Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Konst - Mission - Japanbjörn, japansk björn - Japanlack - Japanläder - Japanska innanhavet - Japanska körsbär - Japanska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPANSKA SPRÅKET
stil (Yamato-ye), som framträder färdig med
Toba So jo (1053—1140). Utmärkande är
betoningen av det lineära i motsats till den
kinesiska impressionismen, samt den väl avvägda
knappheten i uttrycksmedlen. Flera skolor
särskiljas, främst Tosaskolan, vars förnämste
representant under äldre tid är Takayoshi,
hovlivets skildrare. En mera dramatisk anda
utmärker denna riktning under
Kamakurali-den, då Keion (1200-talet) utför sina
heroiska krigsskildringar. O. 1400 inträder en
kinesisk renässans, utmärkt av en stegrad
realism, med motiv valda ur det dagliga livet samt
rena landskapsskildringar. Ashikaga Y
o-shimitsu (1358—1408) är sålunda tydligt
influerad av Sung-periodens konst. S e s s h u
(1420—1506) var den store landskapsmålaren
framför andra. Den kinesiskt påverkade
Kano-skolan representeras främst av Motonobu
(1476—1559). På 1700-laIet blev genremåleriet
populärt. Dess stora mästare, Masa n o b u
(1454—1550), Itcho (1652—1724), H a r
u-nobu (1724—70), U tama ro (1753—1806),
Hokusai (1760—1849) och H i r o s h i g e
(1797—1858), sysslade i stor utsträckning även
med det av Moronobu (1618—94)
lanserade träsnittet. Denna teknik var visserligen
känd sedan årh. men fick betydelse först
under 1600-talet för att nå sin högsta blomstring
under följ. årh. Det är dessa träsnitt, från
1764 även framträdande som färgsnitt, vilka
framförallt ha spritt kännedom om japansk
konst i Västerlandet.
Det japanska konsthantverket
omfattar flera grenar och har nått en sällsynt
hög nivå. Intresset knyter sig framförallt till
lackarbetena. Lacker är urspr. ett
konserve-ringsämne, men man upptäckte snart dess
dekorativa egenskaper, och fr.o.m. 700-taIet
pryddes därmed mindre föremål av alla slag, kistor,
dörrar o.d. Behandlingssätten äro många från
lackmålning till relieflackering. Man använder
även inläggning av pärlemor och metall i en
slät svart-, zinnober- el. guldlackerad yta.
Blomstringsperioderna för denna konstart
in-föllo under 1100- och 1600-talen. Bland de till
namnen kända mästarna märkas de båda
berömda målarna K o e t s u (d. 1637) och K
o-rin (d. 1716), som även arbetade i lack. Bland
metallkonstens produkter märkas framförallt
konstrikt arbetade vapen och rustningar. I sht
på svärdets tsuba (motsvarande parerplåten)
nedlades stor omsorg, varför dylika blivit spec.
eftersökta samlarobjekt. — Litt.: O. Seigai,
”History of Japanese pictorial art” (1909!: J.
Kurth, ”Der japanische Holzschnitt” (1911);
O. Kümmel, ”Das Kunstgewerbe in Japan” (3
Aufl. 1922), ”Die Kunst Chinas, Japans und
Koreas” (1929); K. Glaser, ”Ostasiatische Plas
tik” (1925). G.S.
Mission. Den katolska missionen i J. började
med Frans Xavier (se denne) 1549 och nådde
betydande resultat lack vare i främsta rummet
jesuiternas förmåga alt skickligt begagna sig av
den politiska splittringen. Den mot slutet av
seklet starkt framträdande riksmyndigheten
fann emellertid i jesuiternas verksamhet en
fara för den nationella säkerheten och
igångsatte en förföljelse, som medförde
kristendomens utrotande och landets stängning 1637.
Det kristna arbetet återupptogs 1859 av den
amerikanska protestantismen med den
holländske missionären Guido Verbeck (d. 1898) som
banbrytare. På 1880-talet gick kristendomen
raskt framåt särsk. pä gr. av japanernas iver
att övertaga allt västerländskt. Sedan kom ett
bakslag, och del kristna arbetet har från 1890
endast långsamt gått framåt. Missionen har
huvudsakligast varit koncentrerad till städerna,
och den japanska kyrkan, som delvis nått
självständighet, är väsentligen en
medelklasskyrka. — Litt.: G. Lindeberg,
”Protestantismen i Japan” (1918). G.W.L.
Japanbjörn, japansk björn, Ursus
(Eu-a’rctos) japo’nicus, en svart björnart, som
förekommer i Japan och på Formosa och står
den amerikanska baribalen (se d.o.) nära. En
art el. form av den bruna björnen (se d.o.),
sorh förekommer i ö. Asien och ö. Japan,
benämnas ofta även j. H.W.
Japanlack, se Japanskt lack.
Japanläiler. Äkta j. framställes i Japan
genom upprepad sköljning av kohud i
alun-haltigt vatten, insmörjning med rovolja och
soltorkning. J. får betraktas som ett slags
sämskgarvat läder, är vilt, mjukt och
användes för sadelmakeriarbeten o.d. Imiterat
j. är formalingarvat och lätt fettat. S.U-g.
Japanska innanhavet, se Japan, sp. 316.
Japanska körsbär, bot., se Jude körsbär.
Japanska språket. J. s:s släktskap med andra
språk är en ännu outredd fråga; teorier, enl.
vilka det är släkt med koreanskan, synas ha
mera fog för sig än de, vilka, särsk. på senare
tid, vilja förbinda japanskan med vissa
söder-havsspråk; en nära släkting till japanskan är
språket på Ryukyu (Liu-kiu-öarna). Den äldsta
japanskan är känd genom på 700-talet
upptecknade texter, som delvis säkert äro flera
årh. äldre. Uppteckningssystemet (kinesiska
skrivtecken, primitivt använda som
ljudskrift) är emellertid bristfälligt och föga
upplysande. Från äldsta tid har det fonetiska
systemet i språket varit ytterligt enkelt. Orden
äro ofta tvåstaviga, men stavelsen slutade
urspr. alltid på vokal, och före vokalen gick
— 357 —
— 358 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
