Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Geologi och terrängformer - Floder och sjöar - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
är I:s och även Europas största glaciär (8,000
kvkm.). På dess s. sida reser sig I:s högsta
topp Öræfajökull (2,119 m.). I centrum av ön
ligger den 1,350 kvkm. stora Hofsjökull och v.
om denna Langjökull (1,300 kvkm.). På den
inre platåns s. sida ha de forna fjordarna
igenfyllts av glaciärälvarna, och utanför deras
mynning har byggts ut ett stort flackt lågland av
nästan vågräta vida sandfält (sandur), ofta
alldeles vegetationslösa. Längs kusten finnas
här talrika sandrevlar och laguner, och havet
utanför är utomordentligt långgrunt. Ett
liknande lågland finnes utanför s.v. kusten, men
de gamla fjordarna ha där igenfyllts icke blott
av glaciärälvarna utan även av gamla
lavaströmmar. J.F.
Floder och sjöar. I. har på gr. av sitt
neder-bördsrika klimat talrika stora floder.
Emellertid är den inre platåns yta mycket torr, därför
att marken här på gr. av sin sammansättning
(lava, vulkanisk sand och grus) är mycket
porös, så att både regn- och glaciärvatten genast
försvinner i densamma. Vid platåns kant går
dock vattnet, som filtrerats i marken, i dagen
som klara källor, vilka ofta ge upphov till stora
floder. Där glaciärälvarna direkt nå
låglandet, äro de oerhört rika på slam, som ger dem
en mjölkblandad färg. I:s längsta flod är
björ-så (210 km.; 415 kbm/sek.), som kommer från
Arnarfellsjökull och i s.v. i sitt nedre lopp blir
1 km. bred. Även på n. och ö. I. finnas talrika
stora floder, men de äro vanl. fyllda av forsar
och icke segelbara. I. är rikt på sjöar, som
dock nästan alla äro små. De största äro
|)ingvallavatn (103 m.ö.h.) och jmrisvatn,
vardera med en yta om 100 kvkm. J.F.
Klimat. I:s klimat är starkt påverkat av
havet. Längs s. kusten stryker den varma
Golfströmmen, som innan den når fram till ön
sänder en arm mot n. längs v. kusten, den s.k.
Irmingströmmen. Innan den fortsätter mot
Grönland, sänder den en utlöpare längs I:s n.
kust. N.ö. och ö. kusten sköljes däremot av en
utlöpare av den kalla Östgrönlandsströmmen
(se kartan vid Hav). Större delen av öns
kuster sköljas alltså av varma havsströmmar, och
klimatet blir därför varmt i förhållande till öns
geografiska bredd, men också mycket fuktigt
och stormigt. Ärsmedeltemp. för hela I. är
2,5° el. 7—8° högre än det normala för
breddgraden. Särsk. vintrarna äro jämförelsevis
varma men även nederbördsrika.
Månadsmedeltemp.
Kallaste Varmaste
Vestmannaeyjar .... l,i° (jan.) 10,»° (juli)
Reykjavik .......... —1,2° (dec.) 11,2° ( » )
Akureyri ........... —3,5® (mars) 10,4° ( „ )
Mö^ru dalur (i det
inre) .............. —7,s° (jan.) 9,»’ ( „ )
Nederbörden är vanl. störst under hösten
och vintern. Nederbördsrikast äro s. och ö.
kusterna. Vestmannaeyjar har 1,320 mm. pr
år och s.ö. kusten 1,100—1,200. V. kusten har
däremot blott 600—700 mm. pr år och n.
kusten 300—400. De högre nivåerna i det inre ha
säkerligen mycket större nederbördsmängd än
någon av kusterna. J.F.
Växtvärld. På gr. av den korta, svala
sommaren har I. en vegetation av huvudsaki.
sub-arktisk (subalpin) typ. Intet tyder på att ön
efter istiden haft annan skog än björk. Men
björkskogen (Be’tula pube’scens) med rönn
och pil har förr haft stor utbredning.
Mångenstädes är den nu förstörd genom skogseld,
betning och stark avverkning. Den saknas nu
helt på n. kustens yttre halvöar men finnes
f.ö. här och var och stiger till 250—325 m.ö.h.,
i det varma inre t.o.m. till 550 m. (nära
My-vatn och på Dalfjall). Ovanför går en
videregion (Salix lana’ta, glauca och phylicifo’lia)
till 500—800 m. över densamma utbreda sig
till snögränsen alpina moss- och lavhedar,
delvis av snölägetyp. I både hög- och låglandet
finnas unga lavafält, vilkas oviltrade ytor ännu
sakna lös jord. De bilda vegetationslösa
öknar. Även de stora sandfälten i låglandet
sakna växtlighet. F.ö. omväxla här ljunghedar
med tuvdun- och starrkärr samt högmossar.
J.F.
Djurvärld. I:s fauna är fattig. Några
landdäggdjur torde kanske, med undantag av
polar-räven, knappast ha funnits, innan I.
koloniserats, då husdjur, möss och sedermera (1770)
även ren infördes. Fågelfaunan, rik på
individer, omfattar o. 120 arter, bland dem
islands-falk, havsörn, dvärgfalk, snöuggla, korp,
fjällripa, åtskilliga vadare och simfåglar, ss. islom,
islandsknipa, sångsvan, på fågelbergen bl.a.
lunne- och stormfåglar, alkor. Kräldjur och
amfibier saknas. Den lägre landfaunan
utgö-res av spindlar och 700 arter insekter, de flesta
steklar, tvåvingar och skalbaggar. Havsfaunan
är rik på säl, tand- och bardvalar; av fiskarter
finnas o. 125, därav 4, bland dem lax,
laxöring och ål, i sött vatten. O.C-n.
Befolkning. Inv. äro ättlingar av norska
invandrare med någon inblandning av keltiskt
blod. Folkmängden har på 10 år ökat med
9,5 °/o. Folktätheten är obetydlig, blott l,i pr
kvkm. Stora vidder äro alldeles obeboeliga,
ss. de stora lava-, snö- och isöknarne i det
inre och de stora kustdeltanas sandfält. Blott
c:a 14,000 kvkm. el. 13 °/o av arealen kan anses
bebodd, och där är folktätheten 7,7. Endast
få och små städer finnas, näml, utom
huvudstaden Reykjavik med 28,182 inv. (1930), Akur-
— 71 —
— 72 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
