Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
Musiken i J. har nära anknytning till kinesisk
musik, med vilken den har gemensamma vissa
typer av skalor, instrument samt även hela
kompositioner av rituell art. Gemensam är så
lunda bl.a. den urgamla femtoniga skalan, detta
även i principen att halvtonsteget undgås
(an-hemiton penlatonik): f, g, a, c’, d’, f’,
(intransponerad på tonen g på koto, japanernas
älsklingsinstrument); dessutom finnas säregna
japanska skalor, bl.a.: g, a, b, d’, ess’, g’-, a, b,
d’, ess’, g’, a’, och d, ess, g, a, b, d’, förutom
blandningen av det kinesiska och de japanska
systemen till nya skalor. Skalorna äro bundna
till olika befolkningselement: de förnämare,
bönderna, geishor och komedianter o.s.v. De
mest gängse instrumenten äro koto (ett
psaltar-liknande stränginstrunienl), samise (luta) och
den orgelliknande tscheng (eg. kinesisk).
Liksom i all exotisk musik uppbyggas
kompositionerna gärna över vissa melodiformler, som
oavbrutet varieras. Formmässigt sett byggas
dessa formler på periodiskt ordnade episoder
(2—4—8 takter); melodiskt sett föredrar man
ofta dissonerande intervaller, ss. trilonus och
halvtonsteg (när icke den anhemitona
penta-toniken användes). Liksom i Orienten i övrigt
finnes i J. även en mera recitativarlad musik,
detta i sht i den rituella musiken; såväl till
form som melodik skiljer den sig avsevärt
från den världsliga musiken.— Litt.: T. Piggot,
”The music and musical instruments of J.”
(1893); Abraham & Hornbostel, ”Das
Tonsystem und die Musik der Japaner” (i
”Sammel-bände der Inlernationalen Musikgesellschaft”,
4, 1902—03). E.A.
Konst. Konstutvecklingen i J. tager sin
början med den buddistiska religionens införande
genom koreanska munkar 552 e.Kr. och det
därmed följ, starkt befruktande inflytandet
från kinesisk konst. Ett stort antal gudabilder
infördes, och många kinesiska konstnärer
inflyttade intill 875, då förbindelsen med Kina
avbröts. En ny period med stark kinesisk
påverkan började på 1100-talet, men den
japanska konsten hade under mellantiden hunnit
omarbeta de gamla kinesiska förebilderna och
giva dem en nationell karaktär, vilket gör,
att man allt framgent kan tala om en viss
elegans och gratie, men också om en viss ytlighet,
ss. karakteristika för den japanska konsten
trots den dominerande kinesiska prägeln.
Arkitekturen kännetecknas av en
blandning av gammaljapansk
pålbyggnadskon-struktion och importerad kinesisk stil. Sedan
denna korsning under 600-talets lopp
försiggått, har utvecklingen fortskridit till våra
dagar utan större språng. Alla byggnader, såväl
sakrala som profana, utföras enl. samma
prin
ciper. Materialet är uteslutande trä. En
grundstomme av resta stolpar och bjälklag utfylles
av till stor del rörliga väggar av lätt material,
tunna träskivor o.d. Taket av halm el. tegel
är svängt och skjuter långt ut framför
fasaden. Det täcker därigenom också de öppna
gallerier, som oftast omgiva byggnaden på en
el. flera sidor. Vid flervåningsbyggnader har
varje våningsgalleri sitt eget takfall, varigenom
en högst karakteristisk profil bildas, bäst
framträdande på de höga pagoderna. Större
komplex, t.ex. palats och kloster, bildas därigenom
att flera smärre byggnader samlas kring en
gård och förenas genom gallerier.
Horyuji-templet vid Nara torde äga världens äldsta
trähus (600-talet), med enkla, men ytterst väl
proportionerade byggnader, vilkas konstruktion
tydligt framträder i det yttre. Under 1300 talet
gjorde sig en större dekorationslust gällande,
vilken utvecklades vidare under
1500—1600-ta-len, då byggnaderna överhopades med
snide-rier o.a. dekorativa element. En tillbakagång
till större enkelhet spåras under 1800-talet. —
Nära förbunden med arkitekturen är
trädgårdskonsten. Byggnadens inpassning i miljön
till-mätes i J. den största betydelse, och
trädgårdens utformning är därvid av stor vikt. Se J
a-pansk trädgårdstil.
Skulpturen arbetar i brons, trä och
kanshitsu, d.v.s. lack, som modelleras övei en
kärna av korgflätning och preparerad
linneväv. Skulpturen är den av de fria konsterna,
som är mest beroende av de kinesiska
förebilderna. Man övertar den frontala
uppställningen, den komplicerade klädedräkten med
dekorativ veckbehandling, lotuspostamentet och
mandorlan. Alla kultbilder återspegla ett
upphöjt lugn; för väktargudomligheterna har
däremot utbildats en vilt grimaserande och
dramatiskt gestikulerande typ. O. 750
framställdes för första gång gudabilder i japansk
klädedräkt. Samtidigt uppstod en betydande
porträttkonst. De följ. årh. arbetade vidare med
dessa typer i en ofta medvetet arkaiserande
stil, till dess att en realistisk strömning på
1100-talet åter bröt igenom. Man känner några
konstnärsnamn, av vilka de förnämsta äro
J o c h o (d. 1057), K a i k e i och U n k e i (o.
1200).
På 1300-talet övertar måleriet platsen
som ledande konstart. Den japanska
målarkonstens material äro framförallt tusch och
vattenfärg. Den utmärkes av skarp
naturiakttagelse, framhävande av det väsentliga i bilden,
dekorativ prägel, frånvaro av slagskuggor och
all plastisk strävan samt omvänt perspektiv.
Det kinesiska arvet ombildas till en nationell
— 355 —
— 356 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
