Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
rismen (Mascagni, Leoncavallo) och
neo-verismen (Puccini, Giordano). En
tid ha italienarna sökt skapa en motvikt mot
operakulten genom att sätta den abstrakta
musiken i högsätet (M a r t u c c i, Sgambati),
en strävan, som tagit fart icke minst under den
senaste tiden, då italiensk musik (i sht efter
världskriget) trätt i beröring med de stora
stilströmningarna i det övriga Europa: Strauss’,
Debussys och Stravinskijs idéer (C a s e 11 a,
M a r i o di Castelnuovo, M a 1 i p i e r o,
Pizzetti, Respighi). E.A.
Konst. Ang. romartidens konst se R
o-mersk konst. — Från lOOO-talet e.Kr.
började I. åter intaga en ledande ställning i
konsten. Det bysantinska inflytandet hade
gjort sig gällande redan tidigt (se
Gammal-kristen konst), först genom Ravenna,
sedan genom Venedig samt genom s. I. och
Sicilien. I n. L, särsk. i Lombardiet, utbildade
sig en dekorationsstil under germanska och
österländska inflytelser, vari det s.k.
lombar-diska bandet (se B a n d f 1 ä t n i n g) var ett
huvudelement. I Rom fortlevde den
gammal-kristna konstens byggnads- och
utsmycknings-sätt långt in under medeltiden. Där som
annorstädes i I. bibehölls det centrala systemet
för dopkyrkor (baptisterier) och gravkyrkor.
Men annars blev det basilikala systemet
vanligast här, liksom i hela Västerlandet. I Rom
framstodo nu ss. mönstergivande
Laterankyr-kan och Santa Maria Maggiore, som
utsmyckades med mosaiker av J. T o r r i t i. Även
freskon började här åter komma till
användning; den fick en utmärkt representant i
Pietro Ca vallini (o. 1250—o. 1334).
På flera håll i I. voro grekiska konstnärer
anställda, dels som mosaikmålare, dels som
bronsgjutare (reliefer å kyrkoportar).
Mosaikmåleriet florerade särsk. på Sicilien (Cefalü,
Palermo, Monreale) samt även i och omkr.
Venedig, där detta måleri — jämte en
ypperlig glasfabrikation — längst bibehållit sig. —
De antika mönstren voro icke alldeles
undanskjutna; ett medvetet återupptagande skedde
under den förrenässans, som leddes av
Fredrik II i s. I. I n. I. utbildade sig nya drag i
kyrkobyggnaden under lOOO-talet med
användande av valvsystem både i mittskepp och
si-doskepp samt emporer; Milano och Pavia
gingo här i spetsen. O. 1100 reste sig ståtliga
katedraler i Parma, Modena, Bari, Pisa o.s.v.
Korpartiet blev alltmera utvecklat, högkoret
anlagt över en krypta, buren av kolonner. En
rik fasadutsmyckning framträdde, stundom i
marmor av växlande färg. Kolonnettgallerier
dekorera korpartiet och västfasaden. Denna
förblev i regel tornlös; ett runt vakttorn, en
Uppslagsbok. XIV. ____ 193 __
avläggare av den antika faros (fyrtorn), ser
man framträda redan i den gammalkristna
konsten; nu uppfördes ett klocktorn (se K a
m-p a n i 1) vid sidan av kyrkan. Den
skulpturala utsmyckningen anbragtes särsk. vid
portalerna. Sådana bildverk se vi från början av
1100-taIet i Verona, Ferrara och Modena.
Denna nya stil, som man numera betecknar
som den romanska, spreds snart till
länderna n. om Alperna; under direkt inflytande
från I. stå t.ex. domerna i Speyer, Mainz och
Lund.
Den i Frankrike först framträdande g
o-tiken fick som byggnadssystem icke någon
fast rot i L, där vertikalismen icke väckte
genklang. Spetsbågiga arkader, fönster och
portaler infördes annars under 1200-talets förra
del (se As si si), och de stora
munkordnarnas kyrkor i Florens, Rom, Neapel etc. fingo
en gotisk prägel; den horisontala
utsträckningen var dock härskande, höjden i allm.
begränsad. En praktfull spetsbågsornamentik gör sig
gällande i katedralerna i Siena och Orvieto.
Domen i Milano uppföres av tyska mästare.
En ståtlig profanarkitektur i gotik framträder
särsk. i Florens och Venedig. —
Bildhuggar-konsten fick, under inflytande dels från
antiken, dels från Frankrikes unggotiska konst,
ett nytt uppsving genom Niccolö Pisano
(d. 1280) och hans efterföljare, verksamma i
Pisa och Florens. Måleriet fick nu en än
kraftigare utveckling. Siena, Pisa och Florens blevo
de förnämsta centra. Bysantinismen, som
fortlevde ännu under 1200-talet och delvis under
det följande årh., gör sig särsk. märkbar i
Siena, där Duccio di Buoninsegna
(o. 1255—1319) framstod som en utmärkt
mästare, men här upptogos nu förbindelserna med
Frankrike (se d.o., konst, samt Avignon),
och detta inverkar både på linjeföringen och
färgbehandlingen, som blir ljusare och mera
genomskinlig. Som nydanare, även i avseende
på gruppering och uttrycksfullhet, framstår
Giotto di Bondone (1266 el. 76—
1337), mest verksam i Florens men också i
Pa-dua, Assisi, Rom och Neapel. Det är han, som
förebådar det stora italienska
renässansmåleriet. Hans lärjungar och efterföljare, bl.a.
Orcagna (1329—68), utbilda stilen både i
rörlighet och färgkraft. Den höga idealiteten,
uppburen av medeltidens innerliga trosvisshet,
lever annars kvar också in på 1400-talet hos
Melozzo da Forli (1438—94) samt
framförallt hos Fra Angelico da F i
e-sole (1387—1455).
O. 1400 uppstår annars den nya rörelse, som,
på gr. av antikens återupplivande (på viktiga
punkter), fått namnet renässans. Den in-
— 194 —
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
