INTERFERENSMOTTAGNING gränsytan mellan två medier uppdelas i en reflekterad och en bruten stråle, vilka sedan bringas att interferera. Sålunda uppkomma, om en ljusstråle SA (fig. 7) infaller mot en planparallell glasplatta, såväl i det reflekterade Fig. 6. Fresnels biprisma (schematiskt). som i det genomgående ljuset i.-fenomen, om strålarna AC, A'C' o.s.v., resp. BD, B'D' o.s.v. sammanbrytas med en lins. I det reflekterade ljuset t.ex. bestämmes i. väsentligt av fas differensen mellan strålarna AC och A'C', i det att intensiteten av de följ, strålarna snabbt avtager. Denna fasdifferens mätes av skillnaden mellan antalet våglängder, som falla på sträckan ABA' och på sträckan AE, och beror således utom av våglängden av plåttjockleken och infallsvinkeln. De färgspel, som uppstå i tunna lameller och hinnor, och de s.k. N e w-tonska ringarna, som kunna iakttagas kring beröringspunkten mellan en glasplatta och en konvex lins (fig. 8), bero på detta el. närliggande fenomen (jfr Färgringar). Dessa i.-ringar karakteriseras ss. kurvor för lika tjocklek i motsats till det i.- Fig. 7. (t.v.). Interferensfenomen i en glasplatta. Fig. 8 (t.h.). Newtons ringar; anordning för iakttagande av interferensring-arna i såväl genomgående som reflekterat ljus. Si och Ä2 skärmar, Pi, P2 och Pz linser. fenomen, som kan iakttagas i en planparallell platta med på oändligt avstånd ackommoderat öga, s.k. kurvor för lika lutning. Sådana observerades först av Haidinger (1849). Ang. i.-fenomen i polariserat ljus se Polarisation. — Kännedomen om i.-fenomenen, som väsentligt utvecklades i början av 1800-talet, gav det avgörande beviset för ljusets vågnatur och gjorde det även möjligt att bestämma ljusets våglängd. Praktisk användning har ljusets i. fått bl.a. för ytterst noggrann längdmätning (se d.o.) och för undersökning av ytor och plattor på planhet och planparallellitet. En apparat, som grundar sig på användning av i.-fenomen, kallas en i n-terferometer (se d.o.). — Litt.: Förutom handböcker och läroböcker i fysik och optik (se art. Fysik) A. A. Michelson, ”Light-wa-ves and their uses” (1903); E. Gehrcke, ”Die Anwendung der Interferenzen in der Spektro-skopie und Meteorologie” (1906); O. Klein, ”Vad vi veta om ljuset” (”Natur och kultur”, 41—42, 1925). N.B-e. Interfere'nsmottagning, se Radio. Interferome'ter, apparat, grundad på användning av ljusets interferens (se d.o.). Vid Michelsons i. får ljus infalla under 45° Michelsons interferometer (schematisk bild). vinkel mot en halvgenomskinligt försilvrad glasplatta P (se fig.). En del av ljuset reflekteras av P och infaller vinkelrätt mot planspegeln Si, den andra delen brytes i P och infaller därpå vinkelrätt mot planspegeln S2. Båda strålarna återkastas således i sig själva och träffa åter P, varvid de ånyo uppdelas. De delar, som därvid brytas, resp, reflekteras. — 1191 — — 1192 —