Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Naturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Irland, eng. Ireland, irl. Eirin (av omstridd
härledning), den mindre och västligare av de
stora brittiska öarna, sedan 1922 uppdelad i
2 politiska enheter, Irländska frist
a-t e n, som är en brittisk dominion, och
Nordirland, en brittisk riksdel. Arealen av I.
jämte kringliggande öar är 82,459 kvkm. med
4,228,553 inv. (1926). Se karta vid
Storbritannien. — I. är beläget mellan
51°27’ (Mizen head, medan Cape Clear
island ligger 1’ sydligare) och 55°23’ n.br.
(Malin head) och mellan 5°24’ (Burial island)
och 10°28’ v.lgd (Dunmore head, medan Great
Blasket island når 10°32’ v.lgd). J.F.
Innehåll:
Sp.
Naturförhållanden .. 1
Fornminnen ......... 4
Historia ........... 4
Litteratur ..... 13
Konst .......... 13
Se i övrigt Irländska fristaten och
Nordirland.
Naturförhållanden. I. ligger på den v.
kanten av Europas kontinentalsockel. Blott 100
km. n.v. om ön stupar havsbottnen brant från
200 m. till mera än 2,000 m. djup. Däremot äro
S:t Georgskanalen och Irländska sjön, som
skilja ön från England, mindre än 100 m. djupa,
och Nordkanalen mellan I. och Skottland är
nästan överallt mindre än 200 m. djup. I:s
berggrund tillhör nästan helt de prekambriska
och paleozoiska formationerna. De yngsta av
dessa äro kalksten från stenkoistiden och röd
sandsten från devon, vilka båda intaga stora
arealer på ön. De överlagra diskordant
silu-riska och kristalliniska skiffrar, vilka deltagit
i den kaledoniska veckningen. Denna har från
Skandinavien över Skottland nått L, och här
finner man alltså det kaledoniska systemets
sydvästligaste utlöpare. De bestämma
terrängformerna i 4 av I :s yttre områden. Längst i
n.v. mellan Lough Foyle och Donegal bay
ligga sålunda Donegals och Tyrones berg. De
utgöra den s.v. forts, av de kaledoniskt
veckade skotska Grampianbergen och fortsättas j sin
ordning mot s.v. av Mayos och Connemaras
berg, belägna mellan Donegal bay och Galway
bay. Båda komplexen bestå av kristalliniska
och siluriska skiffrar med n.ö.—s.v. riktning,
samt av granitmassiv och eruptivgångar.
Terrängen bildas av ödsliga 600—800 m. höga
ryggar och dalar, täckta av torvmossar. F.ö.
har istiden här satt sin prägel på landskapet
i form av talrika rundhällar och ett mäktigt
moräntäcke, vars många fördjupningar intagas
av sjöar. I n.ö. finnes likaså det kaledoniska
veckningslandskapet representerat, näml,
innanför kustlinjen mellan Belfast och
Drog-heda och härifrån västerut till Shannons övre
lopp. Terrängen består här av låga kullar av
silurskiffer, och över dem resa sig enstaka
granitmassiv, ss. Mourne mountains (852 m.)
på ö. kusten. Istidsmoränerna dominera även
här. Det 4:e silurområdet ligger mellan Dublin
och Barrows mynning. Det består av starkt
veckade kambriska och siluriska skiffrar med
eruptiver samt av en lång rygg av kristalliniska
skiffrar och granit. I detta område, som
representerar den yngsta kaledoniska
veckningen, dominera de granitiska Wicklor mountains
(Lugnaquilla, 926 m.). V. om Barrows
estua-rium resa sig Munsters berg. Här äro
stenkolsformationens kalkstenar och den röda
devon-sandstenen sanunanskjutna i långa v.s.v. veck,
medan dessa båda bergarter annorstädes på ön
äro oveckade. I s.v. I. möta vi alltså den
nordvästligaste utlöparen av den armorikanska
veckningen i Bretagne. Bergryggarna i Munster
bestå vanl. av sandsten, medan den lösare
kalkstenen är bevarad i dalgångarna. Här
reser sig I:s högsta berg Carrantuohill (1,042 m.).
Även dessa berg äro präglade av de glaciala
terrängformerna och stor rikedom på sjöar.
— Slutl. finnes ett 6:e bergområde, Antrim,
inskjutet mellan n.ö. och n.v. I:s silurterräng.
Det utgör forts, på den kaledoniska
gravsänkan i Skottland och s. Hebridernas till denna
anslutna vulkanområde. Antrim representerar
en mesozoisk havsarm. Underst ligga nu trias
och kritlager, täckta av mäktiga bäddar av
miocen basalt, som bilda Antrims 500 m. höga
platå. Basaltens pelarstruktur ger här och där
upphov till egendomliga terrängformer: Gianfs
Uppslagsbok. XIV. ____ i __
1
— 2 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
