Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
icke tillbaka för att underlägga sig även
Skål-holts biskopsdöme efter Gizurs död och att
återföra det till katolicismen. Jämte sina två
söner begick han åtskilliga våldshandlingar,
vilktt slutade med att han och de sommaren
1550 tillfångatogs och fördes till Skålholt, där
de utan lag och rätt halshöggos, varefter
H6-lar stift också blev protestantiskt. Det gällde
nu att befästa en ny tingens ordning. 1571 blev
den unge Gudbrand Thorlaksson (f. 1542)
biskop i Hölar. Han verkade kraftigt för
kyrkans väl och för kyrklig upplysning, skaffade
sig ett boktryckeri och införskrev en sv.
boktryckare för dess skötsel. Hans huvudmål var
att få till stånd en övers, av hela bibeln, vilket
jämförelsevis snabbt lyckades. Den utkom
1584; redan tidigare hade N.T. översatts (tr.
i Roskilde 1540), och denna övers, intogs med
blott små ändringar i den nya bibeln.
Gudbrand utgav även många andra böcker av
religiöst innehåll, vilka fingo stor betydelse för
det kyrkliga livet på I.
Det var norrmännen, som under 1200- och
1300-talen ombesörjde el. skulle ombesörja
handeln på I. Den blev nu ett slags kungl.
regale. O. 1400 började engelsmän och
hansans köpmän att söka sig hit för att driva
handel. Ofta gick det allt annat än fredligt till,
men landet fick dock på detta sätt några av
de utländska varor, som det behövde. Sådana
voro förhållandena fram till Kristian IV:s tid.
I enlighet med tidens handelsprinciper
upprättade han 1602 ett isländskt handelsmonopol,
vilket under tidens lopp visade sig vara ett
synnerligen fördärvligt företag. Det
bestämdes, att blott Köpenhamn, Helsingör och Malmö
skulle få handla på I. Taxor fastställdes för
både utländska och isländska varor, men dessa
respekterades icke, och köpmännen foro fram
med stor egenmäktighet. Ständigt saknade man
de nödvändigaste varor, och ideligen
klagades över varornas kvalitet. Landet delades i
handelsdistrikt, och det var förbjudet att handla
med andra köpmän än dem, som innehade
distriktet; försyndelser häremot straffades
strängt. Upprepade gånger framburos
klagomål, men de hade ringa verkan. O. 1700 voro
förhållandena fullkomligt olidliga. Den
danskfödde amtmannen L. Gottrup genomdrev då,
att han blev sänd till Danmark för att
förhandla med konung och regering; det
upprättades nu nya taxor, och flera förbättringar
genomfördes, men det hjälpte blott för en
kortare tid. Ett av resultaten var, att hela
landets ekonomiska ställning skulle undersökas
och en noggrann jordebok upprättas över I.
Detta skedde 1702—14, huvudsaki. genom Ä
Magnusson och P. Vidalin; det åstadkoms
här
med ett monumentalt arbete (tyvärr såtillvida
bristfälligt, som två sysslor ha gått förlorade).
I övrigt skedde under tidens lopp vissa
förändringar i handelsförhållandena, i det att än
handelskompanier, än kungen själv drev
handeln. Det behövdes en grundlig reformering
av förhållandena; här möter nu ett namn, vars
bärare tog upp kampen från grunden, Sküli
Magnusson (1711—94). Under sin strid med
köpmännen arbetade han även för
upprättandet av en ylle- och klädesfabrik i Reykjavik
1752. Men företaget gick illa, delvis på gr. av
ovilja från köpmännens sida och trots att
kungen stödde det med betydande belopp.
Inemot årh:s slut måste det upphöra. En
betydelsefull följd hade emellertid dessa
”inrättningar”, som de kallades, näml, att Reykjavik
blev I:s huvudstad. 1788 frigavs handeln på I.
för alla danska undersåtar, men
förhållandena blevo icke mycket bättre därigenom. En
ansökan från I. om att få fritt handla med
alla nationer 1795 blev barskt avslagen, och
först 1854 blev handeln fri för alla nationer,
vilket medförde genomgripande förändringar
till det bättre. — Senare hälften äv 1700-talet
var på det hela taget mycket sorglig för I.
Många naturkatastrofer hade landet fått
uppleva men ingen värre än det förfärliga
vulkanutbrottet 1783 i s.ö. I. (Skaftåelden), som
härjade vida omkr. och vållade obotliga
skador.
1660 blev Danmark arv- och envåldsrike;
1662 underkastade sig även isländarna
enväldet, arvrike hade I. varit sedan Magnus
La-gaböters tid. Alldeles utan brytningar gick det
icke, men I. fick löften om att allt skulle
förbli vid det gamla. Så blev det också till en
början, men det visade sig dock snart, att
alltingets redan tidigare förringade betydelse nu
alltmer försvagades. Stor förvirring med
hänsyn till vad som var lag och rätt i landet
uppstod. I landets högsta ledning skedde den
förändringen, att ett landsfogdeämbete
upprättades för skatteindrivningen, ett
stiftsbe-fallningsämbete och ett amtmansämbete; efter
ytterligare ett årh. tillkom ett nytt
amtmansämbete. De bestodo till in på 1900-talet. Slutl.
förtjänar anmärkas, att de båda
biskopsdö-mena nedlades o. 1800; I. blev ett enda
biskopsdöme med biskop i Reykjavik, där även
en latinskola upprättades.
I:s historia under 1800-talet är övervägande
politisk och handlar om dess strid med
Danmark, som I. efter Kielfreden 1814 alltjämt
stod i förbindelse med. Efter julirevolutionen
började frihets- och självständighetssträvanden
framträda. I. fick representanter i
ständerför-samlingen samt 1839 och 1841 en rådgivande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
