Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
kommission i Reykjavik, bestående av
ämbetsmän. Detta förde till det viktiga steget, att det
gamla alltinget återupprättades 1843, dock blott
som rådgivande församling. Det hölls första
gång 1845 och skulle sammanträda vartannat
år. Som sitt lands politiske ledare framträdde
J6n Sigurösson och framställde för I:s
räkning politiska krav, vilka han grundade på det
gamla fördraget mellan I. och Norges konung.
1848 uppnåddes ett löfte av konungen, att intet
skulle bestämmas om I:s ställning inom riket,
förrän landets önskemål uttalats av en
tings-församling. En sådan, ”nationalmötet”, hölls
1851. Ett danskt förslag förelåg, gående ut på
att I. skulle vara ett amt inom riket och att
dansk grundlag skulle gälla även för I. Detta
ville isländarna icke för något pris gå in på,
församlingen upplöstes under dramatiska
former, och den politiska striden började på
allvar. Dess enskilda faser kunna icke här
meddelas. Endast bör anmärkas, att Jon
Sigurös-son samtidigt begärde en finansiell uppgörelse
med Danmark. Han uppställde stora
penningkrav, baserade på att de på sin tid
sekulariserade klostergodsen m.m. ingått i danska
statskassan och att deras värde nu borde till
hjälp och uppsving för landet utbetalas. Detta
penningkrav fann man från dansk sida
ogrundat och alltför stort. Det fanns icke någon
utväg till ömsesidig förståelse. 1871 ordnade
kungen och danska riksdagen saken på egen
hand — berättigandet härav bestreds häftigt
av isländarna — på så sätt, att I. förklarades
vara en integrerande del av det danska riket
med särsk. landsrättigheter. Det bestämdes,
att I. skulle få 60,000 kr. årl. av danska
statskassan och dessutom 40,000 kr., vilket förra
belopp årl. skulle minskas med 2,000 kr.;
utbetalningen upphörde 1900. 1873 upprättades
landshövdingeämbetet som översta
landsmyn-dighet. 1874 skulle I. fira sin 1,000-åriga
minnesfest. Vid detta tillfälle besökte Kristian IX
I. och förde med sig en grundlag för
landet. Enl. denna fick alltinget
lagsliftningsmyn-dighet och full rådighet över finanserna. Det
var ett epokgörande steg framåt, dess
betydelse förminskades dock därav att högsta
ledningen — bortsett från konungen — skulle
ligga i en dansk ministers hand. Detta var
olämpligt, såtillvida som denne minister (det
blev dåv. justitieministern) föga kände landets
folk och kultur; han besökte aldrig landet,
och han avvisade flera gånger de av alltinget
antagna lagarna. En ny politisk kamp blev
oundviklig. Icke heller dennas detaljer kunna
här följas. Den slutade t.v. 1902—03 med att I.
på gr. av Venstres tillmötesgående erhöll sin egen
minister med säte på I., vilket i praktiken
be
tydde, att han skulle vara en infödd man.
Den förste infödde ministern blev 1904 H.
Haf-stein (se denne). Ännu var man dock icke
helt nöjd, men efter vidlyftiga förhandlingar
bragtes den s.k. förbundslagen i femn
s0/iil918. Enl. denna blev I. ett
självständigt konungarike under den danske
konungen ss. unionskonung. En revision av
denna lag skall företagas strax efter 1940.
Från början fanns blott 1 minister, men 1916
bestämdes, att det skulle finnas 3.
Författningslagen har ändrats flera gånger, även med
hänsyn till alltingets sammansättning. Om de
nuv. bestämmelserna se nedan Författning.
Det första, som minister Hafslein fann vara
nödvändigt, var att bringa I. i telegrafisk
förbindelse med utlandet (Danmark), vilket han
också lyckades genomföra, liksom ock ett
telefonnät inom landet byggdes. Detta är en av
de föranstaltningar, som framför andra
betingat den storartade utveckling, I. undergått
under detta årh. Före 1900 stod landet med
hänsyn till näringsväsendet ung. på samma
ståndpunkt, som det gjort sedan landnamstiden.
Dess båda huvudnäringsgrenar, fisket och lant
bruket, bedrevos primitivt, fisket i öppna,
skröpliga småbåtar, vilka kostade massor av
människoliv, lantbruket enl. från fäderna ärvda
metoder. På landet funnos inga byar, blott
spridda landområden. Kring gården ligger en
ingärdad hemmamark, som gödes (tün). Höet
härifrån gives kreaturen om vintern. Från
ut-ängarna hämtas hö till får och hästar. Det
skall mycken arbetskraft till för detta
bruk-ningssätt. Bonden har nu stora vanskligheter,
enär arbetskraft blivit mycket dyr och
knappast att uppdriva; folk strömmar till
städerna, i sht Reykjavik, för att där deltaga i
fisket, som de senare åren tagit stort
uppsving, sedan man fått trålare och motorbåtar
samt bättre fiskredskap än de forna. Också
bönderna ha erhållit olika slags nya maskiner
för jordens bearbetning och höhöstens
befordrande. I delta hänseende ha de båda
lantbruksskolorna verkat till stort gagn. — Även
på andra områden har I. gjort stora
framsteg. De gamla gårdarna, uppförda av sten
och torv, avlösas av sten- och
cementbyggnader. Mångenstädes förses de nu med
vattenledning och elektriskt ljus, där man i
närbelägna bäckar och älvar har små vattenfall.
Mycket arbete har nedlagts på att upphjälpa
samfärdseln genom brobyggen över de största
älvarna och genom anläggandet av vägar för
transporternas underlättande. Tidigare måste
alla varor transporteras på hästrygg; en färd
mellan gården och köpstaden kunde då taga
flera dagar i anspråk, och vägarna voro icke
— 79 —
— 80 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
