Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
vanni Gabriel i’s (d. 1586, resp. 1612)
musik; dessa båda mästare räknas samtidigt till
de mest betydande grundläggarna av den nyare
italienska instrumentalmusiken. Samtidigt med
kyrkomusiken har också den världsliga
kör-musiken ivrigt odlats, i sht madrigalen, som
når sin klassiska blomstring med den skola,
som inledes av W i 11 a e r t och vars vidare
utveckling betecknas av namnen P a 1 e s t r
i-na, Andrea Gabriel i, Luca M a r e
n-zio (d. 1599), Carlo Gesualdo da
Veno s a (d.1614) och Claudio Monteverdi
(d. 1643) och vars musik efter hand ytterligare
stärker den färgrikedom, som invarslats med
den venetianska skolan. Med vissa av dessa
namn äro vi samtidigt inne på operans äldsta
historia. — Samtidigt med att den kyrkliga
och världsliga vokalmusiken når sin höjdpunkt
i L, medverkar näml. I. också till uppkomsten
av två nya musikarter: instrumentalmusiken
och operan. Båda hade visserligen, om ock
under enklare former och andra
förutsättningar, tidigare förekommit, men 1500-talets L
bidrager till deras eg. genombrott. På
instrumentalmusikens område har särsk. den
italienska lutmusiken inlagt stor förtjänst;
rikhaltiga lutmusiksaml. från 1500-talets början
(Ottavio Petruccis nottryckeri i
Venedig) meddela talrika ricercarer, canzoner,
improvisationer och danser m.m.; längre fram
under årh. anträffas liknande kompositioner
för orgel och för orkester. Utom flera av de
redan nämnda kompositörerna märkas här
Spinnacino, Dolza och Cavazzoni.
Genom olika mellanstadier, varvid bl.a. F r e
s-cobaldi (d. 1644) spelat stor roll, utvecklas
ur ricercaren den moderna fugan; av canzonen
utvecklas kyrkosonaten, i vilken
utvecklingslinje Frescobaldi åter är ett av de mest
betydande namnen, medan själva kulminationen
betecknas av Corelli (d. 1713); andra namn
äro Ner i, Cazzati, Valentini och
B e r t a 1 i. Formen övergår från
orkestercan-zon till monodisk besättning (trio- och
solo-sonater) hos Gabriel i, Ross i, Marin i,
L e g r e n z i (d. 1690), V i t a 1 i (d. 1692), T
o-relli (d. 1708), Bassani (d. 1716), C a
1-dara (d. 1736), Vi vald i (d. 1743), L o c
a-t e 11 i (d. 1764), Tar ti ni (d. 1770), N a r d
i-ni (d. 1793), Pugnani (d. 1798), av vilka
flera dessutom voro berömda violinvirtuoser.
Av kyrkosonaten utvecklades bl.a. den
neapolitanska uvertyren (Alessandro S c a r la
t-t i, d. 1725) och instrumentalkonserten, både
som concerto grosso och som solokonsert, in
om vilka former de nämnda tonsättarna
lämnat värdefulla bidrag; en självständig
konsertform grundlägges av V i v a 1 d i (modulerande
rondo). Från den improviserande formen har
toccatan sitt ursprung; dess sydeuropeiska typ
har präglats av Frescobaldi (dess
nordeuropeiska leder fram till Bach). På den stiliserade
dansens område (sviten) får I. betydelse genom
att överföra också denna genre till monodisk
besättning (kammarsonaten).
Operan i sin moderna form uppstod o. 1600
i Florens, dels som en reaktion mot
vokal-polyfonien, dels som ett försök att återuppväcka
antikens drama med musik (P e r i, C a c c i n i);
som resultat av dessa försök framgick den
ackompanjerade solosången, vilken också
hastigt fick utbredning utanför operans ram (V i
a-d a n a, oratorier av Cavalieri och C
a-r i s s i m i, d. 1674). Genom en följd av skolor
nådde den italienska operan (opera seria) t.v.
sin höjdpunkt i den neapolitanska operan
under 1700-talet med Stradella (d. 1682),
Alessandro Scarlatti, Leo, Greco,
Fe o, Vinci, Porpora (d. 1766), J o
m-melli (d. 1774); i denna gestalt blev italiensk
opera en över hela Europa omtyckt
musikform, vilket delvis berodde på dess starka
framhävande av den ”sköna stilen”, vars bel
canto snart urartade till en av publiken mycket
omtyckt virtuos musik. Denna sångkonstens
kulmination har ett visst samband med de stora
italienska konservatoriernas uppsving under
detta årh. Av tidens stora sångare ihågkommas
ännu åtskilliga: Faustina B o r d o n i,
Cuzzoni, Farinelli. Från denna tid
stammar också den komiska operan (opera
buffa), som uppstod som intermezzi i opera
seria’s mellanakter och senare utbröts
härifrån ss. självständiga dramatiska verk:
Per-g o le si (d. 1736), Logroscino (d. 1765).
— Mot slutet av 1700-talet förlorar italiensk
musik sin dominerande roll, i det att
wiener-klassicismen och senare romantikerna i
Tyskland taga ledningen. I. har dock varit med
om att genom en rad förskolor skapa den
sonat- och symfoniform, som blev
kännetecknande för wienarna; härvid märkas D o m e n
i-co Scarlatti (d. 1757), Jommelli,
Sac-chini, Piccini, Paesiello, Porpora,
Vinci, Pergolesi o.a. särsk. inom opera
buffans symfonik men även inom
kammarmusiken. På operans område fortsättas dock
i någorlunda obruten linje de stolta
traditionerna med B e 11 i n i (d. 1835), D o n i z e 11 i
(d. 1848), Spontini (d. 1851), Rossini
(d. 1868); mot årh:s slut komma
påverkningarna från Wagner och de andra tyska
romantikerna: V e r d i (d. 1901) i vissa av hans verk,
Catalani, Smareglia, Franchetti,
Ponchielli, Gomes, M a n c i n e 11 i samt
den reaktion häremot, ur vilken uppstodo ve-
— 191 —
— 192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
