Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jahja ibn Hamid ad-din - Jahn, Friedrich Ludwig - Jahn, Otto - Jahn, Gunnar - Jahve - Jahvisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAHN
från turkarna men förlorade det åter s.å.
Under världskriget stod J. på Turkiets sida men
bemäktigade sig därefter San’a och 1925
hamnstaden Hudaida. Såväl med engelsmännen i
Aden som med Ibn Sa’ud (se denne) har han
ofta råkat i konflikt. G.O-r.
Jahn, Friedrich L u d w i g, tysk patriot
och gymnast (1778—1852). Utgången från ett
brandenburgskt prästhem, studerade J. vid flera
univ.; någon akad. examen avlade han dock
aldrig. Under den preussiska resningen mot
Napoleon rycktes han med av den patriotiska
stormvågen. Ett
uttryck för sin dröm
om ett nytt, enat
Tyskland, grundat på
en sund och härdad
ungdom, gav J. i
skriften ”Deutsches
Volkstum” (1810).
Liksom den hos oss
ung. samtidigt
fram-trijdande P. H. Ling
såg J. i stärkande
kroppsövningar, helst
utomhus, det
yp
persta medlet för danandet av en
fosterländskt kännande ungdom. Sina första
turn-övningar ledde J. 1811 på Hasenheide nära
Berlin. När Lützowska jägarkåren bildades,
ingick J. däri som frivillig. Efter freden sökte
han bygga ut sitt system, som han framlade i
”Deutsche Turnkunst” (1816, jämte E. Eiselen).
Genom sin medryckande entusiasm vann J.
stort inflytande på ungdomen (”Turnvater
Jahn”). När emellertid Jenastudenterna i hans
anda bildade ett förbund (die Burschenschaft),
som i sina politiska manifestationer gjorde sig
skyldigt till en del ungdomliga överdrifter,
ingrep regeringen. J. häktades 1819 ss.
revolutionär demagog och satt fängslad till 1825 men
hölls under polisuppsikt till 1840. Detta
martyrskap gjorde honom givetvis ej mindre
populär, men när han vid 70 års ålder invaldes i
Frankfurtparlamentet, visade han sig som en
av de mest konservativa och miste mycket av
sin folkgunst. Om J:s direkta politiska insats
ej var synnerligen stor, har dock hans
hänförelse för fysisk fostran satt djupa spår i
tysk och österrikisk kultur. För att nå sitt
mål att stärka landets värnkraft genom
ungdomens härdande i folkliga idrotter valde han
övningar, som kunde tilltala ungdomens
dådkraft och entusiasm (ss. löpning, hopp,
klättring, kast, dragkamp, bärning, brottning,
balansgång, spring- och bollekar, voltige på häst,
fäktning, skjutning, simning samt övningar på
räck och barr). Tankar på kroppens meto-
diska utbildning torde för honom, i motsats till
förhållandet med P. H. Ling, ha trätt mera i
bakgrunden. J:s ”Werke” utkommo i 3 bd
1883—87. — Litt.: Biogr. av J. Rieck (1923)
och F. Eckhardt (1924). A.Bd,O.K-gh.
Jahn, Otto, tysk filolog (1813—69), prof,
i Greifswald 1845, i Leipzig 1847, i Bonn 1855.
J. har bl.a. utg.
grundläggande
text-uppl. av Persius
(1843), Censorinus
(1845) och Juvenalis
(1851), dessutom en
beskrivning av
Ludvig I:s av Bayern
vassamling (1845), ”Bio
graphische Aufsätze”
(1866) samt en biogr.
över Mozart (4 bd,
1856—59; bearbetad
uppl. av H. Deiters
(1905—07). W.N.
Jahn, Gunnar, norsk statistiker (f. 1883),
anställd vid Statistiska centralbyrån 1910, dess
direktör från 1920, föreläser i statistik vid Oslo
univ. sedan 1913; har bl.a. utg. ”Statistikkens
teknik og metode” (1920; 2 opl. 1930). T.E-r.
Jahve’ (hebr. jahwä’, i egennanm Jähü, Jä,
Jö el. Jehö), egennamn på Israels gud. Urspr.
en ökengud, av israeliterna antagl. övertagen
från keniter el. midjaniter (se d.o.), dyrkades
J även av vissa arameiska stammar och särsk.
av de s. israelitiska stammarna; hans
huvudhelgedom var Kades. I egenskap av ökengud
uppträder J. huvudsaki. ss. elddemon (2
Mos. 13:21—22, 24:17 o.a.), i Kanaan har
han starkt skiftande karaktär, ofta uppfattad
ss. vegetations- och åkerbruksgud (5 Mos. 8:7
ff. o.a.). Ss. egennamn går J.-namnet tillbaka på
polyteistiskt stadium, och i den monoteistiska
judendomen undvek man J.-namnet och läste
adonaj (se d.o.), Herren (se d.o.). Genom
missförstånd uppkom på 1300-talet formen J e h
o-v a. G.Bsm.
Jahvi’sten, en av källskrifterna till
Moseböckerna och Josua bok, innehållande
urhistoria, patriarksägner, folkets
tillblivelsehistoria och erövringen av Palestina. J. har
sitt namn av gudsnamnet Jahve, som den
använder till skillnad från Elohisten (se d.o.).
Andra särmärken äro namnen Israel, Reguel,
Sinai och kananéer m.fl. J. består av folkliga
sägner av rätt olikartad natur men intar dock
en kritisk ställning till den folkliga religionen.
De lokala kultplatserna erkännas, men
avsiktligt uteslutas masseborna, aserorna och
idolerna. Blott enstaka sägner ha bevarat
mytologiska drag och låta Jahve uppträda ss.
män
— 251 —
— 252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
