Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
200 km. Den var under pliocentiden
havsbotten men har sedan höjts, så att dess n. kant
nu ligger 100—300, dess s. 40—100 m.ö.h. Vid
pliocentidens slut hade havsbottnen stigit så
mycket, att havsviken till stor del kunde
igenfyllas av istidens glaciärer och
smältvattenälvar. Sedan dess ha de recenta vattendragen
utfyllt resten av viken, så att nu blott
Vene-digbukten återstår av densamma. Den n.
italienska slätten uppvisar nu 5 morfologiska
landskapstyper: 1) Det glaciala
randlandskapet. De dalar, som från slätten skjuta in i
Alperna, intogos under istiden av väldiga
glaciärer, som på gr. av sin stora mäktighet och
den starka lutningen ägde stor erosions- och
transportförmåga. De utskulpterade därför i
dalarnas nedre delar djupa klippbäcken och
avsatte vid dalmynningarna och nedanför dem
väldiga ändmoränbågar. Genom djuperosion
och uppdämning uppstodo således de italienska
randsjöarna i övergångsbältet mellan Alperna
och slätten, av vilka den största, Lago di
Garda, når långt ut på denna, men de övriga,
Lago di Como, Lago Maggiore, L. dTseo och
L. di Lugano, sluta ovanför densamma. Omkr.
sjöarnas nedre delar uppträder vanl. ett
landskap av vackra radialmoräner, nedåt övergående
i de nämnda mäktiga ändmoränbågarna, som
dock nu delvis äro genomskurna av floderna.
Medan randsjöarna nu blott finnas kvar mellan
Mincio och Ticino, uppträda radial- och
änd-moränerna i dalmynningarna och nedanför
dessa på hela sträckan mellan Tagliamento i
ö. och Stura i v. 2) De glacifluviala
grusplatåerna, vidsträckta, platåartade fält av grovt
material och avsatta utanför ändmoränerna av
glaciärernas smältvattenälvar. De nuv.
floderna ha i dem nedskurit djupa dalar. 3) De
sen- och postglaciala sand- och lerterrasserna,
bildade av finare material än de förra och
därför avsatta på större avstånd från isranden och
med mjukare morfologi. De skiljas från de
förra genom fontanlU-ünjen, den zon av
källor, som rinna fram vid foten av de stora
grusplatåerna. Den bildar en nästan
sammanhängande linje mellan Tanaro i v. och Isonzo i ö.
4) Det nuv. flodlandskapet el. de flodslätter
och flodplan, som äro uppbyggda av de nuv.
floderna och över vilka dessa flyta fram. Det
är flerstädes ett slags marskland, i det man
omgivit floderna med höga valler för att hindra
dem att genom serpentinisering ständigt flytta
sina lopp. På gr. härav ha flodbäddarna höjts
genom sedimentation, så att floderna nu
flerstädes ligga på högre nivå än omgivande
slätter. De nuv. flodslätterna tillväxa ständigt i
areal, genom att flodernas deltan växa allt
längre ut i Adriatiska havet. Dettas n. kust
är därför en storslagen deltakust, präglad av
talrika strandrevlar och -sjöar (laguner). Den
n. italienska slättens till Apenninerna
gränsande zon saknar landskapstyperna 1 och 2 samt
fontanili-Vmjen. 5) Isolerade berg, som resa
sig över slätten. Hit hör Monferrato mellan
Turin och Alessandria, som nära Turin når
716 m.ö.h. Det består av tertiära lager, som
deltagit i alpveckningen. Vidare Monte Berici
(421 m.) och Euganeiska kullarna (603), båda
ruiner av tertiära vulkaner mellan Padua och
Verona.
Apenninska halvön, I:s andra stora
huvuddel, genomdrages av Apenninkedjan
(ang. dennas detaljindelning se
Apenninerna). Den tillhör Europas tertiära veckberg
men anses numera icke utgöra en forts, av
Alperna utan av Dinariderna. Den har
hopskjutits genom en veckningsrörelse mot ö., vdken
försiggått huvudsaki. under tidig oligocen tid
och som givit upphov till vidsträckta
överskjutningar och stora horisontella täckskollor av
samma typ som i Alperna. Man urskiljer 3
längdzoner av dylika överskjutningsskollor el.
-täcken. Den understa går nu i dagen blott i ett
”fönster” el. hål i det övre täcket och utgöres
av de s.k. Apuanska alperna i Toscana. Den
mellersta el. toskanska börjar vid Poslätten
och omfattar en stor del av n. Apenninerna,
når kusten vid Gaelabukten och följer sedan
densamma till Policastrobukten samt består av
en mängd olika bergarter, ss. kalk-, sand- och
hornstenar, konglomerat och kristalliniska
skiffrar, tillhörande alla formationer från de
paleozoiska t.o.m. de tertiära. Den tredje el.
Liguriderna börjar med Liguriska
apenniner-na i n. och omfattar de s.k. Subapenninerna
el. Toscanas kustberg och vidare Latiums. Den
består av sandstenar, serpentin, konglomerat
och eruptiver och synes även omfatta Elba.
Den utgör bergskedjans inner- el. rolzon, och
ingen del av densamma har omvandlats så
intensivt genom tryck- och
veckningsmetamor-fos som denna. Veckningsprocesserna
beledsagades av intensiv vulkanisk verksamhet, men
de toskanska vulkanerna äro nu sedan länge
slocknade. Liguriderna anses en gång även ha
täckt den toskanska skollan men genom
de-nudation försvunnit därifrån, ö. om den
senare ligger kedjans ytterzon. Den börjar i n.
som ett smalt bälte vid Tiberns källor,
stryker sedan som ett 50—60 km. brett bälte
genom halvöns inre rätlinjigt till
Tarantobuk-ten, vänder sedan mot s. och omfattar här
nästan hela Kalabrien. Denna zon består av
veckade men icke överskjutna lager och är
bäst utvecklad i de av mesozoisk kalksten
uppbyggda Abruzzerna. Till densamma räknas
— 137 —
— 138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
