Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joakim I Napoleon (Murat; konung av Neapel) - Joakim av Floris - Joánnina - João - Joar Blå (Ivar Blå) - Joas, 1. (konung i Juda) - Joas, 2. (konung i Israel) - Job (Ejjub, Hiob, Hjob) - Jobb - Jobber - Jobspost - Jobst (Jost)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOBST
han deltog, kommendant för
konsulsgar-det. J. knöts till familjen Bonaparte genom
giftermål med Caroline Bonaparte, Napoleons
yngsta syster. Sin tids mest lysande
kav.-ge-neral, fascinerande sina trupper och sin samtid
genom sin oförskräckthet och sin snabba
beslutsamhet, gjorde J., kommenderande det
franska kav., avgörande insatser i arméns stora
drabbningar vid Marengo, Austerlitz, Jena,
Eylau, Friedland. 1805 utnämnd till storhertig
av Berg och Cleve, blev han 1808 chef för
arméerna på Pyreneiska halvön. I Josef
Bona-partes ställe blev J. % 1808 konung i Neapel.
Här började han en ivrig reformverksamhet.
J. kom på spänd fot med Napoleon men erhöll
dock överbefälet över kav. i det ryska
fälttåget 1812, då han i sht vid betäckningen av
återtåget utvecklade sin djärva taktiska konst.
Efter slaget vid Leipzig underhandlade han
separat med Metternich, lämnade hären och slöt
ett fördrag med Österrike H/i 1814, vilket
garanterade honom tronen i Neapel. Då detta
icke erkändes av Wienkongressen, besatte han
efter Napoleons återvändande till Frankrike
Kyrkostaten men besegrades av österrikiska
trupper. Ej mottagen av Napoleon, försökte
han med några få trogna genom en kupp
återtaga Neapel men tillfångatogs, ställdes inför
krigsrätt och sköts 1815. J. hade med
Caroline två söner, av vilka den yngste, Napoléon
Lucien Charles Murat (1803—78), av Napoleon
III 1853 utnämndes till senator och erkändes
som fransk prins av blodet. — Litt: J.
Chava-non & G. Saint-Yves, ”J.M.” (1905). P.N-m.
Jo’akim av Floris, italiensk mystiker och
ordensstiftare (o. 1132—1202), abbot i
cister-ciensklostret Corazzo, grundade klostret
Johannes in Flore, varifrån en ny orden (se
F lorense r) utgick. Ang. J :s apokalyptiskt
färgade förkunnelse se Evangelium æ t
er-n u m. — Litt.: H. Grundmann, ”Studien über
J. von F.” (1927). S.N.
Joånnina, se J a n i n a.
Joäo [zoä’ö], portugisisk namnform för J
o-h a n.
Joar Blå, i Erikskrönikan omtalad sv.
storman, i vissa handskrifter även kallad Ivar B.
Krönikan tillskriver honom det bekanta
yttrandet: ”under denna kjortel kan jag taga
fram en konung”, fällt, då Birger Jarl gav
uttryck åt sitt missnöje över att herrarna ej valt
honom utan hans son Valdemar till konung
efter Erik Eriksson. Krönikans framställning
av denna sak är felaktig, enl. Hakonarsagans
vittnesbörd; det förefaller, som om krönikören
här upptagit ett äldre sagomotiv och inpassat
det i sin berättelse. — J. torde icke kunna med
full säkerhet identifieras; senare tradition har
satt honom i sammanhang med borgruiner på
Gröneborg i närheten av Enköping. LA.
Joas. 1) J., konung i Juda (o. 841—802 f.
Kr.), upphöjdes ännu omyndig på tronen av
översteprästen Jojada vid den religiösa
revolutionen mot den regerande drottningen
Atal-jas Baalskult. J. visade stort intresse för
prästerskapet och templet, vilket han lät renovera
(2 Kon. 11—12). — 2) J., konung i Israel (o.
798—783), besegrade judakonungen Amasja (2
Kon. 13:10 ff.). G.Bsm.
Job (E j j u b, H i o b, H j o b, hebr. ’ijjöv),
huvudpersonen iJobs boki G. T. Förf, har
i prolog och epilog använt en omtyckt folkbok
om den tålmodige J. Huvuddelen av J:s bok
är hållen i bunden form. I. dialoger mellan
J. och hans tre vänner (Bildad, Elifas, Sofar,)
behandlar diktaren problemet om
förhållandet mellan det mänskliga lidandet och den
gudomliga rättfärdigheten. J:s problem
bottnar i hela den israelitiska grundsynen på livet
och gudomen som dess kraft och källa. Om
välsignelsen tages från en man, vilken ss. J.
är rättskaffens, då blir livet meningslöst,
grunden för tillvaron vacklar, Gud framstår ss.
orättfärdig. J:s vänner äro konservativa
dogmatiker, som hävda, att den rättskaffne alltid
har lyckan med sig och att den orättfärdige
alltid förgås — men att trots detta Gud
är höjd över all lagbundenhet och över
den rättfärdiges alla krav. Gud blir så
absolut, att han hotar bli godtycklig. På
problemet ges ej något teoretiskt tillfredsställande
svar, blott ett rent praktiskt-religiöst: J.
upplever Jahves övermäktiga uppenbarelse, inför
vilken hans frågor förstummas (Job 38 ff.).
— I J:s bok förekomma olika stilformer:
klagodikt, vishetssentens och hymn. Sannolikt har
dialogformen sin förebild i egyptisk litteratur.
Avfattningstiden är oviss: antagl. den senare
konunga- el. den äldre persertiden. Om
Elihu-talen (Job 32—37) se E 1 i h u. — Litt.: H.
Schmidt, ”Hiob” (1927); S. Mowinckel, ”Diktet
om Ijöb” (1924). G.Bsm.
Jobb [-å-] (eng. job), arbete (urspr. endast
tillfälligt sådant); bråk och besvär. — Jobba,
arbeta, ”knoga”; spekulera i, göra ”korta
affärer” (oftast i dålig mening; härtill subst. j o
fa-ber i). — Jobbare, kurs- el. aktievinglare,
börsspelare; ”skojare”.
Jobber [jå’ba] (eng.), se D e a 1 e r.
Jobspost [jåbs-], underrättelse om en (stor)
sorg el. motgång, olycks- el. sorgebud; i
anslutning till Jobs bok 1:13—21.
Jobst (Jo st), markgreve av Mähren (d.
1411), innehade Mähren som medl. av det
lux-emburgska huset, fick 1383 Luxemburg i pant
av sin kusin kejsar Wenzel och erhöll 1388, som
— 461 —
— 462 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
