Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Naturförhållanden - Fornminnen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
causeway. I s. begränsas platån av en
gravsänka, som i själva verket utgör den sydligaste
utlöparen av det kaledoniska sänkningsfältet,
och i vars botten Storbritanniens och I:s största
sjö Lough Neagh (400 kvkm.) är belägen. Medan
de här nämnda 6 bergområdena äro belägna
i I:s kustlandskap, intages öns centrum av ett
flackt lågland, vars berggrund mestadels
ut-göres av stenkolsformationens vågräta
kalk-stenslager. Den produktiva stenkolsformation,
som en gång täckt dessa, är nu så gott som
överallt förstörd genom denudationen. Där
marken nu består av kalksten, är landskapet
vanl. ofruktbart och karstartat med doliner
och underjordisk dränering. Här och där resa
sig över lågslätten ryggar av den
underliggande veckade silurformationen, vilka genombryta
kalkstenstäcket. I ö. är låglandet täckt av en
rätt mäktig morän, som är starkt kalkhaltig
och bördig. Den inre kalkstensslätten ligger i
centrum blott 30—40 men i kanterna mera
än 100 m.ö.h. Den går fram till havet i n.ö.
vid Donegal bay, i v. vid Galway bay och i ö.
mellan Wicklow mountains och Dunkalk bay.
I:s ö. och s. kuster äro föga inskurna.
Däremot är v. kusten starkt sönderskuren, särsk.
där de kaledoniska och armorikanska systemen
nå havet. Den efter istiden inträdande
sänkningen har förvandlat dalarnas yttre delar till
långa trattformiga vikar, som särsk. i s.v. I.
äro vackert formade, så att man här kan tala
om en väl utvecklad riaskust. — I:s klimat är
maritimt med små skillnader mellan
sommar-och vintertemp. och mycket stor luftfuktighet.
Sommartemp. är jämförelsevis låg. Så har
Valentia (s.v. I.) en medeltemp. av blott 15,2°
under den varmaste mån. (aug.) och Dublin
15,4° (juli), medan vintrarna äro blida med en
jan.-medeltemp. av resp. 7,i och 5,4° för de
båda stationerna. Vintern är i s.v. I. praktiskt
sett frostfri. Nederbörden är riklig, och större
delen faller på hösten och vintern. Den årl.
regnmängden är i centrala I. 750—1,000 mm., i
Wicklow mountains och på v. kusten 1,000—
1,500 mm. samt längst i s.v. och i Mayo ända
till 2,000 mm. och däröver. I:s största flod är
Shannon, vars flodområde upptar Vs av hela
öns yta. Den avvattnar en stor del av det inre
låglandet, passerar talrika sjöar och utmynnar
i ett långt estuarium. Flodernas vattenföring
är synnerligen jämn, dels på gr. av den alla
årstider rikliga nederbörden, dels på gr. av de
talrika torvmossarna och sjöarna. De senare
intaga Vso av hela arealen. Tack vare det
fuktiga och milda klimatet äro yppiga
gräsvegetationer vitt utbredda, särsk. i s.v., där
växtvärlden knappt uppvisar någon vintervila. Så
blir t.ex. lagerträdet här ända till 10 m. högt.
Ä andra sidan har skogen (sannolikt ek- och
barrskog) en gång dominerat. Nu upptager
den blott 1,5 °/o av arealen, och dess plats har
intagits av hedar och torvmossar. De senare
täcka lh av hela ytan, i v. Mayo mera än
hälften. Djurvärlden är av samma typ som i
Storbritannien, men väsenligt artfattigare. — Litt.:
O. J. R. Howarth, ”A geography of Ireland”
(2 ed. 1925). J.F.
Fornminnen. I motsats till England men i
överensstämmelse med Skottland uppvisar I.
inga fynd från den paleolitiska stenåldern
Från Campignien (se d.o.) härröra däremot
vissa flintyxor och sannolikt även en del
oslipade redskap av andra stenarter. Under
kopparåldern (se d.o.) företer I. en verklig
blomst-ring tack vare sin rikedom på metaller.
Sten-kammargravar, särsk. gånggrifter, äro talrika
(se New Gran ge). Denna blomstring
fortsatte under början av bronsåldern. Vid denna
tid exporterades bl.a. halvmånformiga
guld-halskragar (2 st. från Danmark). Senare
följde en viss avmattning, som varade till slutet
av 300-talet f.Kr., då I. blev delaktigt av La
Tène-kulturen (se d.o.). Denna fortlevde här
ned i folkvandringstiden, tack vare att I.
undgick den romerska och angelsaxiska
invasionen. Under detta skede uppstod på I. en
nationell ornamentik, sammansatt av element från
La Tène-stilen, senantiken och germansk
djur-ornering. Denna irländska stil visar stor
livskraft; den påverkade under 900-talet
Skandinavien och kom till rik användning vid
utsmyckningen av handskrifterna (se D j u r o
r-n a m e n t i k, sp. 513). I dessa fortlevde den
till slutet av 1300-talet. Genom de irländska
klostrens missionsverksamhet på kontinenten
under tidig medeltid gjorde sig denna
ornamentik gällande långt utanför I:s gränser.
Bland I:s fasta fornminnen märkas jämte
sten-kammargravarna de i fråga om tidsställningen
omtvistade crannogs (se d.o.). — Litt.: R. A.
S. Macalister, ”The archæology of Ireland”
(1928). G.Em.
Historia. I:s förkeltiska befolkning antages
ha varit av Medelhavsras och betecknas ofta ss
iberisk. Den har ej efterlämnat skrivna doku
ment, men en del ortnamn anses härröra från
dem, och iriska källor omtala dels firbolger
(”säckmän”) i v. I., dels pikter (se d.o.). Ätm
de senare hade ännu i historisk tid kvar sitt
eget språk. Den keltiska invandringen synes
ha börjat o. 400 år f.Kr. i olika etapper. Så ha
belger bosatt sig i s. I. Gælerna gåvo
småningom sitt språk och sin organisation åt hela ön.
Jorden tillhörde stammen el. klanen (se d.o.),
ej den enskilde. Klanerna sammanhöllos i
större riken, styrda av konungar, som lydde
— 3 —
— 4 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
