Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Befolkning - Språk - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
ISLAND
Isländska i nationaldräkt.
eyri med 4,133, Hafnarfjöröur 3,552,
Vestman-naeyjar 3,380, Isafjöröur 2,511, SiglufjörÖur
2,002. Vs av befolkningen bor alltså i städerna
Dessutom finnes ett antal marknadsplatser. J.F.
Språk, se Isländska språket.
Historia. Sedan norrmännen börjat söka sig
vägar västerut och nått Färöarna, var det
endast en tidsfråga, att även den n.v. därom
liggande stora ön skulle bli upptäckt. O. 850
kommo tre sjöfarare, den ene något efter den
andre, dit, den nyupptäckta ön fick namnet
I. efter den polaris, som då liksom så ofta
senare blockerade n. och v. kusten. Inre
förhållanden i Norge — Harald Hårfagers
erövring av landet — medförde, att många gingo
i landsflykt och sökte sig till I. Den förste,
som drog dit för att på allvar slå sig ned där,
var Ingolfr Arnarson, vars boplats, angiven av
de i landdrivna högsätesstolparna (jfr
Högsäte), blev en vik på n. sidan av näset
Sel-tjarnarnes, ”Reykja(r)vik”, så kallad efter
röken från de där framspringande varma
källorna. Detta skall ha skett 874. Därmed
började den s.k. landnåms-tiden. Åren 880—900
är den eg. bosättningstiden. O. 900 var hela
ön runt omkr. tagen i besittning; dock
fortsatte i någon mån invandringen även under
den närmast följ, tiden. De första
landnams-männen togo i regel mycket stora områden i
besittning, varav de sedan bortgåvo el. sålde
större el. mindre delar. Påfallande många
betecknas som befryndade med de första
land-namsmännen, och tydligen är det
släktskapsband, som lockat många att invandra. De flesta
kommo direkt från Norge, särsk. detta lands
västkust. Icke så få kommo från landen i
väster, de britanniska öarna, där de
uppehållit sig längre el. kortare tid. Några voro av
irisk härkomst, och ett visst keltiskt inslag kan
spåras; betydelsen härav bör dock icke
överskattas. — Då o. 920 I. var i sin helhet
befolkat, var det naturligt, att inbyggarna kände
sig som en enhet med gemensamt språk och
gemensam kultur. Tanken på en politisk
sammanslutning låg nära till hands, så mycket mer
som invandrarna voro vana härvid från sin
urspr. hemort. De mest betydande av
hövdingarna synas ha slagit råd om upprättandet
av ett slags stat; de sände en man, Ulfljötr,
till Norge för att med hjälp av norska
lagkunniga utarbeta en för landet gemensam lag.
Detta torde ha skett 926—28 och efter
Gulatingslagens mönster. 930 upprättades det
isländska alpingi (alltinget, se d.o.), till vars
samlingsplats utsågs pingvellir i s.v. delen av ön.
Det skulle hållas årl. i juni och bestod av följ,
inst.: 1) en logrétta (lagrätt), bestående av 36,
senare 48 goåar (tempelföreståndare, se Gode)
med 2 s.k. bisittare vid varje rådslagning.
Deras uppgift var huvudsaki. att antaga lagar
och lagändringar. I spetsen för lagrätten stod
2) iggsggumaår (lagsagoman), vald på 3 år;
han skulle kunna lagen utantill och föredraga
den på alltinget under loppet av de 3 åren
och för var och en, som så begärde,
meddela lagens innehåll. Vi känna hela serien av
lagsagomän fram till 1272. 3) En domstol på
36 medl. upprättades, senare uppdelad i 4
självständiga domstolar, en för varje
landsfjär-ding; härtill fogades kort efter år 1000 en 5:e
domstol, fimtardomr (femterätten), på 48
medl., varav dock blott 36 skulle döma; till
den kunde appelleras från övriga domstolar,
när i dessa icke uppnåddes enighet. Någon
centralmyndighet för landet upprättades
däremot icke, vilket var till en viss olägenhet.
900-talet och början av 1000-talet voro fyllda
av oro; det var, som om vikingaandan nu
rasade ut i oavbrutna ättefejder, blodiga strider
och rättstvister. Det var under denna tid, som
stoffet för de isländska ättesagorna tillkom;
den kallas också sagatiden. Mot dess slut
inträffade den viktiga händelsen, att landet på
Olof Tryggvasons föranstaltande och under
fredliga former genom ett alltingsbeslut
övergick till kristendomen (år 1000). Detta fick
betydelsefulla följder för goderna, som nu blevo
uteslutande världsliga hövdingar utan några
— 73 —
— 74 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
