Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
religiösa uppgifter. Ett biskopsdöme
upprättades i Skålholt vid 1000-talets mitt, ett annat, på
Hölar, vid 1100-talets början. Under
1000-talet rådde på det hela taget lugn, men på
1100-taIet uppblossade ånyo de gamla
stridigheterna med ofred och våldshandlingar. Än
starkare blev ofreden under 1200-talet. Det var
nu i sht den kraftfulla och rikt begåvade
Stur-hmgasläkten (Snorre Sturlasson, Sturla
Tords-son m.fl.), som uppträdde med stor
maktlystnad. Den dåv. norske konung Håkon den
gamle (d. 1263) umgicks tidigt med planer att
knyta I. till sitt norska rike. Redan Olof den
helige hade gjort försök härtill, och tanken
så att säga låg i luften. Gynnsamt för Håkons
planer var isländarnas inre split, liksom ock
kyrkans, i sht den norske ärkebiskopens,
inflytande på I. 1238 besattes båda de isländska
biskopsstolarna med norska prelater. Efter
långa förhandlingar underkastade sig I. kung
Håkon och dennes son Magnus Lagaböter 1262
—64. En formlig traktat uppgjordes mellan
kungen och L; de viktigaste bestämmelserna
voro, att isländarna skulle behålla sina gamla
inst. och lagar (upptecknade 1117/18, den s.k.
Grågås, se d.o.) samt att ett visst antal skepp
skulle från Norge tillföra L för landet
nödvändiga varor (timmer, säd o.s.v.). Men Magnus
Lagaböter, som ville genomdriva en för hela
Norge gemensam lag, önskade, att samma lag,
något modifierad, skulle gälla även för I.
Efter en del förhandlingar och icke utan
motstånd antogo isländarna en ny lagbok, den
senare s.k. Jönsboken (1281). Det föll av sig
självt, att den gamla författningen nu icke
mera kunde vara lämplig. Kungen måste ha
inseende över och inflytande på lagstiftningen
och måste ha representanter i landet. Det
upprättades först ett, så två lagmansämbeten, och
lagmännen blevo ett slags kungl. ämbetsmän.
Då denna nya lag antagits, måste
lagsagomans-ämbetet försvinna jämte allt, som därmed
hörde samman. Lagrätten bibehölls, men nu
som dömande myndighet, liksom den alltid
varit i Norge. Därmed försvunno alla
fristatens domstolar. Det var sålunda en
genomgripande förändring, som försiggick i det
offentliga livet. Lagrättens medl.-antal
inskränktes under tidens lopp, och 1800 bestod den
av blott 11 medl. Sistn. år avskaffades den
helt och ersattes med en landsöverrätt i
Reykjavik. Intill dess hade den hållits på det gamla
alltingsstället. Isländarna bevarade emellertid
länge en relativ självständighet och kunde
resa kraftigt motstånd mot norska kungars
övergrepp.
Under självständighetstiden allt ifrån
landmanet voro isländarna mycket gynnsamt ställda
i ekonomiskt hänseende. De hade mycken och
billig arbetskraft och kunde utnyttja alla
landets tillgångar både till lands och sjöss. I
början färdades de på egna skepp från land
till land, utförde själva sina produkter
(vadmal och skinn) och hämtade själva sina
förnödenheter i utlandet. Men efter hand gick
detta tillbaka; man hade icke råd att hålla
uppe skeppens antal, och handeln gick
småningom över till norrmännen, som varje
sommar kommo med sina varor och ofta
övervintrade på I. Redan under 1100-talet var detta
förhållandet, medan t.ex. under 900-talet icke
mindre än 25 skepp från det eg. I. velat följa
med Erik Röde, då han 985 lämnade landet
för att bosätta sig i det just förut upptäckta
stora land v. om L, som fick namnet
Grönland (se d.o.). — De följ. årh. blevo vanskliga
för L, som hemsöktes av mångahanda olyckor;
polarisen blockerade flera gånger landets
kuster och vållade ödeläggelser för gräsväxten.
Vulkaniska utbrott, ofta av förfärande
häftighet, ödeläde hela bygder och fruktbara distrikt.
Även hemska farsoter rasade; människor och
kreatur omkommo ofta i hundrade- och
tusenvis; det är i själva verket förunderligt, hur
motståndskraftigt folket trots allt visade sig vara,
icke minst i andligt avseende, vilket bl.a.
framgår av folkets oavlåtliga sysslande med litteratur.
— 1380 förenades Norge med Danmark,
varigenom också I. kom i förbindelse med sistn.
rike. Att börja med skedde ingen förändring
i I:s ställning till Norge, och den direkta
förbindelsen med detta land liksom ock
känslan av samhörighet varade ännu länge. Under
tidernas lopp förändrades emellertid detta, och
förbindelsen med Norge lossnade efter hand.
Under 1400-talet började danskar och danska
ämbetsmän komma till I. De och deras
tjänare bragte den danska folkviseskatten till
landet. När kungariket Norge 1537 upphävdes,
kom i själva verket I. i en betydligt innerligare
förbindelse med Danmark än med Norge.
Reformationen stod för dörren, den infördes i
Danmark, och danske konungen önskade den
införd även på I. Det fanns vid denna tid två
stridbara och dugande biskopar på L, ögmund
Pålsson i Skålholt och Jön Arason på Hölar,
båda kraftfulla förkämpar för påvemakten,
ögmund, som blivit gammal och blind,
bortfördes med våld från I. 1540 och dog kort
därefter. I hans ställe kom Gizur Einarsson (1540
—48), I:s förste luterske biskop. Genom hans
verksamhet blev reformationen under fredliga
former genomförd i Skålholts stift.
Annorlunda gick det i Hölar stift. Jön Arason ville
icke böja sig för den kungl. befallningen och
reste motstånd mot protestantismen. Han vek
— 75 —
— 76 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
