Intrusi'va bergarter, se E x t r u s i va bergarter. Inträngningsförmåga, en projektils förmåga att intränga i ett föremål, är i allm. mindre än genomslagningsförmågan, t.ex. hos en sprängladdad projektil, som efter inträngning kreverar (briserar) och därvid kan genomslå avsevärt tjockare skydd, än som motsvarar själva i. Kännedom om i. är av särsk. betydelse för beräkning av det skydd mot projektilverkan, som kan lämnas av olika föremål, ss. pansarplåtar, fältbefästningar, husmurar, växande träd m.m. av olika dimensioner. I. beror på projektilens form, material, vikt, anslagshastighet och anslagsvinkel samt på målets beskaffenhet. För inträngning i pansar fordras skarp, härdad spets, vid pansargranater i allm. försedd med kapp (se d.o.). För inträngning i betong fordras även hårdare projektilmaterial än för inträngning i jord, trä el. dyl. Mot pansar fordras i allm. minst 75° anslagsvinkel, för att avglidning ej skall riskeras; mot jord kan inträngning påräknas redan vid 25° anslagsvinkel. I. beräknas med empiriska formler. — Ex.: En 21 cm. pansargranat om 120 kg. intränger vid 500 m/sek. anslagshastighet 20 cm. i gott pansar. En 21 cm. mingranat om 120 kg. intränger vid 300 m/sek. anslagshastighet l,i m. i betong el. 7 m. i jord. En gevärskula intränger på 300 m. skjutavstånd nära 1 m. i växande träd. R.Sbg. Intubation [-fo'n] består i nedförandet av ett metallrör (tub) från munnen mellan stäm banden i struphuvudet och luftstrupen. I., som mest brukas för behandling av difteri (se d.o.) i struphuvudet (krupp, strypsjuka), nyttjades först av Bouchut i mitten på 1800-talet, men kom ej i allmänt bruk, förrän O’Dwyer 1884 framlagt sina erfarenheter av metoden. Resultaten av i. vid larynxdifteri äro ung. lika goda som av tracheotomi (se d.o.). Efterbe-handlingen är emellertid besvärligare än vid tracheotomi, emedan tuben ej sällan hostas upp, varför läkare ständigt måste vara till hands för att åter nedföra den. Metoden lämpar sig alltså ej för privat praxis utan bör vara förbehållen sjukhusen. Kontraindicerad anses den vara vid stark svullnad av svalget, vid lungkomplikationer och hos spädbarn. A.Fl. 1'ntubi, kaffesurrogat, detsamma som ciko-ria (se d.o.). Intuition [-jb'n] (lat. intui'tio, åskådning), fil., kan varje åskådning kallas: vad ögat ser, en minnes- el. fantasibild. Dock begagnas termen särsk. för de fall, då åskådningen blir så omfattande el. komplicerad, att den ej lätt kan sammangripas (komprehenderas) samtidigt. Suc INTUITIONISM cessivt kunna vi mäta, mått efter mått, en höjd el. en vägsträcka, men förr el. senare brister förmågan att sammanfatta i en blick, uno intu'itu. Denna förmåga är mycket tänjbar, i sht när det gäller föreställnings- och tankeserier. En schackspelare kan i ett nu överblicka en lång följd av drag, en musiker likaledes hastigt genomlöpa en invecklad komposition. En sådan förmåga i dess högsta form har ansetts kännetecknande för snillet, som i ett språng kommer till resultat, vilka annars nås genom successiva slutledningar. Måhända är komprehensionen aldrig fullt samtidig, utan äger blott rum så hastigt, med sådan agilitet, att den närmar sig samtidighet. — I. kan också betyda omedelbar åskådning el. upplevelse av en osinnlig verklighet, så hos många filosofer, t.ex. Bergson (se denne). Dock finnes ofta ett samband mellan denna betydelse och den förra. I samma mån vår i. vidgas (el. tänkes vidga sig) till att se livet i stort, omfatta hela tillvaron, bli allskådning, fattar den också tillvarons sanna väsen. I. får sålunda metafysisk betydelse. — Omedelbart inse vi t.ex., att det hela är större än sina delar, att 1:2=3:6 o.a. dylika satser, som en gång för alla äro vissa med detsamma de äro insedda. Detta blir en tredje form av i., som man kunde kalla den axiomatiska, vilken dock sammanhänger med de föregående, den komprehensiva och den metafysiska. — I.-problemet rör sig framförallt om förhållandet mellan vårt vanliga tänkande och i. I våra dagar har Bergson särdeles starkt gjort gällande en artskillnad mellan intelligens och i., medan H. Larsson velat i i. se en snabbare diskursion, en finare tillämpning av den vanliga logikens lagar. Härvid är att märka, att hos den förre det metafysiska problemet är huvudsaken, hos den senare det logisk-tekniska. Hos Spinoza, den typiske i.-filosofen, äro båda problemen betonade, i det att i. i sig upptagit det diskursiva, rationella tänkandets logik. — Litt.: Bland äldre filosofer särsk. Spinoza, Schelling, Schopen-hauer, bland nyare Bergsons flesta skrifter, H. Larsson, ”L”, ”Poesiens logik”, ”1.-problemet”; J. König, ”Der Begriff der I.” (1920). H.L. Intuitioni'sm [-Jon-]. 1) Fil., världsåskådning, som väsentligen grundar sig på (metafysisk) intuition. 2) Mat. Sedan mängdläran utvecklats under senare hälften av 1800-talet (huvudsaki. genom G. Cantor), sökte åtskilliga matematiker göra den till grundval för matematiken. Då fann man emellertid några logiska motsägelser i denna lära, av vilka den s.k. Russelska anti-nomien (se d.o.) är den mest kända. I. är en — 1225 — — 1226 —