Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Geologi och terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
Geologi och terrängformer. I. ligger på en
undervattensbank, som stryker från Skottland
och Färöarna till Grönland. Tröskeln mellan
Färöarna och I. når ett största djup av 500
m., den mellan Grönland och I. c:a 650 m. I
trakten av I. har banken en bredd av 500—
700 km., och ön är därför omgiven av ett brett,
mindre än 200 m. djupt grundhav, vars botten
har djupa rännor, vilka genom grundhavet
stryka in i de större fjordarna. S. kusten är
en sandig lagunkust, de övriga äro mestadels
300—500 m. höga och starkt sönderskurna.
V. kusten uppdelas av de stora bukterna
Faxa-fjöröur och Breidifjöröur i 2 mindre halvöar,
Reykjanes och Snæfellsnes, och den sistn.
bukten begränsas i n. av en trekantig halvö,
Nordvästlandet el. Vestfiröir, som blott genom ett
smalt näs är förenat med I. och vars v. hälft
är sönderdelad av långa djupa fjordar, av vilka
IsafjarÖardjüp är den största. De största
in-skärningarne på n. kusten äro Hunafloi,
Ska-gafjöröur, EyjafjörÖur, Skjålfandi och
Axar-fjöröur. På n.ö. kusten märkes jnstilfjöröur.
Nästan alla de här nämnda stora fjordarne
äro emellertid blott trattformiga el.
halvcirkelformiga bukter med en botten, som långsamt
sänker sig utåt mot havet. Fjordar i eg.
mening, smala och djupa och avspärrade mot
havet genom en bottentröskel vid mynningen,
finnas däremot dels på Nordvästlandet, dels på
ö. kusten. I:s centrala del är ett 400—800 m.
högt platåland, omfattande c:a 88,000 kvkm.
och uppbyggt av vulkaniska utbrottsprodukter
från tertiär och kvartär tid. Huvudmassan
består av mäktiga basaltbäddar, mellan vilkas
oftast vågräta lager finnas miocena
sötvattens-sediment med brunkol, över hela I.
förekomma gångar och bäddar av liparit och mera
sällsynt gabbro. I s. och centrala delen av I. och
på n. kusten ö. om Skjålfandi uppträder den
s.k. palagonitformationen. Den är en
moränbrec-cia, täckt av vulkanisk tuff, och har uppstått
under istiden genom subglaciala vulkaniska
utbrott, varigenom den under inlandsisen
befintliga bottenmoränen övertäckts av vulkanisk
aska. Palagonitmassorna äro genomsatta av
otaliga basaltgångar. Under istiden var hela I.
täckt av en inlandsis, som utgick från den stora
inre platån, där den hade en mäktighet av 700
—800 m. över isytan höjde sig blott några
toppar och ryggar som nunataker. I
fjordmynningarna finnas talrika ändmoräner och i
de yttersta kustområdena flyttblock,
rundhällar och isräfflor som vittnesbörd om
inlandsisens utbredning. Nordvästlandet var
sannolikt täckt av en självständig ismassa. Den inre
platån är i kanterna sönderskuren av djupa
floddalar, som flerstädes vidgats och
omfor
mats av iserosion. Den är högst i s., och över
densamma resa sig kupolformiga berg, från
vilka de nuv. glaciärerna och isfälten utgå.
Dessa berg nå en höjd av 1,400—2,000 m.
En del av dem få betraktas som horstar, andra
äro vulkanruiner. Den vulkaniska
verksamheten har pågått från tidig tertiär tid ända till
nutiden. C:a 140 postglaciala vulkaner äro
kända, och de lavafält, till vilka de givit
upphov, beräknas ha en sammanlagd areal av
11,200 kvkm. Större delen av lavamassan
härrör från utbrott i förhistorisk tid. Från
historisk tid känner man 138 utbrott av 30
vulkaner. En del vulkaner äro sprickvulkaner,
såtillvida som de ej bestå av enstaka kraterhål,
utan utbrotten äga rum längs långa sprickor
el. klyftor. Den största vulkanen av detta slag
är Eldgjå på s. L, som är 30 km. lång och
vars lavafält täcka 700 kvkm. En annan av
samma typ är Laki, s.v. om Vatnajökull. Dess
utbrott 1783 var det mest omfattande i världen
i historisk tid; den lavaström, som härrör från
detsamma, har en yta av 565 kvkm., och
utbrottprodukternas massa har beräknats till
12V3 kbkm. På den 30 km. långa
kratersprickan bildades över 100 kraterkäglor. Det största
lavafältet på I. heter Ödåöahraun (4,000
kvkm.) och liger n. om Vatnajökull. Stora
arealer äro täckta av andra
utbrottsprodukter än lava, ss. bomber, slagg och ask^. Vid
Lakiutbrottet 1783 drevos skyar av askstoft
över hela Europa, n. Afrika och delar av v.
Asien. De flesta av de recenta vulkanerna ha
avgivit basaltlava, endast några få liparitlava,
t.ex. Askja (1,412 m.) vid sitt våldsamma
utbrott 1875. Jordskalv äro vanliga och
beledsaga ofta vulkanutbrotten. En del vulkaner
ligga under glaciärerna, och deras utbrott
förorsaka en stark avsmältning av de senare och
uppsvällning av glaciärälvarna (jökulhlaup).
De flesta av I:s nuv. vulkaner äro bundna till
sprickor i palagonitformationen. De bäst
kända av dem äro Hekla och Katla. Varma källor
finnas överallt på I., gejsrar blott i vissa
trakter. Av dem är St. Geysir den mest berömda
(jfr G e j s e r). I:s nutida glaciärer tillhöra
pla-tåglaciärernas typ (se Glaciär, sp. 392)
och äro bundna till de fristående bergkupoler,
som resa sig över den inre högslätten. Deras
sammanlagda areal uppgår till 12,700 kvkm.
Denna glaciärisens stora utbredning beror på
det för glaciärbildning särsk. gynnsamma
klimatet med ovanligt riklig snönederbörd på
vintern och kalla somrar. Snögränsens höjd
varierar mellan 400 m.ö.h. i n. och 1,400 m. i del
inre på Ödåöahraun. Vissa glaciärer nå långt
ned mot havet, några ända ned till 25 m., ja,
Vatnajökull på s. sidan ned till 9 m.ö.h. Den
— 69 —
— 70 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
