Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISRAEL
1’srael. Namnet I. möter första gången i
Meneptahs inskrift o. 1230 f.Kr. för ett
Egypten underlydande folk i s. Syrien. I G.T. är
I. även namn på patriarken Jakob (1 Mos.
32:28; 35:10 m.fl.), som i överensstämmelse
med tidens tänkesätt ansågs ss. folket I:s
stamfader, varför israeliterna även benämndes I
s-r a e 1 s barn. Israeliterna ha antagl. inträngt
i Palestina mot mitten av 14:e årh. f.Kr. och
tillhört de semitiska beduinstammar, som i
Amarnabreven (se A m a r n a) betecknas ss.
Chabiru (se d.o. och Hebréer). — I:s
in-vandringssägner torde knappast bevarat
historiskt riktiga detaljer. Möjligt är, att några av
I:s stammar tidvis vistats i Egypten. F.ö. gå
sägnerna tillbaka på två olika traditioner av
historiskt värde, dels att erövringen av Palestina
skett från ö., vilket skedde genom n.
stammarna, dels den s.k. Kades-traditionen (se K
a-des), som är förbunden med Mosesgestalten
och talar om ett inträngande från s., vilket
skett genom s. stammarna. I gammal tid
betecknade namnet I. blott de n. stammarna,
vilka voro tio, Efraim, Benjamin, Makir,
Se-bulon, Isaskar, Naftali, Aser, Dan, Gilead och
Ruben (Dom. 5) och bebodde landet på båda
sidor om Jordan från Hermon till Döda havet.
Dessa övergingo snart till åkerbruk, under det
de s. stammarna, Juda, Simeon och Levi,
förblevo halvnomader — endast Juda blev
småningom ett bondefolk. Till en början kunde I.
få fast fot endast i bergstrakterna, medan
slättlandet och städerna stannade hos de militäriskt
bättre utrustade kanaanéerna. Hela den s.k.
domaretiden el. tiden mellan invandringen och
konungatiden upptages av en småningom
skeende sammansmältning mellan I. och
kanaanéerna, vilken åstadkoms än fredligt genom
fördrag, än genom krigiska förvecklingar. Med
denna tid börja I:s historiska traditioner; de
äldsta röra Debora och Gideon (se dessa).
Skriftligt fixerade ha dessa traditioner blivit
i Domareboken (se d.o.). Till en enhet
sammansvetsades dessa stammar först genom en
gemensam yttre nöd, de påträngande
filistéer-na, vilkas tryck t.o.m. förenade n. och s. I.
Från denna enhetstid torde teorin om tolv
israelitiska stammar härröra. Likaledes
förband man vid denna tidpunkt I. och Juda
ge-nealogiskt genom att förklara Juda för I:s son.
Ammoniternas aggressivitet i ö. och
filistéer-nas i v. framtvingade bildandet av en
israelitisk stat och införandet av konungadöme (o.
1000 f.Kr.). Sauls (se denne) välde omfattade i
huvudsak de n. stammarna, men redan David
icke blott förenade I. och Juda utan
förvandlade riket till en stormakt, vars gränser
utsträcktes över randstaterna. Framförallt
kon
soliderades riket under David och Salomo i
det inre. Statskonungadömets införande
genom Davids erövrande av Jerusalem medförde
även en djupgående förändring av I:s sociala
struktur. I. drogs in i storpolitiken. I st. f. de
gamla bondeuppbåden trädde nu en
krigar-adel som fylkade sig kring konungen. De
gamla nomadiserande herdarna och bönderna
blevo avmilitariserade. Krigarstatens
kampmedel i storpolitiken voro hästar och vagnar, och
de lägre sociala skikten blevo nödtvunget
pacificerade. Det gamla självstyret inkräktades
av en byråkratisk ämbetsmannaapparat.
Skatter och pålagor ökade ytterligare den sociala
klyftan och skärpte klassmotsättningarna.
Denna klassöndring inom folket bildar
förutsättningen och bakgrunden för de
reformatoriska tendenser, som under den senare
konungatiden behärskade de Jahvefromma
bland profeter, präster och vise. Till denna
inre motsättning kom också motsättningen
mellan n. och s., som redan efter Salomos död
ledde till rikets delning i I. i eg. mening
i n. och Juda i söder. Sönderslitande strider
uppstodo mellan dessa riken, varvid I. i allm.
hävdade sin överlägsenhet. Den förnämsta
dynastien i n. riket var Omris (se denne; från o.
885 f.Kr.), och från hans tid börjar I. omtalas
i assyriska inskrifter. Besvärande för båda
rikena blevo alltmer araméerna, och först de
påträngande assyrierna åstadkommo härvid en
ändring. I Juda härskade under hela denna
tid den davidiska dynastien, medan n. riket
utsattes för revolutioner och talrika
tronskiften. 722 f.Kr. gjorde assyrierna I:s rike till
en prov, i sitt världsrike, deporterade delar av
befolkningen och inplanterade assyriska
kolonister, vilka uppblandades med landets
inhemska inv. och gåvo upphov till samariterna
(se d.o.). Juda rike ägde fortfarande bestånd
men endast som vasallstat åt assyrierna.
His-kias (se denne) upprorsförsök åstadkom att
hela Judéen härjades och landet bragtes i ännu
närmare beroende av Assyrien både politiskt
och kulturellt-religiöst. Assyriens sjunkande
makt gjorde att Josia (se denne) icke blott
vågade avkasta oket utan även annektera
kringliggande assyriska provinser. I strid mot
Assyriens bundsförvant Egypten stupade Josia (609
f.Kr.); landet lades först under egypterna men
efter några år under babylonierna, vilka
deporterade de härskande skikten och förvandlade
Juda till babylonisk provins. Jfr
Babyloniska fångenskapen och Judendom.
— Litt.: E. Stave, ”Israels historia” (2 uppl.
1931); R. Kittel, ”Geschichte des Volkes I.”
(3 bd, 6—7 Aufl., 1923—29); A. Jirku,
”Geschichte des Volkes I.” (1931). G.Bsm
— 111 —
— 112 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
