Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iriska litteraturen - Iriska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRISKA SPRÅKET
otryckt och ligger gömt i delvis privata
hand-skriftsaml. — Genom den av hungersnöden på
1840-talet framkallade kolossala emigrationen
angliserades hastigt stora delar av landet,
varigenom den gæliska diktningen förlorade
fästet hos folket. Först Gaelic league (se
d.o.), grundad 1893, hejdade angliseringen och
återväckte folkets nationalkänsla. Därigenom
kunde en ny litteratur av helt annat kynne än
den äldre växa fram. Främst bör här nämnas
Gaelic leagues stiftare Douglas Hyde
(se denne) med en mångsidig litterär
produktion. Ss. lyriker förtjäna nämnas de båda
kel-tologerna Osborn B e r g i n (pseud. C r a d h
Croidhe Éigeas) och T a d g h O’D o n
n-c h a d h a (pseud. Torna). Bland
prosa-förf. är fader Peter O’L e a r y (P e
a-dar Ua Laoghaire, d. 1920) den mest
betydande. Hans originella levande
folklivs-skildring ”Séadna” (sv. övers. ”Schiane”) har
blivit ett verkligt nationalverk. Ledaren för
påskupproret 1916, Pådraic Pearse
(d. 1916), har förf, känsliga noveller och
skådespel. Ytterligare förtjäna nämnas novellförf.
Pådraic O’C o n n a i r e och den
humoristiske folklivsskildraren P a d r a i c O’S
i-ochfhradha (pseud. An Seabhac).
I samband med den angloiriska Abbey theatre
i Dublin har en gælisk dramatik vuxit fram
under senare år och t.o.m. visat sig ekonomiskt
bärkraftig. Den nya gæliska litteraturens
svaghet ligger i läsekretsens ringa omfattning,
varigenom den mest måst söka stöd i skolorna,
som ju behövt läseböcker. Något bättre ha
förhållandena blivit, sedan gæliskan blivit
obligatorisk i alla fristatens skolor och erkänd som
officiellt språk jämte engelskan. — Om den
anglo-iriska litteraturen se Engelska
litteraturen. Jfr även Gæliska
litteraturen. — Litt.: E. Windisch & W.
Stokes, ”Irische Texte” (1880—1909); Eleanor
Hull, ”A textbook of Irish literature” (2 bd,
1907—08); D. Hyde, ”A literary history of
Ire-land” (6 ed. 1910); K. Meyer, ”Selections from
ancient Irish poetry translated” (1911). v. S-w.
Iriska språket (ir. Gaedhealg), som en gång
var utbrett över hela Irland, talas numera
endast i de västligaste, nordligaste och sydligaste
delarna av ön. De flesta personer, som ha
iriska till sitt modersmål, tala även engelska.
— Det äldsta språkstadiet representeras av
de s.k. o g a m-inskrifterna (se O gam),
vilka motsvara de nordiska runinskrifterna. De
med ogamtecken ristade gravstenarna äro i
allm. något äldre än våra runstenar, men då
de nästan endast innehålla personnamn, lära
de oss mycket litet om själva språket.
Genitiv-ändelsen -i (jfr lat.) kvarstod ännu, t.ex. maqqi
— forniriska meicc, gen. av macc, son. — Den
eg. forniriskan räknas fr.o.m. de äldsta
handskrivna språkproven, av vilka några äro
från början av 700-talet. De viktigaste äro de
i latinska skrifter från 800-talet inströdda
iriska glossorna. Forniriska skrevs med ett
alfabet, likt det fornengelska, bestående av 18
bokstäver: a, b, c, d, e, f, g, h, i, l, m, n, o,
p, r, s, t, u, vilket ännu i dag ofta användes i
Irland. En punkt över (el. senare ett h efter)
en konsonant betecknar spirantiskt uttal. Långa
vokaler betecknas med accent. Liksom
forn-isländska hade forniriska 4 kasus, 2 numerus
och 3 genus av subst., adj. och räkneorden 1—
4, men ändelserna äro ofta andra, t.ex. irisk
dat. plur. på -b (< i.-e. *-bhis) mot isl. -m
(< i.-e. *-mis). Pronominalböjningen är
fattigare i i.s. och dessutom helt olik de
germanska språkens. Å andra sidan är iriskans
verbalböjning rikare än isländskans: i.s. har både
imperfekt och aorist, dessutom med ändelser
bildat futurum och konditionalis. Inf. är i i.s.
ett verbalnomen. — Då de flesta forniriska
texter bevarats genom avskrifter från senare
tid, visar det urspr. forniriska språket i dessa
ofta medeliriska drag. — M e d e 1 i r i s k a n,
som småningom utvecklas ur forniriskan,
räknas tidigast från 900-talet. Under den
medeliriska perioden börjar man skriva bh, dh, gh
för spirantiskt b, d, g, vilka i forniriska voro
obetecknade, senare skrives även t.ex. ea för
öppet e. Under 1600-talet övergår
medeliris-kan till n y i r i s k a n. Skillnaden mellan
forn-i.s. och ny-i.s. är kanske något större än
mellan fornsvenska och nysvenska. Den
medeliriska ortografien står huvudsaki. kvar men
blir i ny-i.s. mera konsekvent: efter vissa regler
skrives både i och io för i, och ei för slutet e,
ao för ett visst öppet e-ljud, aoi för ett visst
i-ljud, o.s.v. Redan i medel-i.s. uttalades både
dh och gh som spirantiskt g (sp. g i Diego) —
i ny-i.s. är det mest stumt, utom i början av
ett ord — samt th som h; i ny-i.s. uttalas ea
allmänt som svenskt kort a. — De nyiriska
dial. skilja sig betydligt beträffande uttal och
accent. Viktigast är Munster-dial., som också
har gått längst i utveckling. I Munster uttalas
éa som ir. ia el. io, d.v.s. ia el. i, ui som i, oi
som e el. i. Vidare uppkomma ofta diftonger:
så i ir. binn, melodisk, uttalas bain och blh,
coll, hassel, uttalas kaul. Accenten ligger ofta
på sista stavelsen, t.ex. arån, bröd, uttalas
(a) rön. Liksom franska talas iriskan
sammanhängande, vilket gör språket livligare än t.ex.
engelska. Egendomligheter påminnande om
fransk bindning finnas, t.ex. iriska amhrån,
sång, men an t-amhrån, sången. Syntaxen är
i många avseenden egendomlig. Jfr Gæliska
— 1257 —-
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
