Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Historia - Förkunnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
dem samt den heliga stadens fall och templets
undergång. I templet drev han ut dem, som
orenade Guds hus med profana affärer. Allt
detta ledde till en aktion mot honom. Vem
som tog initiativet, är ej helt klart; möjligtvis
ha romarna befarat ett utbrott av messianska
Känslor i den av pilgrimer överfyllda staden
och ålagt Höga rådet att häkta huvudmannen.
Även sadducéerna torde nog ha varit
övertygade om att J. betydde en fara för lugnet, och
fariséerna och de skriftlärda sågo naturligtvis
gärna hans fall. J. tillbragte nätterna utanför
staden, men en av hans lärjungar, Judas
Iska-riot, angav hans vistelseort för myndigheterna,
och J. blev fasttagen om natten på Oljeberget.
Lärjungarna flydde. Enl. evang. blev J. först
ställd inför Höga rådet, där man förgäves
försökte beslå honom med hädelse. Den historiska
verkligheten av denna episod har på senare tid
med starka skäl betvivlats. I varje fall blev J.
utlämnad till den romerske landshövdingen ss.
misstänkt för messianska upprorsplaner
(”Judarnas konung”) och efter ett kort förhör
dömd till korsfästelse, den av romarna
gentemot judar vanl. använda avrättningsformen.
De skingrade lärjungarna, av vilka några hade
återvänt till Galiléen, samlades snart åter i
Jerusalem, genom en rad Kristusvisioner
övertygade om att Mästaren hade uppstått från de
döda. — Den samlade evang. traditionen
förlägger Jesu död till en fredag i början av den
judiska påsken. Synoptikerna datera denna
dag till 15 Nisan, alltså första dagen av ”de
osyrade brödens högtid”. Johannesevang.
däremot, och sannolikt med rätta, till 14 Nisan,
d.v.s. själva den stora påskdagen, då
påska-lammet slaktades och åts på kvällen.
Förkunnelse. Betecknande för Jesu
förkunnelse är dess alltigenom folkliga karaktär. Hans
språk är rikt på bilder, som ofta växa ut till
berättelser (liknelser, parabler). Han älskar
sentensens form, de korta, pregnanta
formuleringarna. Ett starkt poetiskt-rytmiskt
element gör sig gällande med parallellismer,
antiteser, användning av tretalslagen o.s.v. Hade
vi hans ord på grundspråket, skulle vi
förmodligen kunnat konstatera även andra
folkliga stilmedel som assonans o.d. Ämnen och
bilder äro hämtade från de breda folklagrens
liv och erfarenhet. J. rör sig alltid i konkreta
tankebanor; abstrakta idéer och formuleringar
saknas. Den rabbinska dialektiken och
ordanalysen ligger honom fjärran, men en viss
skriftlärd utbildning måste han ha åtnjutit;
förmodligen har det funnits en sekterisk
skriftlärdom jämte, den ortodoxa. J. förkunnade det
annalkande Gudsriket (se d.o.) och manade till
bot och tro på evang. Gud ville nu upprätta
sitt herravälde, krossa Satans makt och hålla
dom över de onda men frälsa de sina. Hans
budskap var på en gång ett glädjebudskap
(”evangelium”) och en varning: det gällde att
söka Guds rike och dess rättfärdighet, innan
det blev för sent. Guds erbjudande är utan
förbehåll och gäller alla utan hänsyn till rang
el. förtjänst. Men Guds krav är också
absolut: människan skall leva i obegränsad tro på
sin himmelske Faders makt och omsorg. Och
hon skall älska sin nästa ss. sig själv, ställa
sig helt och fullt till förfogande för varje
medmänniska, som kommer i hennes väg. Hat och
hämnd äro uteslutna, plikten att förlika sig
med sin ovän går före varje annan religiös
plikt, och Guds förlåtelse är betingad av att
människan förlåter den henne skyldig är. Gud
själv är i allt detta det högsta föredömet för
sina barn. — Genom Jesu förkunnelse gick en
helt annan anda än den ortodoxa judendomens.
Fariseismen var inställd på minutiös laglydnad
och var byggd på en kasuistisk lagtolkning,
som hängde vid ordet och bokstaven.
Därmed följde tanken om religiös förtjänst för
den fromme samt förakt för alla, som icke
strängt höllo alla lagens otaliga bud och
förbud. J. koncentrerade allt kring Guds nåd och
kärleken. Lagen och profeterna tolkade han
efter de stora religiösa grundtankarna.
Därför uppsökte han just de ”omyndiga”, de
utblottade och hjälpbehövande och förklarade,
att publikaner och skökor skulle gå före de
skriftlärde och fariséerna in i Gudsriket. Det
i judendomen föraktade barnet framställde
han som religiöst föredöme. En konsekvens av
allt detta var, att J. gentemot judendomens
inst. och stadgar intog en hållning, som kan
betecknas som pietetsfull frihet, t.ex. gentemot
sabbaten, de rituella reningarna och templet.
Med sin övervärldsliga och alltigenom andliga
Gudsriketanke var han oberörd av de politiska
lidelserna; de brinnande nationalreligiösa
problemen förbleknade inför Guds nåd och dom.
Jesu budskap om Gudsrikets närhet och hans
höga värdering av ödmjukheten inför Gud
röjer hans sammanhang med den apokalyptiska
pietismen. Men han lämnade dennas passiva
hållning och förkunnade Guds nådesanbud till
Israel och den aktiva, aldrig vilande kärleken.
Därmed tog han även ett avgörande steg ut
över Johannes Döparens ensidiga domspredikan.
—r Jesu evangelium är på det närmaste
förknippat med hans självmedvetande. Han kallade sig
icke Messias (se d.o.) men avvisade heller icke
denna titel. Själv kallade han sig
”Människosonen” (se d.o.), ett namn, som ger uttryck på
en gång åt hans ringa, mänskliga gestalt och
hans höga kallelse till att vara Guds sändebud
— 441 —
— 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
