Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienskt rör, italiensk vass - Italisk - Italiska språk - Itapicuru - Itascasjön, Lake Itasca - Itatiaya - Itchikava Danjouro - Itcho, Hanabusa - Item - Ite, missa est - Iteration - Iterativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITERATIV
Italienskt rör, italiensk vass, se
A r u n d o.
Italisk, som hör till Italiens forntid (ss. folk,
språk, gudalära m.m.), numera i sht om de
fornitalienska folken med indoeuropeiskt språk
(se 11 a 1 e r och Italiska folk). E.H.
Italiska språk, beteckning för de i Italien
fordom talade språken av indoeuropeisk
härstamning. I.s. omfatta två, täml. starkt skilda
grupper. Till den ena höra 1 a t i n et (se d.o.)
och faliskiskan, den i och omkring
Fa-lerii i s.ö. Etrurien talade dial., som är oss
bekant genom ett antal smärre, på ett det
latinska närstående alfabet avfattade
inskrifter. Den andra gruppen representeras av
o s k i s k a n och umbriskan. Den förra
har sitt namn efter oskerna (grek. Opikoi’, lat.
Osci), en italisk folkstam, som redan före den
historiska tidens början uppgått i s a m n
i-terna, vilkas språk den historiska oskiskan
utgjorde. Oskiskan är känd genom c:a 250
inskrifter, bland vilka två större, cippus Abella’nus
från Abella i Kampanien och ta’bula Banti’na
från Bantia i Lucanien. Dessa inskrifter äro
avfattade på tre alfabet, det latinska, grekiska och
oskiska, vilket sistn. tillhör den från den latinska
skilda skriftutveckling, som även föreligger i
etruskiskan och umbriskan. Oskiskans område
var Samnium, Kampanien, Lukanien och
Brut-tium; det fortlevde där, tills upplösningen av
det samnitiska stamförbundet genom Sulla 82
f.Kr. beseglade den samnitiska nationalitetens’
undergång. Oskiskan har sannolikt haft en
egen litteratur; av oskiskt ursprung var den
romerska fa’bula atella’na. Umbriskan är känd
nästan uteslutande genom de iguvinska
tavlorna, funna 1444 i Gubbio, det forna
Iguvium, 7 till antalet, av vilka de 4 och en
del av den 5:e äro skrivna med det umbriska,
det etruskiska närstående alfabetet, de övriga
med det latinska alfabetet. Tavlorna härröra
trol. från 2:a årh. f.Kr.; redan f.Kr. torde
umbriskan helt ha undanträngts av latinet. —
Om övriga i.s. (de sabelliska dial., volskiskan
m.fl.) är vår kunskap ännu så gott som ingen.
— De i.s. stå de keltiska närmast och synas
med dem en gång ha bildat en italo-keltisk
enhet. Den tidigare antagna nära
samhörigheten med grekiskan synes däremot icke vara
stödd på mera bärande grunder. — LitL: R.
v. Planta, ”Grammatik der oskisch-umbrischen
Dialekte” (2 bd, 1892—97). C.F.
Itapicuru [-koro’]. 1) Flod i staten Bahia,
ö. Brasilien, mynnar vid Conde i Atlantiska
oceanen. — 2) Flod i staten Maranhäo, n.ö.
Brasilien, mynnar i Bahia de Säo José. O.P.
Itascasjön [itä’ska-], Lake Itasca, liten
sjö i Minnesota, se Mississippi.
Itatiaya [-a’ja], Brasiliens högsta berg (2,804
m.ö.h.), ligger i Sierra da Mantiqueira, på
gränsen mellan staterna Säo Paulo, Minas Geraes
och Rio de Janeiro. O.P.
Itchikava Danjouro, japansk skådespelare
(1837—1905). I. var utomordentligt populär
och anses ha varit Japans störste skådespelare.
G.K-g.
Itcho, Hanabusa, japansk målare (1652—
1724), utbildades i Kanoskolans stil av
Yasuno-bu men mottog senare starka intryck av
Mo-ronobus konst, varför hans verk bär prägeln
av klassiska former i förening med frisk
naturkänsla. I. målade landskap, genrescener,
symboliska bilder och porträtt. G.S.
Item (lat.), förk. it., likaså, ävenledes, jämväl,
ytterligare, vidare; stundom även som subst.
Ite, missa est (lat), ”Gån, mässan är
fullbordad”, formel i den romersk-katolska
mässliturgien för att ange, att mässan är slut.
Iteration [-Jo’n] (lat. itera’tio), förnyande
upprepande. — Jur., eg. upprepning, användes
särsk. i betydelsen återfall i brott, d.v.s.
det förhållande, att en person, som blivit dömd
till straff för ett brott, efter domen förövar ett
nytt brott. I. är sålunda ett uttryck för en
mera fast rotad samhällsfarlig viljeriktning hos
individen, vilken därigenom framstår ss. en
mer el. mindre kronisk förbrytare. I sht den
nyare straffrätten, med dess medvetna strävan
att förebygga brottslighet (se P r e ve n t i o n
s-teori), låter i stor utsträckning i. föranleda
rättsverkningar, som till art el. åtm. till
kvantitet (straffets svårighetsgrad) avvika från dem,
söm riktas mot förstagångsförbrytare. Härvid
begränsar man sig ibland till s.k. s p e c i a
li-t e r a t i o n, varvid båda brotten skola vara
av samma slag, men ibland tillämpas
generaliteration, därvid de särsk. påföljderna
inträda oavsett brottens beskaffenhet (ev.
förutsatt viss svårighetsgrad); en mellanform är m
o-tiviteration, då brotten skola vara
grundade i samma brottsliga böjelse. I gällande sv.
straffrätt kan i. verka dels straffskärpning
(special-i.; se Återfall), dels i utpräglat
kroniska fall, straffets utbytande mot internering
på obestämd tid (general-i., se
Internering). Även kan nämnas, att villkorlig
dom (se d.o.) i allm. är utesluten vid i. B.B-t.
Iterativ [-ti’v el. i’t-] (till lat. itera’re,
upprepa), språkv., subst. och adj., om verb, som
betecknar en upprepad handling. Särsk. förr
bildades i. medelst vissa suffix, t.ex. längta
(till lång), vricka (av vrid-ka, till vrida), vältra
(till välta), ofta i förening med avljud (se d.o.),
t.ex. nöta (av nautian), eg.: idligen bruka (till
njuta), el. fra. tirailler, eg.: idligen skjuta (till
tirer, skjuta). Bildningen av dylika äldre i.
sam
— 205 —
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
