INTERFERENS genom Young (från 1802), som framställde teorien om ljusvågornas superposition, och Fresnel (från 1815). En förutsättning för ljusets i. är, att de i en punkt sammanträffande strålarna äro koherent a, d.v.s. äga en med tiden oföränderlig fasdifferens. Detta kan endast realiseras därigenom, att ljuset från en och samma punkt i en ljuskälla, som på olika vägar fått passera reflekterande, brytande el. böjande medier, åter bringas att sammanträffa i en punkt. Enär ljuset utsändes från atomer genom emissionsprocesser, som i allm. äro av mycket kort varaktighet i förhållande till de mellan processerna inträdande pauserna, emittera atomerna således icke en sammanhängande följd av vågor utan en serie våggrupper, som ha begränsad längd. Emissionsprocesserna inträda vanl. oregelbundet, och följaktligen komma våggrupperna, som utsändas från olika atomer, om de över huvud sammanträffa, att än förstärka, än försvaga varandra, varför någon i. ej kan komma till stånd. Även ljus utgående från en och samma atom saknar i.-förmåga, om vägskillnaden mellan strålarna är större än längden av en våggrupp. — Bland det stora antal experimentella anordningar, som uttänkts för att studera ljusets i., äro de, vid vilka de interfererande strå larna kunna tänkas utgå från två vanl. mycket nära intill varandra belägna punkter, teoretiskt spec. enkla. Om Li och L2 (fig. 2) äro dessa ljuskällor, uppstå, ifall ljus källorna utsända enfärgat ljus, på skärmen S omväxlande ljusa och mörka fransar. Användes vitt el. annat flerfärgat ljus, erhålles mer el. mindre färgade fransar. Symmetripunkten M blir alltid ljus. Läget av en frans P bestämmes av differensen L2P— LiP. De mörka fransarna, som uppkomma genom ömsesidig utsläckning av de interfererande strålarna, uppträda, då denna differens är lika med ett udda antal halva våglängder av ljuset i fråga; de ljusa Fig. 2. Interferens mellan ljus från två ljuskällor (Li och Lz). Fig. 3. Interferensen mellan ljusstrålar från ljuskällorna Li och Li. De tjocka cirkelbågarna representera vågberg, de smala vågdalar. fransarna åter befinna sig, där de båda strålarna förstärka varandra, d.v.s. där nämnda differens uppgår till ett jämnt antal halva våglängder. Vid Youngs f örs öks anordning (fig. 4) utgjordes Li och L2 av två öppningar i Fig. 4. Youngs interferensförsök (schematiskt). en skärm B, som belystes med ljus, vilket koncentrerats i en öppning i en annan skärm A. De på skärmen S uppkommande i.-fransarna härröra från ljus, som undergått böjning (jfr Diffraktion) i öppningarna Li och L2. Vid det s.k. Fresnelska spegelförsökel (fig. 5) äro Li och L2 spegelbilder av en och samma ljuskälla Lj i två under icke fullt 180° Fig. 5. Fresnels spegelförsök (schematiskt). vinkel mot varandra lutande speglar (Si och S2). En annan i.-metod av Fresnel åskådliggöres av fig. 6. Dess väsentliga del är ett dubbelprisma (Fresnels biprisma), i vilket ljus, utgående från en belyst öppning i skär men A, sammanbrytes. De streckade områdena i fig. 5 och 6 ange de rum, vari i.-fenomen uppträda. Bland övriga anordningar, grundade på samma princip, må nämnas L1 o y d s försök och arrangemang med halvlinser av Billet och Meslin. — I.-fenomen av annat slag uppträda, då en och samma ljusstråle vid — 1189 — — 1190 —