Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
numera även de kristalliniska Sila- och
Aspro-montemassiven i Kalabrien, som förr ansågos
utgöra en del av det sjunkna Tyrrhenis, men
som man nu menar ha deltagit i
Apenninveck-ningen. Mellan den yttre veckningszonen och
Adriatiska havet ligger sluti. en zon, som i n.
och s. intar halvöns halva bredd och som här
och där bildar höga berg, ehuru dess lager
aldrig drabbats av Apenninveckningen. I
kanten av denna zon ligger i ö. det i havet
utskjutande Monte Gargano, uppbyggt av svagt
veckad kritkalksten och säkerligen ett mot v.
framskjutet parti av Balkanhalvöns
Dinari-der. Den tertiära veckningen spelar dock i
motsats till vad fallet är i Alperna en
underordnad roll för de nuv. terrängformerna; de
uppresta och överskjutna lagren äro för länge
sedan bortdenuderade. De vertikala
förskjutningarna äro däremot här ss. i Grekland
avgörande. Det är de stora lodräta höjningarna,
som pågått sedan tertiärtiden, vilka bestämma
bergskedjans nuv. omfattning. I Kalabrien
finnas marina pliocena lager 1,300 m.ö.h.
Betydelsefull är också sprick- och
förkastnings-topografiem Den uppträder i v. som en serie
av kittelbrott: Genuabukten, ett antal sänkor
i Toscana och Latium, den neapolitanska
kampagnan, Gaeta-, Salerno- och
Policastrobuk-terna. I s. uppstodo dessutom ett antal
trans-versala broltlinjer och förkastningar, vilka i
förening med de s.v. kitlelbrotten uppdelade
hela veckkedjan i fristående massiv, som sedan
sammanvuxit, genom att pliocen kalksten
bildats på jämförelsevis låg nivå mellan dem. I
s. I. bilda därför Apenninerna icke en
sammanhängande kedja utan bestå av isolerade
komplex, skilda av tektoniska tvärdalar. Så skiljas
Aspromonte- och Silamassiven av
Catanzaro-dalen, Agri- och Dianodalarna förena
Polica-stro- och Tarantobukterna; Caloredalen och
Beneventosänkan n.ö. om Neapel äro även
dylika depressioner o.s.v. S. I. består dessutom
av 2 andra element, som förenats med resterna
av Apenninerna till en sammanhängande
massa. Det ena är den dinariska Garganoplatån
och dess s. forts., den apuliska Murgeplatån,
förenade med den apenninska sockeln genom
Tavolieresänkan. Det andra är de recenta
vulkanerna i Neapelfältet, som vuxit samman med
den apenninska massan, dels genom
avsättningen av de vulkaniska utbrottsprodukterna
själva, dels genom de deltan, som utbyggts,
särsk. av Volturno. Gränsen mellan s. och
mellersta I. går n. om Matese-gruppen. S. om
denna linje består halvön, som nämnts, av ett
konglomerat av bergkomplex, skilda genom
tektoniska sänkor. Däremot består Mellan-I.
av en enhetlig bergmassa; endast i v. är
den
nas bräm sönderfransat av kittelbrott sådana
som de, vilka genomströmmas av Arno och
Tibern. Delvis bilda de nu fruktbara
alluvial-slätter, nedsänkta i berglandet, men särsk. i
s. äro deras konturer utsuddade genom
vulkaner, som vuxit upp över deras kanter. Dessa
bilda en hel zon fr.o.m. Monte Amiata (1,734
m.) i s. Toscana och omfattar kratersjöarna
Lago Bolsena, Vico och Bracciano, de
kraterrika Albanerbergen s. om Tibern och
Rocca-monfina (1,005 m.) nära Gaetagolfen. V. och
n.v. om Albanerbergen utbreder sig
Romerska kampagnans kustslätt (3,000 kvkm.),
uppbyggd av vulkanisk tuff, som delvis
överlagrats av lavor från Albanerbergens kratrar.
De centralitalienska vulkanerna äro alla nu
slocknade. I motsats härtill äro de
syditali-enska vulkanerna i Neapelområdet, de
Phle-greiska fälten och Vesuvius (1,176 m.), vilka
anses ha uppstått efter pliocentiden, ännu
verksamma. Halvöns vulkaner äro alltså
lokaliserade till dess v. kustområde. Det enda
undantaget från denna regel är den slocknade
Vulture (1,330 m.) i n. Basilicata.
De italienska öarna äro till sin
byggnad mycket olikartade. Kalabriens Apenniner
fortsätta v. om Messinasundets tvärbrott
genom n. Sicilien. Längst i n.ö. delen av ön
reser sig sålunda det kristalliniska Peloritanska
berget (1,374 m.); v. om detta höja sig de av
sandsten och konglomerat uppbyggda
Nebro-dibergen (1,846 m.) och deras forts. Madonie
(1,975 m.). Detta liksom kedjans v. forts, fram
till Trapani bestå av kalksten. De Egadiska
öarna utgöra den tertiära veckningszonens
yttersta utlöpare åt detta håll. S. om
densamma består Sicilien av ett av miocena och
pliocena lager uppbyggt backland, i ö.
genomsprängt av unga eruptiver och här begränsat
av Cataniaslätten. N. om denna reser sig Etnas
3,274 m. höga kägla, som täcker en god del
av öns ö. kust. Den är den enda verksamma
vulkanen i Apenninernas ytterzon. N.v. om
Messinasundet ligga de Lipariska ö a
r-n a, lokaliserade till 3 stjärnformigt
utstrålande spricklinjer. De bestå av 7 vulkaner, av
vilka blott den n.ö., Stromboli (926 m.), och
den s., Vulcano, numera äro verksamma I
motsats mot Sicilien (25,738 kvkm.) anses
Sardinien (24,090 kvkm.) utgöra en rest
av det gamla Tyrrhenska fastlandet, som till
större delen sjunkit i Medelhavet, ön består
huvudsaki. av kristalliniska bergarter, i ö. och
n.ö. av graniter, vilka likaledes uppbygga den
stora platån Gennargentu (1,834 m.). Längre i
s.ö. täckas dessa av kristalliniska skiffrar, i
s.v. ersatta av tertiära sediment, som stryka
från n.v. till s.ö. och anses utgöra en forts.
— 139 —
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
