Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska språket - Italienska viner - Italienskt bokhålleri - Italienskt rajgräs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENSKA VINER
tonigt u>o (populu>popolo); synkope och
apo-kope (ætate>etade>etå, directu>dritto), hårda
konsonantförbindelsers upplösning
(factu>fat-to, sextu> sesto), intervokala konsonanters
so-norifiering (pacare>pagare, ripa^riva),
pala-talisering av k (c), g framför e, i (centum>
cent o [cento], gente>gente [jente]), muljering
av l, n (melius^meglio, aranea>ragna), l>i
efter vissa initiala konsonanter (claru>chiaro,
flore>fiore); i böjning: bortfall av
konsonantis-ka ändelser el. vokaltillsats (flores>fiori, vidif>
vide, est>è, sum>sono), verbala
analogibildningar i stor utsträckning (veduto, visto för lat.
visu)-, i syntax: användning av artikel, även
partitiv, mera bunden ordställning på gr. av
kasusändelsernas fall. — En vidare utveckling
lik andra språks kunde italienskan ss.
konventionellt språk ej få. Fonetiken kommer
knappt i betraktande i ett språk, som ej talas;
anmärkas kan dock t.ex., att no mer och mer
träder tillbaka för o (nuovo~>novo). I
böjningen bortfalla tidigt en mängd former ss.
Ii, ali, deli (för i, ai, dei), pronominalformer ss.
mene, tene (me, te), mo, ma (mio, mia), il vt
(för ve lo), ne gli (för gliene) o.s.v., verbformer
ss. vede 2 sing. (vedi), semo, volemo (siamo,
vogliamo), uscio (usci), for o, fossono furono,
fossero), suto (stato) m.m., suffixlösa particip
få ökad användning (porto, trovo o.s.v. för
portato, trovato-, särsk. hos Manzoni). I
syntaxen inskränkas latinska konstruktioner, ss.
ack. med inf., gerundivkonstruktioner m.m. Men
dessa förändringar vidtagas individuellt av
författarna; mera generella äro de förändringar,
som bero på politiska och kulturella
förhållanden och som yttra sig förnämligast i
ordförrådet. Sålunda följa efter den äldre tidens
latinismer och provensalismer hispanismer
under det spanska herraväldet i Neapel och
Milano, gallicismer under gallomanien på
1700-talet, romanismer, sedan Rom blivit Italiens
huvudstad, slutl. en mängd tekniska, mest
internationella, termer ss. följd av kulturens
utveckling. — Allt detta har i århundraden
utgjort la questione della lingua, vid vars
behandling huvudsaki. följ, teorier framställts: Bembo
menar, att trecentisternas språk bör vara
litteraturspråk (”Prose” 1525), en tes, som fick stöd
i Cruscans ordbok (1612); Cesarotti (1785) vill
inrymma inflytande även åt andra
språkformer; Galvani föreslår (1834) en kompromiss
mellan trecentisternas språk och den levande
florentinskan, vilken senare ensam gäller för
Manzoni, en åsikt, som han redan satt i
praktik, då han i Florens till ren florentinska
omarbetade ”1 promessi sposi” (utg. 1840); Ascoli
hävdar rätten att med florentinskan förena
lämpliga drag ur andra dial., och efter den
linjen skriva i allm. nyare förf. ss. Verga,
Gia-cosa, Deledda, d’Annunzio, som även gärna
griper tillbaka på äldre språkformer. —
Italienskan har starkt skilda dialekter, vilka
kunna delas i nordliga (italo-gallolatinska och
venetiska), centrala (toskanska,
markisk-um-brisk-laziska, korsikanska), sydliga
(napoli-tanska, abruzziska, kalabro-sicilianska,
apu-liska; sardiskan står för sig). — Litt.:
”Voca-bolario degli Accademici della Crusca” (5 impr.,
hittills 11 bd, 1863—1923); N. Tommaseo & B.
Bellini, ”Dizionario della lingua italiana” (8
bd, 1856—79); P. Petröcchi, ”Dizionario
uni-versale della lingua italiana” (2 bd, 1887—91;
skiljer på äldre och yngre språk); L. G. Blanc,
”Grammatik der italienischen Sprache” (1884);
H. Vockeradt, ”Lehrbuch der italienischen
Sprache” (2 bd, 1878); Th. Hagberg, ”Italiensk
språklära” (2 uppl. 1882); K. Nyrop, ”Italiensk
Grammatik” (5 udg. 1923), ”Lärobok i
italienska” (1925); W. Meyer-Lübke, ”Italienische
Grammatik” (1890, omarbetad på italienska
1914), ”Die italienische Sprache” (i G. Gröber,
”Grundriss der romanischen Philologie”, 2 Aufl.
1904—06); J. Vising, ”Den italienska
språkfrågan” (i ”Nordisk tidskr.”, 1894); G. Bertoni,
”Italia dialettale” (1916); Thérèse
Labande-Jeanroy, ”La question de la langue en Italie”
(1925). J.V.
Italienska viner. Sannolikt har vinrankan
införts till Italien österifrån. Antikens i.v.
liknade också i framställning och smak de
grekiska. Vid tiden omkr. Kr.f. voro massiskt,
cæcubiskt vin samt det av Horatius besjungna
falernervinet högt uppskattade. I våra dagar
odlas vinrankan i Italien från Alperna till
landets sydligaste del, vilket medför, att i.v. ha
en mycket skiftande karaktär. Vinberedningen
i Italien kan knappast sägas stå på samma
höga nivå som i de nordligare länderna. I
allm. äro i.v. också i kvalitet underlägsna de
franska och tyska förnämligare märkena. De
utmärka sig ej genom någon större hållbarhet
och äro ofta garvsyrerika och sura. Mera
kända äro det ljusröda A s t i, oftast musserande
(A. spumante), det vita, ofta alkoholstarka V
i-n o Santo, det röda B a r o 1 o från Piemont
och Lacrima Christi del Vesuvio.
Det till Sverige mest importerade torde vara
det röda el. vita C h i a n t i i bastomspunna,
kolvliknande flaskor. Söderut och på öarna
framställas flera av de mera kända
alkohol-starkare dessertvinerna, ss. M o s c a t o (di
Siracusa), Malvasia och M a r s a 1 a. Wk.
Italienskt bokhålleri, se Bokföring, sp.
415.
Italienskt rajgräs, växtart, se R e p e s 1 ä
k-t e t
— 203 —
— 204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
