Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Förkunnelse - Legenden - Jesu-liv-forskningen - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
och härska vid Guds sida i Gudsriket. Sin
makt över sjukdomar och demoner
uppfattade han som uppenbarelser av det av honom
representerade Gudsriket. I sin lärjungakrets såg
han det sanna Israel, kärnan i det kommande
riket. Om sin förestående död förklarade han,
att den var ett offer för Gudsfolkets
förlossning och för honom själv en genomgång till
hans återkomst i härlighet.
Legenden. Med den kristna
församlingsbild-ningen började även den kristna
legendbildningen, utgestaltandet av Jesu historia ur trons
synpunkt. Föremål för legendarisk bearbetning
var i första hand lidandeshistorien samt
händelserna vid och efter Jesu uppståndelse. Men
snart bemäktigade sig legenden även Jesu
födelse, barndom och dop, som kompletterades
med frestelsen. Berättelser, som urspr.
åter-gåvos som den uppståndnes uppenbarelser
(”Kristofanier”), ombildades till historiska
scener i Jesu liv (vandring på sjön, det
underbara fiskafänget Luk. 5, förklaringen på
berget). Motiven i legendbildningen, i den mån de
äro övertagna, äro huvudsaki.
gammaltestamentliga och judiska; ibland kan man dock
konstatera vandringsmotiv av utomjudiskt
ursprung, t.ex. Dionysosmotivet i berättelsen om
vinundret i Kana, Joh. 2.
Jesu-liv-forskningen. Upplysningstiden
började anlägga en kritisk måttstock på evang. och
försöka att få fram den verkliga historien
bakom legenden. Frågan blev aktuell genom de av
Lessing 1778 utg. ”Wolfenbüttler-fragmenten”,
en postum skrift av H. S. Reimarus (se denne).
Denna utlöste en livlig, tidtals lidelsefull
debatt, som pågår än i dag och där de mest
mot-stridande åsikter ha framställts. Epokgörande
var D. F. Strauss (se denne), vars ”Das Leben
Jesu” (1835) väckte ett oerhört uppseende.
Han betraktade evang. som den ”mytologiska”
formen för en andlig historisk realitet. Mycket
spridd blev E. Renans ”La vie de Jésus” (1863),
som tecknade en romantisk Jesusbild i färgrik
orientalisk miljö. Vid sekelskiftet dominerade
den ”liberala” evang.-forskningen, som hos J.
återfann grunddragen i modernt protestantiskt
religionsideal och försökte att rekonstruera
Jesu liv och personlighet på historisk och
psykologisk väg. Ett dråpslag mot dessa liberala
”Jesu liv” och moderniserande,
psykologiserande Jesusbilder riktade A. Schweitzer (se denne)
i sin bok ”Von Reimarus zu Wrede” (1906;
senare uppl. med titeln ”Geschichte der
Leben-Jesu-Forschung”), där han visade, att nyckeln
till evang. ligger i ”eskatologin” (se d.o.); Jesus
talade och handlade som Messias inför
världs-undergången. Sedan dess bildar den
messian-ska åskådningen huvudsynpunkten för
tolk
ningen av Jesustraditionen, och forskningen
har definitivt avstått från att skriva ”Jesu liv”
el. teckna hans karaktärsbild. En stark
skepsis gentemot den evang. traditionen finner man
hos vissa forskare, ss. J. Wellhausen, W.
Bous-set och W. Wrede. Radikal skepsis möter hos
Bruno Bauer (se denne), som förnekade Jesu
historiska existens och ansåg evang. vara
litterära fiktioner. I hans spår vandra moderna
kritiker, ss. A. Drews (se denne), W. B. Smith
(”Ecce Deus”, 1911). I de senares tolkning av
evang. spela astralmytologiska motiv en stor
roll. — På socialdemokratiskt håll har man
velat göra Jesus till samhällsförbättrare (K.
Kautsky, F. Naumann). — Även ur medicinsk
(psykopatisk) synpunkt har man behandlat J.
— Talrika försök ha gjorts att skriva Jesu liv
i romanform och låta den diktande fantasin
utforma och utfylla de evang. berättelserna;
början gjordes o. 1800 av K. F. Bahrdt (se
denne) och K. Venturini (”Natürliche
Geschichte des grossen Propheten von Nazareth”, 1806);
i nyaste tid märkas bl.a. G. Papini, W. von
Molo, Emil Ludwig. — Litt.: Arbeten av W.
Bousset, R. Bultmann, W. Wrede (se dessa);
O. Holtzmann, ”Leben Jesu” (1901), ”War J.
Ekstatiker?” (1903); A. v. Harnack,
”Kristendomens väsen” (2 uppl. 1904); H. J.
Holtzmann, ”Lehrbuch der neutestamentlichen
The-ologie”, 1 (2 Aufl. 1911); A. Schweitzer, ”Die
psychiatrische Beurteilung Jesu” (1913),
”Geschichte der Leben-Jesu-Forschung” (2 Aufl.
1921); F. Torm, ”Forskningen over Jesu Liv”
(1918); C. Clemen, ”Religionsgeschichtliche
Er-klärung des N.T.” (2 Aufl. 1924); M.
Go-guel, ”Jésus de Nazareth. Mythe ou histoire?”
(1925), ”La vie de Jésus” (1932); L. Brun,
”Jesu evang.” (ny uppl. 1926); R. Eisler, ”J.
Basileus” (2 bd, 1928—30); A. Fridrichsen,
”Vem ville J. vara?” (1931); G. Bertram, ”Die
Leidensgeschichte Jesu und der Christuskult”
(1922); Ch. Binet-Langlé, ”La folie de Jésus”
(4 bd, 4 éd. 1932); M. Dibelius, ”Jungfrauen
sohn und Krippenkind” (s.å.). A.J.F.
Konsthistoria. Någon porträttkonst har icke
florerat i Palestina, och om Jesu verkliga
utseende vet man intet. Ingen av hans samtida
har efterlämnat någon skildring därav. (De
länge som ”autentiska” ansedda
Abgarus-bil-derna och Veronika-bilderna ha uppstått ur
legendarisk tradition; se Abgar, Veronika
och Lukas, evangelisten.) När äldre
kyrkofäder skildra hans utseende som ”oansenligt”,
kan detta bero på motsatsen till hans
himmelska kallelse. Å andra sidan är den sköna bild,
som det s.k. Lentulusbrevet (se d.o.)
utmålar, en idealbild; men denna beskrivning
har visserligen utövat inflytande på senare
— 443 —
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
