Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Teater - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
rära teatern åven om hovens gunst och fick
samtidigt europeisk betydelse. Bland de
nästan undantagslöst ambulerande sällskapen
märkas särsk. 1 gelosi (De svartsjuka) och I
confi-denti (De självmedvetna), båda från 1500-talet.
Kvinnor uppträdde från o. 1550 på scenen.
Bland den improviserande teaterns konstnärer
märkas från slutet av 1500-talet Flaminio Scala
(Flavio), Francesco Andreini (il capitano
Spa-vento) och hans även i Paris firade hustru
Isabella A. samt Vincenza Armani, från
1600-talet Nicolo Barbieri (Beltrame), Silvio Fiorello
(Pulcinella, möjl. typens skapare), Molières
läromästare Tiberio Fiorilli (Scaramuccia),
Domenico Biancolelli (Arlecchino, typens
nyskapare) och Teresa Corona (Diana) samt från
1700-talet den improviserande teaterns
hävdatecknare Luigi Riccoboni (Lelio) och hans
hustru Elena Balletti (Flaminia), Angelo
Cons-tantini (Mezzetino), Evariste Gherardi
(Arlecchino), Tommaso Visentini (Arlecchino), Anna
Veronese (Corallina), Rosa Benozzi (Silvia),
Antonio Collalto (”den siste Pantalone”), Carlo
Bertinazzi (”den siste Arlecchino”) och
Domenico de Fiori (Pulcinella). Intill o. 1725 höll
sig intresset för den improviserande typteatern,
med vilken endast operan kunnat tävla. Men
småningom började man tröttna på dess
enahanda, och främst tack vare Goldoni tog den
litterära teatern åter ledningen. Bland dess
konstnärer från 1800-talet märkas den moderna
italienska skådespelarekonstens läromästare
Gustavo Modena, Luigi Vestri, Giuseppe De
Marini, Paolo Belli-Blanes, Nicola Pertica,
Luigi Taddei, Francesco och Alessandro
Lom-bardi, Achille Maieroni, Cesare Dondini,
Luigi Belotti Bon, Tommaso Salvini, Alamanno
Morelli, Ernesto Rossi, Cesare Rossi, Flavio
Andö, Ermete Novelli, Ermete Zacconi och
Ferruccio Benini samt damerna Carlotta
Marchionni, Carolina Tessari, Carlotta
Pol-varo, Isabella Buzzi, Carolina Internari,
Amalia Bettini, Clementina Cazzola, Adelaide
Risto-ri, Giacinta Pezzana, Teresina Mariano och
Eleonora Duse, från o. 1900 och fram till våra
dagar Alfredo De Sanctis, Ferruccio Garavag
lia och Ruggero Ruggeri samt damerna Tina
di Lorenzo, Emma Gramatica, Dina Galli,
Maria Melato och Tafjana Pavlova. Bland spec.
dial.-skådespelare märkas från o. 1900 Edoardo
Ferravilla (milanesare), Giovanni Grasso och
Angelo Musco (båda sicilianare) samt A.
Nic-cöli (florentinare). Teatern är i I. fortfarande
ambulerande. Ett försök av Edoardo Boutet
alt från 1908 upprätthålla stående teater i
Teatro Argentina i Rom strandade. Av
blygsammare mått, men ss. litterär och
konstnärlig experimentteater av utomordentlig
betydel
se för den särsk. dekorativt och scentekniskt
ytterst konservativa italienska teatern, är den
av målaren Anton Giulio Bragalia ledda
moderna Teatro degli Indipendenti i Rom. G.K-g.
Musik. Den första mera betydande
företeelsen i europeisk musikhistoria, den gregorianska
sången, har kommit till oss genom I.;
orientaliska och klassiskt grekiska element ge sig
tydligt tillkänna i denna medeltidskyrkans rituella
sång, men i sin slutliga form bär den prägel
av italiensk konst, och dess främste befrämjare
skall enl. traditionen ha varit Gregorius
den store. Från Schola cantorum i
Rom, medelpunkten för odlandet av
gregoriansk sång, fingo de europeiska furstarna hjälp
att ordna kyrkosången i resp, länder. Som
berömd teoretiker verkade Guido av A r e
z-zo (d. 1050). Jämförelsevis sent
bidrager annars I. till musikhistorien, och bortsett
från de enstämmiga s.k. laudi sker ett eg.
genombrott först under ars noua-perioden (13—
1400-talen) i Florens; dess tonsättare,
Giovanni da Cascia, Jacopo da Bologna
och FrancescoLandino (d. 1397), senare
Antonio Squarcialupi (d. 1475), odla
i sht madrigal, caccia och ballata. Det finnes
rikhaltiga upplysningar om det under denna tid
blomstrande praktiska musiklivet i I., liksom
ock åtskillig musikteori från denna tid är oss
bekant. För en tid övertog Nederländerna
ledningen inom musikhistorien, och även I. stod
länge under inflytande härifrån. Under
1500-talet får emellertid I. ånyo betydelse, och i
den italienska musiken sammansmältas nu
nederländsk teknik och sydländskt sinne för
melodi och välljud till en högre enhet. Denna
strömning kulminerar i Giovanni P i e
r-luigi da Palestrinas (d. 1594) musik,
där stilen får sin finaste klarhet; andra namn
från denna klassiska skola, vars naturliga
medelpunkt var Peterskyrkan och C a p p e 11 a
S i s t i n a, äro Na nino (d. 1607), Anerio
(d. 1614) och Sur ian o (d. 1621); dessutom
märkas de båda icke-romerska kapellmästarna
Ingegneri (d. 1592) och Constanzo
Porta (d. 1601). Kompositionerna äro
mässor, motetter, hymner, lamentationer,
vesper-psalmer o.a. kyrkliga verk. Utom den romerska
skolan, vars verkningar spåras i italiensk
musik långt in på 1700-talet, får också den
vene-tianska skolan stor betydelse med
nederlän-daren Willaert (d. 1562), Cyprian de
Ro re (d. 1565) och Claudio Merulo
(d. 1604); karakteristisk för den venetianska
musiken är dess friare hållning och starkare
färg; verkningsfull är framförallt den
venetianska vokalsatsen för dubbelkör. Sin
höjdpunkt når denna skola i Andrea och G i o-
— 189 —
— 190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
