Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japanska språket - Japansk mispel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPANSKA SPRÅKET
blott en enkel konsonant. Uddljudande
explo-sivor och frikativor voro alltid tonlösa (p, t,
k, s, aldrig b, d, g, z), vokalerna voro a, e, i,
o, u. Fr.o.m. 400-talet e.Kr. började kinesisk
kultur inlånas i Japan, och under särsk. 700—
900-talen medförde detta en väldig införsel av
kinesiska ord. Dessa påverkade i viss mån
språkets ljuddräkt, i det att talrika stavelser
kommo att sluta på -n och att tonande
explo-sivor och frikativor blevo vanliga som
uddljud. Ljudförändringarna i japanskan i
historisk tid ha ej varit alltför genomgripande: pa
(pe, pi, po) blev ha (he, hi, ho) och pu blev
fa. Tu, du blev tsu, dzu och ti, di blev ci, ji,
si blev åi. I de kinesiska lånorden uppkommo
starka kontraktioner: au, ou blevo ö, eu blev
iö, epu blev (ewu>)iö, o.s.v. De kinesiska
lånorden, som illa passade de japanska
uttals-vanorna, förvanskades kraftigt redan vid
inlåningen. Då japanska ord ej kunde sluta på
konsonant, tillfogades slutvokaler: pat blev
patu el. pati (nu hatsu, haci) o.s.v., kiang blev
kagu el. kiagu (kagu>kau> nuv. kö, kiagu>
kiau> nuv. kiö). Tokyo är alltså regelmässig
motsvarighet till fornkinesiska Tong-kiang,
nykinesiska Tung-king (”östra huvudstaden”). De
kinesiska orden inlånades dels från Nordkina
(de s.k. Kan-on-orden), dels från s.ö. Kina (de
s.k. Go-on-orden), vilket förklarar, att i otaliga
fall ett och samma kinesiska ord uppträder i
två olika ljuddräkter i japanskan; så
återfinnes nuv. king, ”huvudstad” (Pe-king, ”norra
huvudstaden”), fornkin. kiäng (Nördkina), i
sino-japanska kan-on-läsningen kei (<Zkegi), och
fornkinesiska kiang (Sydöstkina) i sinojapanska
go-on-läsningen kiö (<kiau<.kiagu). — Den
japanska grammatiken är ytterst enkel
beträffande nomina, vilka böjas med ett fåtal suffix
(-ga, urspr. genitiv-, numera nominativmärke,
-no, genitivmärke, -ni, dativmärke etc.);
däremot är verbet synnerligen invecklat. I det
äldre språket funnos 5 konjugationer,
karakteriserade av olika typer för de av stammen
bildade 5 ”baserna” (av stammen yom, ”läsa”,
baserna yoma- yomi-, yomu, yomu- yome-\ av
stammen uk, ”mottaga”, baserna uke-, uke-, uku,
ukuru-, ukure-), med vilka bildas olika tempora,
modus m.m., t.ex. yoma-zu, ”läser icke”,
yomi-ki, ”läste”, yomu, ”läser” (uku ”mottager”),
yomu, ”läsande” (ukuru, ”mottagande”),
yo-medo, ”ehuru jag läser”, o.s.v. Systemet har
sedan på många punkter förskjutits, ej minst
genom att böjningssuffix sammansmält med
stammen, t.ex. yomitari, ”läste”, har blivit
yonda. I det moderna språket ha perifrastiska
konstruktioner blivit ytterst vanliga. Systemet
har ytterligt invecklats genom särsk.
artig-hetshjälpverb (hängda verb, som avse den
till
talade el. annan vördad person), som
sammansmält med verbstammen och bildat en särsk.
”artighetskonjugation”. Räkneorden äro dels
äktjapanska, dels kinesiska, och dessa senare
sammansmälta ofta med följande ord efter
invecklade regler, t.ex. jü-nin, ”10 personer”, men
jis-sen, ”10 öre”. Ordförrådet består till
oerhört stor utsträckning av inlånade kinesiska
(”sinojapanska”) ord; särsk. senare tids alla
nya kulturord ha myntats med tillhjälp av de
sinojapanska ordstammarna. — Japanerna ägde
tidigare ingen egen skrift; fr.o.m. 400-talet
begagnade de regelbundet den kinesiska
skriften, som ju är en idéskrift (en symbol för varje
sammansatt ord), och systemet har på ett
ytterst opraktiskt sätt avpassats efter j.s. Ett och
samma tecken användes sålunda för det
kinesiska hei (kan-on), det kinesiska biö (go-on),
det japanska hira och det därmed synonyma
japanska taira, vilka alla betyda ”jämn”. I
vissa sammanställningar vet läsaren bestämt,
vilken läsning som är den rätta; i andra fall
kan han ej alls förstå, vilken läsning den
skrivande avsett. Redan tidigt (i Kojiki) finner
man fall, då kinesiska tecken brukats icke som
idésymboler för ord utan som fonetiska tecken
för japanska stavelser; så har det kinesiska
tecken, som hette fornkinesiska ka, ”tillägga”,
använts för den japanska stavelse ka-, vilken
ingår i diverse ord. På denna väg kom man
mot slutet av 700-talet till en japansk
fonetisk skrift, ett system av 50 kinesiska tecken
förkortade, vilka nyttjades som Ijudsym-
Japansk mispel, Eriobotrya japonica. Gren
med blommor; t.v. frukter, varav den ena i
genomskärning.
— 359 —
— 360 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
