Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iriska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRISKA LITTERATUREN
särsk. intresse är den iriska saga-litteraturen.
En skald skulle behärska 350 sådana sagor.
Deras innehåll är berättelser dels om Irlands
besittningstagande av olika invandrarskaror,
dels om gudavärlden, euhemeristiskt framställd.
Av halvmytisk karaktär äro de s.k. imrama,
sagor om sjöfärder till de lycksaligas öar o.a.
underland, bland vilka särsk. må nämnas
Brans, Maelduins och S:t Brendans färder.
Besläktade äro de kristna visionerna om himmel
och helvete, t.ex. Furseus’ (600-talet),
Adam-nans (700-talet), Oenus och Tundals (se denne;
o. 1150). Särsk. den sistn. fick under
medeltiden ett väldigt inflytande, tydligt märkbart i
t.ex. den isländska Solsången (”SölarljöS”),
det norska Draumekvædet och Dantes ”Divina
commedia”. Bland hjältesagorna märkas särsk.
Ulstercykeln och Finncykeln (se dessa). Den
förra, även kallad Röda grenen, behandlar
hjältarna kring Ulsterkonungen Conchobar.
Mest berömd bland hithörande sagor är Tåin
bo Cuailgne om kriget mot Connachts
drottning Medb, som rövat tjuren Dond från Ulster.
Med arkeologiens hjälp kan bakgrunden för
denna sagokrets dateras till tiden för Kr.
födelse. Hela cykeln är utpräglat aristokratisk
och litterär och har lämnat endast obetydliga
spår i folktraditionen. Den mera folkliga
Fmn-cykeln om Finn Mac Cumhail och hans män,
de s.k. fianna, hade ej samma litterära
anseende och förlägges av diktningen själv till en
senare tid. Hithörande sagor och sägner
omnämnas dock redan i den äldsta bevarade i.l.,
och cykeln intager alltjämt en framskjuten plats
i irländsk och skotsk folktradition i form av
sägner, ballader och fantastiska sagor, s.k.
fianniachta. Denna ställning har den haft
redan före vikingatiden, ss. framgår av dess
inflytande på Beowulf (se d.o.), Volsungasaga,
flera fornaldarsagor och eddamyter, t.ex. Tors
färd till Utgård. Den är liksom Ulstercykeln
även viktig för förståelsen av den besläktade
Artursagan (se d.o.). Swifts ”Gullivers resor”
bygger också på fiannlachta om Finns färd till
jättarnas land, om dvärgkonungen lubhdan och
hans folk samt imrama. Finnballaderna gåvo
Macpherson (se denne) idéen till hans ”Ossians
sånger”, vilka dock äro hans egna skapelser
och ej övers. — Diktning i bunden form har
även bevarats från gammal tid, dels konstfull
och välljudande lyrik, särsk. naturlyrik, dels
minnesramsor av olika slag utan poetiskt
värde men viktiga ss. historiska dokument. —
Delvis versifierade äro också de forniriska
brehonlagarna (av breitheamh, domare, gen.
breitheamhan [brehö’n]), som bevarats i
”Leab-har na gceart” (rättsboken, Irlands statsrätt),
”Senchus mor” (den stora fornkunskapen,
ci
vilrätt) och ”Book of Aicill” (kriminalrätt m.m.).
De förkristna rättsprinciperna anses ha
kodifierats på S:t Patriks (se denne) initiativ,
varvid blott det mot kristendomen stridande
ändrades. Brehonlagarna utgöra Europas
ålderdomligaste lagsaml., som trots upprepad
omarbetning är helt fri från främmande
påverkan. — Mycket av den religiösa litteraturen är
på latin, men åtskilliga helgonbiografier
föreligga på iriska, och redan S:t Patrik har diktat
en irisk hymn. — Av den rika och värdefulla
krönikelitteraturen har åtskilligt bevarats. Den
äldsta bevarade iriska krönikan är förf, av
T i g h e r n ac h O’B r a o i n (d. 1088); den
har efter hans död fortsatts av andra förf, till
1407. Viktig för kännedomen om vikingatiden
är Mac Liaigs ”Krigen mellan gæler och
främlingar” från början av 1000-talet. Den
sista stora krönikan är ”De fyra mästarnas
krönika”, förf, på 1630-talet i Donegal. — Den
gammaliriska litteraturen har bevarats i
pergamentböcker, i vilka skrivare sammanfört, vad
de el. deras arbetsgivare funnit värdefullast.
De viktigaste av dessa böcker äro ”Book of
Armagh” från 807, ett praktverk av medeltida
skriv- och miniatyrkonst, men skriven på latin
med blott inströdda iriska meningar,
”Leeb-har na h-Uidhre” (”den bruna kons bok”),
innehållande flera viktiga sagor och skriven före
1106 i Clonmacnoise, samt den ett halvsekel
yngre ”Leabhar Laighean” el. ”Book of
Leins-ter”, även innehållande några av de viktigaste
hjältesagorna, historia, sägner och dikter.
Den gammaliriska litteraturen slutar med den
definitiva engelska erövringen på 1600-talet.
Den nyiriska börjar med G e o f f r e y K e
a-ting (Seathrün Céitinn, död o.
1650), en katolsk andlig av normandisk släkt,
som dels förf, dikter och andaktsböcker, dels
en Irlands historia till 1200, ”Foras feasa ar
Éirinn”, fullbordad 1634 och spridd i en mängd
avskrifter. ”Foras feasa” är från historisk
synpunkt okritisk men livligt och fängslande
skriven. Fast den ej blev tryckt förrän 1902 i
fullst. skick, har den varit flitigt läst och är
alltjämt den nyiriska litteraturens förnämsta
verk. Då den gæliska litteraturen hänsynslöst
undertrycktes, hade prosadiktning f.ö. ingen
möjlighet att göra sig gällande under 1600-talet.
Poesien hade däremot alltjämt, särsk. i
Muns-ter, framstående utövare, då dess alster dels
kunde leva i muntlig tradition, dels kunde
spridas i föga skrymmande avskrifter. Med
förkärlek skildras Irland symboliskt än ss. en
fattig kvinna, än ss. en drömfe, vars
utomordentliga skönhet skildras i livliga färger och
som lovar snar befrielse från det främmande
oket. Det mesta av denna diktning är ännu
— 1255 —
— 1256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
