Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
vvara Seikwa (d. 1619), följd av H a y
a-s h i Razan, även kallad D o s h u n (d.
1657), Kaibara Ekken (d. 1714) och
framförallt Arai Hakuseki (d. 1725).
Dels var det de s.k. Wagakusha, ”Japanlärde”,
som forskade i forntidens språk och
litteratur och strävade efter en renässans av rent
japanska ideal och en frigörelse från allt
kinesiskt — både buddistiskt och konfucianskt.
Uppslagsgivare voro här munken K e i c h u
och K i t a m u r a K i g i n (d. 1701); de
största stjärnorna voro Kamo M a b u c h i (d.
1769), Motoori Norinaga (d. 1801)
och Hirata Atsutane (d. 1843). Den
folkliga litteraturen åter hade som sina främsta
representanter Ibara S a i k w a ku (d.
1693), förf, till talrika skisser, noveller och
sedeskildringar; Kiseki (d. 1736) och Jisho
(d. 1747), naturalistiska berättare; C h i k
a-matsu Monzaemon (d. 1724),
otroligt uppburen dramatisk förf, (främsta verk
”Kokusenya Kassen”, ”Koxingas drabbningar”);
Santo Kyoden (d. 1816), diktare av
erotiska visor; och framförallt Kyokutei
Ba-kin (d. 1848)), förf, till en rad fantastiska
romaner (främsta verk den enormt långa
”Hakkenden”, ”Berättelsen om åtta hundar”).
Även den högre poesien fick emellertid en
förnyelse under Tokugawatiden, särsk. genom de
s.k. haikai, treradiga små stämningsstycken;
främste representant för denna diktart var
Matsura Basho (d. 1694). — Med den
nya tidens inbrott vid mitten av 1800-talet
följde nya litteraturströmningar. — Efter en
programskrift, som påyrkade modernare litterära
grepp, av Tsubouchi Yuzo (1885),
uppblomstrade en ny litteratur, till en början
skriven på klassiskt språk men småningom
övergående till rent talspråk (i vetenskaplig
litteratur skrives ännu i dag vanl. klassiskt språk,
med helt annan grammatik än det talade
språket) ; bland representanterna Jör den nya tiden
kunna nämnas Futabatei Shimei (d.
1904), företrädare för programmet ”konst för
konstens skull”, Koda Roban, buddistiskt
och filosofiskt färgad, Mor i Ogin (d. 1922),
romanförf. men framförallt framstående
översättare (Ibsen, Andersen m.fl.), Tokutomi
R o k a, sentimental skribent med stor
popularitet, D o p p o m.fl. naturalister. Mot de
senare opponerade Natsuma Soseki (d.
1916) o.a. med reflexionsromaner. Bland nyare
förf, framträder särsk. K i k u c h i Kan både
som romanförf. kritiker och dramatiker. Andra
bemärkta dramaturger äro Kume Masa o,
Nakamura Kichizo (socialistisk
tendens) , Kurata Hyakuzo (buddistisk
mysticist). På senare tid har uppstått en bul-
Uppslagsbok. XIV. — 353 ______
12
lersam skola av ”proletärförf.”, bl.a. M a
e-d a g a w a, Kaneko, Kobayashi och
I w a f u j i. B.K.
Teater. Den japanska teatern framgick
direkt ur den sedan gammalt omhuldade
mario-netteatern (ningyo-shibai). Denna fick
småningom dialogiserad text (joruri) och nådde
med Chikamatsu Monzaemon (”Japans
Shakespeare”) o. 1700 sin höjdpunkt. Hans
dockteater Bunrakuza i Osaka var vida berömd
och hans dialoger översattes till engelska. Den
levande teaterns tidigare drama utgjordes av
bearbetningar av marionetteaterns joruri. Det
klassiska dramats eg. skapare voro Namboku
och Mokuami. Den klassiska teaterns
scenanordning får sin karaktär främst av de till v.
i bakgrunden placerade sångarna och
musikanterna samt den vid h. sidan sittande
reci-tatören, de förra med uppgift att ackompanjera
och förklara skådespelarnas uppträdande, den
senare att episkt sammanbinda dramats scener.
En egendomlighet är också de två från
parkettens bakgrund fram till scenen löpande
bryggor, som tjäna till entréer för huvudroller och
folkmassor samt till att möjliggöra en intimare
kontakt mellan scen och salong. 1867—68 års
revolution medförde teaterns delvisa och
successiva modernisering, först under amerikanskt,
senare under direkt europeiskt inflytande. Från
o. 1900 kan man i japansk teater särskilja den
strängt klassiska (kabuki), den moderniserade
(shinkoku-geki), den moderna (shin-geki) och
den europeiserade (seiyo-geki). Kvinnliga
skådespelare framträdde först med teaterns
modernisering och användas ännu ej i strängt
klassiska föreställningar. Den klassiska teaterns
störste skådespelare anses ha varit Ichikava
Danjouro (1837—1905). Bland sceniska
konstnärer från 1900 märkas i den klassiska teatern
Ichimura Uzaemon, Onoe Kikugoro, Ichikava
Sadanji, Morila Kanya, Nakamura Kichiyemon,
Onoe Baiko och Nakamura Utayemon, de båda
senare berömda framställare av kvinnoroller; i
den moderna nationella teatern Otha Hanako,
Savada Shojiro, Mori Ritzuko och Kavamura
Kikuye samt i den europeiserade Kavakami
Sadayakko och hennes man, teaterreformatorn
Kavakami Otojiro, Shiomi Yo och Mizutami
Yayeko. Teaterlivet är koncentrerat till Tokyo,
bland vars teatrar märkas de båda klassiska
Kabuki-gekijo och Shimbashi-yembujo, den
moderna europeiserade Tsukiji-shogekijo, den s.k.
kejserliga Teikoku-gekijo, även biograf,
Ichi-mura-za, Hongo-za och Meiji-za. Fasta teatrar
finnas i övriga större städer och f.ö. resande
sällskap. Teatern är i Japan ej statsunderstödd.
Opera existerar ej. Skådespelarnas sociala
ställning är numera god. G.K-g.
— 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
