IRISKA LITTERATUREN särsk. intresse är den iriska saga-litteraturen. En skald skulle behärska 350 sådana sagor. Deras innehåll är berättelser dels om Irlands besittningstagande av olika invandrarskaror, dels om gudavärlden, euhemeristiskt framställd. Av halvmytisk karaktär äro de s.k. imrama, sagor om sjöfärder till de lycksaligas öar o.a. underland, bland vilka särsk. må nämnas Brans, Maelduins och S:t Brendans färder. Besläktade äro de kristna visionerna om himmel och helvete, t.ex. Furseus’ (600-talet), Adam-nans (700-talet), Oenus och Tundals (se denne; o. 1150). Särsk. den sistn. fick under medeltiden ett väldigt inflytande, tydligt märkbart i t.ex. den isländska Solsången (”SölarljöS”), det norska Draumekvædet och Dantes ”Divina commedia”. Bland hjältesagorna märkas särsk. Ulstercykeln och Finncykeln (se dessa). Den förra, även kallad Röda grenen, behandlar hjältarna kring Ulsterkonungen Conchobar. Mest berömd bland hithörande sagor är Tåin bo Cuailgne om kriget mot Connachts drottning Medb, som rövat tjuren Dond från Ulster. Med arkeologiens hjälp kan bakgrunden för denna sagokrets dateras till tiden för Kr. födelse. Hela cykeln är utpräglat aristokratisk och litterär och har lämnat endast obetydliga spår i folktraditionen. Den mera folkliga Fmn-cykeln om Finn Mac Cumhail och hans män, de s.k. fianna, hade ej samma litterära anseende och förlägges av diktningen själv till en senare tid. Hithörande sagor och sägner omnämnas dock redan i den äldsta bevarade i.l., och cykeln intager alltjämt en framskjuten plats i irländsk och skotsk folktradition i form av sägner, ballader och fantastiska sagor, s.k. fianniachta. Denna ställning har den haft redan före vikingatiden, ss. framgår av dess inflytande på Beowulf (se d.o.), Volsungasaga, flera fornaldarsagor och eddamyter, t.ex. Tors färd till Utgård. Den är liksom Ulstercykeln även viktig för förståelsen av den besläktade Artursagan (se d.o.). Swifts ”Gullivers resor” bygger också på fiannlachta om Finns färd till jättarnas land, om dvärgkonungen lubhdan och hans folk samt imrama. Finnballaderna gåvo Macpherson (se denne) idéen till hans ”Ossians sånger”, vilka dock äro hans egna skapelser och ej övers. — Diktning i bunden form har även bevarats från gammal tid, dels konstfull och välljudande lyrik, särsk. naturlyrik, dels minnesramsor av olika slag utan poetiskt värde men viktiga ss. historiska dokument. — Delvis versifierade äro också de forniriska brehonlagarna (av breitheamh, domare, gen. breitheamhan [brehö'n]), som bevarats i ”Leab-har na gceart” (rättsboken, Irlands statsrätt), ”Senchus mor” (den stora fornkunskapen, ci vilrätt) och ”Book of Aicill” (kriminalrätt m.m.). De förkristna rättsprinciperna anses ha kodifierats på S:t Patriks (se denne) initiativ, varvid blott det mot kristendomen stridande ändrades. Brehonlagarna utgöra Europas ålderdomligaste lagsaml., som trots upprepad omarbetning är helt fri från främmande påverkan. — Mycket av den religiösa litteraturen är på latin, men åtskilliga helgonbiografier föreligga på iriska, och redan S:t Patrik har diktat en irisk hymn. — Av den rika och värdefulla krönikelitteraturen har åtskilligt bevarats. Den äldsta bevarade iriska krönikan är förf, av T i g h e r n ac h O’B r a o i n (d. 1088); den har efter hans död fortsatts av andra förf, till 1407. Viktig för kännedomen om vikingatiden är Mac Liaigs ”Krigen mellan gæler och främlingar” från början av 1000-talet. Den sista stora krönikan är ”De fyra mästarnas krönika”, förf, på 1630-talet i Donegal. — Den gammaliriska litteraturen har bevarats i pergamentböcker, i vilka skrivare sammanfört, vad de el. deras arbetsgivare funnit värdefullast. De viktigaste av dessa böcker äro ”Book of Armagh” från 807, ett praktverk av medeltida skriv- och miniatyrkonst, men skriven på latin med blott inströdda iriska meningar, ”Leeb-har na h-Uidhre” (”den bruna kons bok”), innehållande flera viktiga sagor och skriven före 1106 i Clonmacnoise, samt den ett halvsekel yngre ”Leabhar Laighean” el. ”Book of Leins-ter”, även innehållande några av de viktigaste hjältesagorna, historia, sägner och dikter. Den gammaliriska litteraturen slutar med den definitiva engelska erövringen på 1600-talet. Den nyiriska börjar med G e o f f r e y K e a-ting (Seathrün Céitinn, död o. 1650), en katolsk andlig av normandisk släkt, som dels förf, dikter och andaktsböcker, dels en Irlands historia till 1200, ”Foras feasa ar Éirinn”, fullbordad 1634 och spridd i en mängd avskrifter. ”Foras feasa” är från historisk synpunkt okritisk men livligt och fängslande skriven. Fast den ej blev tryckt förrän 1902 i fullst. skick, har den varit flitigt läst och är alltjämt den nyiriska litteraturens förnämsta verk. Då den gæliska litteraturen hänsynslöst undertrycktes, hade prosadiktning f.ö. ingen möjlighet att göra sig gällande under 1600-talet. Poesien hade däremot alltjämt, särsk. i Muns-ter, framstående utövare, då dess alster dels kunde leva i muntlig tradition, dels kunde spridas i föga skrymmande avskrifter. Med förkärlek skildras Irland symboliskt än ss. en fattig kvinna, än ss. en drömfe, vars utomordentliga skönhet skildras i livliga färger och som lovar snar befrielse från det främmande oket. Det mesta av denna diktning är ännu — 1255 — — 1256 —