Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
under en gemensam överkonung. Antalet av
dessa riken har växlat. En tid var det 5,
varför I:s 4 prov, ännu kallas cüige (”femtedel”)»
men på 400-talet e.Kr. var antalet 7, vilken
indelning trots växlingar kan sägas ha bestått till
o. 1600. Kristendomen segrade på 400-talet och
medförde en stark kulturell blomstring med
talrika skolor och allmän fred, som bröts
genom vikingarnas anfall 795—1014. Norska
vikingar, fionnghaill, erövrade kusterna och
grundade Dublin m.fl. städer som militära
stödjepunkter och handelsplatser. Senare kommo även
danskar, dubhghaill, från o. 853. Mot
härjningarna, som särsk. drabbade kloster och skolor,
kunde irerna blott småningom göra verksamt
motstånd. Först med Brian B 6 r a m h a (se
denne), som usurperat den eljest ärftliga
över-konungavärdigheten, bröts definitivt
vikingarnas makt i Brianslaget vid Clontarf 1014.
Nordmännen behöllo sina städer men utgjorde ej
mer någon fara. Däremot följde en ödesdiger
period av upplösning och inbördes strid, sedan
Brian ej längre höll det hela samman. Den
grymme och svekfulle konungen av Leinster
D i a r m u i d Mac Murroch blev 1166
fördriven, sökte hjälp hos Henrik II av England
och hänvisades av honom till hans
norman-niska vasaller i Wales. En del äventyrslystna
och utarmade män, främst Richard de Clare,
kallad Strongbo w, och geraldinerna Robert
Fitz-Stephen, Maurice Fitz-Gerald m.fl. lovade
hjälp mot löfte om förläningar. Wexford,
som ägdes av mot Diarmuid fientliga nordmän,
erövrades 1170 av Fitz-Stephen, som behöll det
som län. Strongbow erövrade först Waterford,
gifte sig med Diarmuids dotter och vände sig
därpå mot det mäktigare riket i Dublin. Dess
konung Asculph Mac Torkill fick hjälp av
överkonungen men besegrades och måste
lämna landet, varefter överkonungens här
skingrades. Efter Diarmuids död 1171 antog
Strongbow titeln konung av Leinster, vilket
framkallade angrepp från alla sidor. Han återkallades
av Henrik II, måste till honom avstå
städer och borgar samt erkänna honom som sin
länsherre. S.å. landsteg Henrik med 10,000 man
först i Waterford, sedan i Dublin och lät hylla
sig som länsherre av I:s hövdingar. 1172
utlyste han en synod i Cashel för att ordna de
kyrkliga förhållandena. Han delade ut stora
landområden, även förut ej erövrade, ss. län åt
normanniska baroner. Blott städerna på
östkusten med ett litet landområde, den s.k. the
Pale, lydde direkt under engelske kungen,
medan det övriga I. blott till namnet tillhörde
honom. Inom the Pale rådde engelsk lag,
medan det övriga I. styrdes av egna furstar efter
irisk lag, och där rådde bland såväl
klanhöv
— 5 —
dingar som baroner ständiga inbördesstrider,
som det 1295 i Dublin för invandrarna
upprättade parlamentet förgäves sökte hindra. En
stark minskning av normannernas maktområde
vållades av Edward Bruce, som 1315 från
det gæliska riket i Skottland kom till irernas
hjälp, hyllades ss. överkonung och lade under
sig större delen av I. men stupade 1318.
Nor-mannerna gæliserades, medan deras
stamfrän-der i England angliserades; samtidigt
feo-daliserades klanväsendet. The Pale trängdes
alltmera tillbaka, och dess inv. måste betala
skatt till de angränsande gæliska hövdingarna
för att slippa plundring. Till försvar mot den
tilltagande gæliseringen genomdrevs på ett
parlament i Kilkenny förbud mot giftermål
mellan engelsmän och gæler, mot att inom the
Pale använda gæliskt språk, tillämpa
brehon-lagarna, mottaga barder, idka handel med gæler
o.s.v. Ingel gæl fick heller besöka engelska
kyrkor el. kloster. Kilkennystatuterna sökte
genomföra permanent fiendskap mellan de två
nationerna men hade för tillfället föga annan
verkan, än att de skärpte gælernas motstånd.
För att minska earlens av Kildare makt
genomdrev Henrik VH:s ståthållare, Edward
Poynings, 1495 den s.k. Poynings act, enl.
vilken I:s parlament ej fick sammankallas utan
konungens tillstånd och ej behandla något
förslag, som ej först gillats av konungen och hans
engelska råd, varjämte all engelsk lag skulle
gälla även för I. Medan den engelske konungen
tidigare av påven fått titeln ’T:s herre”, antog
Henrik VIII titeln konung av I. och sökte vinna
hövdingarna genom tillmötesgående. Liksom
han lösryckte engelska kyrkan från påvens
överhöghet, genomförde han samma principer
i I. utan större svårighet. Kyrkans reformation
under Edvard VI och Elisabet vållade
däremot starkt motstånd på I., där den nationella
motsättningen stärktes genom den religiösa.
Under hela Elisabets regering rasade därför
uppror på ön. Hela Munster ödelädes därvid
fullst. och koloniserades delvis med engelsmän,
som dock måste taga gæler till brukare av
jorden, vilket först förbjudits. Svårare att kuva var
Hugh (Aodh) O’Neills och O’Donnels uppror i
n. I. Drottningens gunstling Essex misslyckades
helt, och först sedan upproret varat i 9 år, blev
det kuvat av Mountjoy 1603. Först därmed var
I. definitivt erövrat. Brehonlagarna upphävdes
och ersattes överallt med engelsk lag. En
beskyllning mot gæliska stormän för
upprorspla-ncr ledde till deras flykt ur landet och Ulsters
kolonisering med skottar 1608. 1633—40
styrdes I. kraftfullt och klokt av Strafford (se
denne); efter hans fall 1641 återlogo de från
Ulster fördrivna gælerna sina hem, och tusen+-
— 6 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
