Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
nebär i konsten en mera verklighetsbetonad
avbildning (realism) och en mera naturtrogen
iakttagelse. Florens gick här för alla konstens
tre huvudgrenar i spetsen: Filippo
Brunei 1 e s c o (1377—1446) och L e o n e
Battista degli Alberti (1404—72)
för arkitekturen, Lorenzo Ghiberti
(1378—1455) och D o n a t e 1 1 o (o. 1386—
1466) för skulpturen, M a s a c c i o (1401—
28) och Sandro B o t t i c e 1 1 i (1444 el.
45—1510) för måleriet. Också i det övriga I.
blev rörelsen på dessa områden livlig. Under
quattrocento och cinquecento har intet land
överträffat I. i konstnärlig produktion. De
många små staterna, såväl republiker som
furstedömen, snart också den romerska
påvestaten tävlade i att gynna konsten och dess
utövare. Jämte Florens och Siena framträdde de
umriska städerna, där Perugia nu intog första
platsen. Vidare blev Milano ett viktigt
konstcentrum, liksom Venedig, Verona (en kortare
tid), Genua, Padua, Vicenza, Mantua och
Ur-bino, Parma och Bologna samt Neapel och
Rom, slutl. även Turin. I Rom samlade
nybyggnaderna i det Vatikanska palatskomplexet
och dess utsmyckning samt Peterskyrkans
nybyggnad snart I:s förnämsta konstnärer. —
I byggnadskonsten framträdde åter
det centrala systemet ss. en huvudtyp, tidvis
som den förnämsta. Brunellesco angav redan
denna riktning, ehuru han (i San Lorenzo,
Florens) också återgick till den gammalkristna
och romanska konstens basilikalform. Genom
L. B. Alberti och M i c h e 1 o z z i (1391—
1472) fördes ungrenässansen utanför
Toscana. I Norditalien utvecklade den sig i
dekorativ prakt (Certosa di Pavia).
Palatsbygget i Venedig fortsattes i ädla, eleganta
former. Snart började den profana arkitekturen
undantränga den kyrkliga som
konstutvecklingens ledare. Så blev än mera förhållandet
under högrenässansen. Denna
inleddes med Donato Bramante da
Ur-bin o (o. 1444—1514), som blev verksam i
Rom och uppgjorde planen för Peterskyrkans
stora nybygge. Han följdes bl.a. av R a f a e 1
(1483—1520; Palazzo Pandolfini, Florens). Det
klassicerande blev nu mera utpräglat och
starkare betonat. Nya storslagna former
fram-kommo genom Michelangelo (1475—
1564). Peterskyrkan i Rom, vars väldiga
kupolrum, trots förlängningen i v., ger det hela
en central karaktär, blev det stora
mönsterbygget, fortsatt under senrenässans och
barock. Utvecklingen befordrades också av
andra framstående byggnadsledare, G i a c
o-mo della Porta (1541—1604), G i a c
o-mo Barozzi Vignola (1507—73) och
— 195 —
Andrea Palladio (1518—80); de båda
sistn. fingo också som teoretiker stor
betydelse. Kyrkan del Gesü i Rom ger (vid
1500-talets slut) flera uppslag. I palatsarkitekturen
blev Palladios ”stora stil”, framträdande särsk.
i byggnadsverk i Vicenza, också i n. Europa
efterföljd och vidare utvecklad (se B y g
g-nadskonst). Palatsbygget utvecklades också
storslaget i Genua (Galeazzo Aless i,
1512—72, m.fl.); terrasser och trädgårdar
användes på konstnärligt sätt, och
trädgårdskonsten blev under barocken en viktig faktor i
byggnadens anläggning. Med Lorenzo
Ber-n i n i (1598—1680) och Francesco
Borro m i n i (1599—1667) nådde barocken sin
höjdpunkt i Rom samt blev av genomgripande
betydelse för hela Europa, särsk. i
Sydtyskland och Österrike. Jämte Rom, där N i c c o 1 ö
S a 1 v i (1699—1751; se Fontana di
Tre-v i) m.fl. verkade, framstod Turin med G u
a-r i n i G u a r i n i (1624—83) och Filippo
J u v a r a (1676—1736). Rokokon fick i
I. ringa spelrum, och nyklassicismen
blev föga betydande. Från 1700-talets senare
del gick I. som ledande konstland tillbaka.
Stora byggnadsverk ha emellertid även under
senaste tider framkommit, där en pompös
anläggning och rik skulptural dekoration göra sig
gällande; typiskt är Victor
Emanuel-monumen-tet i Rom. Under fascismens välde synes man
vilja återgå till den tidigare romerska
kejsartidens konst.
Bildhuggeriet fick under den
tidiga renässansen sin utgångspunkt icke
blott i Florens utan också i Siena med J
a-copo della Quercia (1371—1438),
vars gestalter äga antikens omedelbara storhet
och behag. D onatello (o. 1386—1466)
blev annars den ledande mästaren, verksam
på skulpturens olika områden och i flera olika
material. Inom monumentalskulpturen följdes
han närmast av Andrea del V e r r o
c-chio (1435—88). I Venedig märkes särsk.
konstnärsfamiljen L o m b a r d i med
storartade monument. — Under
högrenässansen framträdde Jacopo Sansovino
(1477—1570) m.fl. i Norditalien. Den ledande
mästaren blev Michelangelo (1475—
1564), som genom sin kraftgenialiska och fria
behandling av människokroppens
uttrycksmöjligheter med användande av contraposto
förberedde barocken. I denna riktning
verkade också Benvenuto Cellini (1500
—71; annars mest känd från
guldsmedskonsten), Giovanni de Bologna (o. 1524
—1608) m.fl. Under 1600-talet blev Lorenzo
B e r n i n i (1598—1680) den tongivande, och
hans konst, med överdriven muskelbehandling
— 196 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
