Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivalo, Santeri - Ivalojoki - Ivan, Herr Ivan, Ivan Lejonriddaren - Ivan I Danilovitj (Kalita; storfurste av Moskva) - Ivan II Ivanovitj (storfurste av Moskva) - Ivan III Vasiljevitj (den store; storfurste av Moskva) - Ivan IV Vasiljevitj (storfurste av Moskva) - Ivan V Alexejevitj (rysk furste) - Ivan VI Antonovitj (rysk furste) - Ivangorod - Ivan Lejonriddaren - Ivanov, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVALOJOKI
”Päivälehti” och efter dess indragning 1904
vid ”Helsingin Sanomat”, som vars huvudred,
han även tidtals fungerat. E.Ed.
1’valojoki, flod i n. Finland, upprinner i
Enontekis vid gränsen mot Norge, flyter
i ö. och n.ö. riktning till Enare träsk; längd
187 km.; nederbördsområde 4,120 kvkm. I.
är guldförande. Guldet förekommer vid
flodens mellersta del samt i bifloderna Sotajoki
och Palsinoja dels i gruset på flodstränderna,
dels i klyftor i berggrunden. Det första
guldfyndet gjordes 1868. Letningarna fingo i
början en relativt stor omfattning. Sedan mitten
av 1880-talet har guldvaskningen dock bedrivits
i liten skala, huvudsaki. av ortsbefolkningen.
På senare tider har guldvaskningen legat helt
nere. Mdn.
Ivan, Herr Ivan, Ivan
Lejonriddaren, se Eufemiavisorna.
Ivan, ryska furstar. 1) I. IDanilovitj
(d. 1341), av oviss anledning kallad K ali t a
(Pungen), son till storfurst Daniel av Moskva,
efterträdde 1325 sin bror Jurij; 1328 upphöjde
tatarkhanen Usbek honom till ”storfurste av
hela Ryssland”. I. var personligen osympatisk
men politiskt begåvad, grundade sin makt på
att gå tatarkhanens ärenden och höll sig väl
med kyrkan. Det moskovitiska riket blev
under hans tid nära sexdubblat. P.Dhl.
2) I. II I v a n o v i t j, den föregåendes son,
(d. 1359), storfurste 1353—59, en obetydlig
re-gent.
3) I. III V a s i 1 j e v i t j (1440—1505),
efterträdde 1462 sin far Vasilij ss. storfurste av
Moskva. L, som blivit kallad den store,
var en arg despot, omåttligt girig, maktlysten
och bakslug, men ihärdig och en skicklig
diplomat. Det litauiska inflytandet i Ryssland
visste han att undergräva, samtidigt med att
han tryggade Moskvas ledarställning bland de
ryska furstarna; sitt eget rike utvidgade han
bl.a. genom erövringen av Novgorod Veliki
1478. Då Gyllene horden råkat i upplösning,
vägrade I. betala tribut till khanen av Kiptjak
(se d.o.), som gjorde anspråk på Moskva som
skattland, och säkerställde Rysslands
oberoende. I. antog titeln ”självhärskare (gosudar)
över hela Ryssland”; efter sin förmälning med
Sofia, dotter till den av turkarna fördrivne
bysantinske härskaren Thomas Palaiologos,
betraktade han sig som de grekisk-katolska
kejsarnas arvinge. I. inkallade utländska
hantverkare och arkitekter men förföljde tidtals
han-seater och judar. P.Dhl.
4) I. IV Vasiljevitj (1530—84), stor
furste av Moskva 1533, efterträdde fadern
Vasilij Ivanovitj; till 1538 regerade modern, den
polsk-tatariska Helena Glinska, varefter riket
vanstyrdes av en krets bojarer till 1547, då L
själv som tsar övertog makten. Ingen omyndig
härskare har under uppväxten blivit så
kränkande behandlad som L, och denna
uppfostran var så mycket olyckligare, som därigenom
nedärvda sjukliga anlag förvärrades; I:s
misstänksamhet slog över i förföljelsemani och ett
självhävdelsebegär, som utvecklade sig till
storhetsvansinne. Hans grymhet kan blott delvis
förklaras utifrån samtidens seder; den var sjuklig
och hämmades endast tidvis av en hysterisk
religiositet. I. var högt begåvad, förvärvade
ett omfattande teologiskt vetande och har
efterlämnat ett stort bibi. Han omgav sig i
många år med goda rådgivare, bl.a. popen
Silvester; 1550 fick Ryssland en rikslag, 1552
erövrade han det tatariska Kazan, 1554
Astra-chan; över Archangelsk öppnades handel med
engelsmännen, utländska hantverkare
inkallades, en stående här (streltserna) upprättades.
F.ö. vände sig I:s politik mot bojarerna.
Från mitten av 1560-talet började den
slumrande sinnessjukdomen taga överhand, och I.
fick nu tillnamnet Groznyj (den stränge,
”förskräcklig e”); mest uppseende väckte
massakern på Novgorod Velikijs oskyldiga
befolkning 1570. 1581 dräpte han äldste sonen I.
Han efterträddes av sonen Fjodor. Om Sibiriens
besittningstagande se J e r m a k. Om I:s
förhållande till Sverige och Polen se Ryssland,
historia. P.Dhl.
5) I. VAlexejevitj (1666—96), klent
begåvad och nästan blind, var bror och
sam-regent till Peter I.
6) I. VI A n t o n o v i t j (1740—64), son till
Anna Leopoldovna (se denna), utropades 1740
i vaggan till tsar under moderns
förmynder-skap, störtades 1741 av Elisabet, hölls i
fångenskap och mördades 1764 i Schlüsselburg, då ett
försök gjordes att bortföra honom. P.Dhl.
Iva’ngorod [-gorat], fästning vid Weichsel,
i polska vojvodskapet Lublin. I. var under
världskriget (se d.o.) en av
hörnstenarna i det ryska försvaret av
Weichsel-linjen, varav systemet Warszawa—I.
bildade en framskjuten position. Under den stora
centralmaktsoffensiven 1915 isolerades denna
position genom anfall på Narevlinjen i n. och
Lublin—Cholm i s., varefter L, kringränt av
häravd. v. Woyrsch och 4:e österrikiska armén,
utrymdes (5/s). T.H-m.
Ivan Lejonriddaren, se E u f e m i a v i s o
r-n a.
Iva’nov [-afj, Alexander Andre jevitj,
rysk målare (1806—58), bosatt i Rom, där han
starkt influerades av nasarenerna men även
studerade Tizian. Hans större arbeten äro ofta
akademiskt torra och överarbetade, hans mind-
— 211 —
— 212 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
