Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Fredrik (Johann Friedrich) den ädelmodige (kurfurste av Sachsen) - Johann Georg I (kurfurste av Sachsen) - Johann Georg II (kurfurste av Sachsen) - Johann Georg III (kurfurste av Sachsen) - Johann Georg IV (kurfurste av Sachsen) - Johann (konung av Sachsen) - Johan Parricida (tronpretendent i Schwaben) - John Baliol (konung av Skottland) - János Zápolya (konung av Ungern) - Johann (ärkehertig av Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
kurfurste 1532—47, var en varm anhängare
av Luthers läror och en av ledarna för
schmal-kaldiska förbundet. Som statsman var han
föga framstående, hans okloka uppträdande
mot Morits av Sachsen förberedde dennes
avfall till kejsaren, och hans obenägenhet att
uppträda offensivt mot rikets överhuvud blev
vid krigsutbrottet 1546 till stor nackdel för
protestanterna. Slagen och fången vid
Mühl-berg 1547, måste J. F. avstå nästan hela sitt
land till Morits men vägrade hårdnackat att
göra eftergifter på det religiösa området. Först
1552 frigavs han. De områden, han fått
behålla, utgjorde sedan de ernestinska
fursten-dömena i Thüringen. — Litt.: G. Mentz,
”Jo-hann Friedrich der Grossmütige” (3 bd, 1903—
08). P.S.
3) J. Georg I, kurfurste (1585—1656).
Kurfurste vid den äldre brodern Kristian II :s
död 1611, blev J. G.
genom sin ställning
en av
förgrundsfigurerna i trettioåriga
kriget, ehuru varken
begåvning el.
karaktär berättigade
honom därtill. Tröghet
och kortsynthet, stor
svaghet för jaktens
och bägarens nöjen
jämte benhård
lutersk ortodoxi och
djup vördnad för
rikets överhuvud utgjorde J. G:s
väsentligaste karaktärsdrag och bilda
förklaringsgrunden till hans för protestantismens sak så
olyckliga politik. Hatet mot kalvinisterna och
avunden mot Pfalz förde 1620 J. G. över på
kejsarens sida; obenägenhet mot att bryta med
denne och motvilja att underordna sig Sverige
ledde till hans vacklande politik 1630—34.
Efter freden i Prag stod han troget på
kejsarens sida. J. G. har särsk. från svenskt håll
blivit mycket hårt bedömd, men man får ej
förbise, att hans politik för Sachsen medförde
vissa fördelar, bl.a. förvärvet av Lausitz. P.S.
4) J. G e o r g II, den föregåendes son,
kurfurste (1613—80), efterträdde 1656 fadern, slöt
sig i sin utrikespolitik om än med en viss
vacklan till Frankrike och avstod mot en
ersättning helt till kurfursten av Mainz det vik-,
tiga, evang. Erfurt. Oerhört prakt- och
konst-älskande, gjorde J. G. Dresden till Tysklands
vackraste stad och grundade där den första
fasta teatern (operan) i Tyskland men bragte
också finanserna i en fruktansvärd oreda. P.S.
5) J. G e o r g III, den föregåendes son,
kurfurste (1647—91), efterträdde 1680 fadern, var
en plikttrognare och kraftigare regent än
denne, inskränkte hovutgifterna och upprättade
en stående här. Han avbröt förbindelserna
med Frankrike, deltog 1683 med 10,000 man
i Wiens befrielse och förde under pfalziska
kriget en tid befälet över riksarmén vid Rhen
men insjuknade i pesten och dog, blott 44 år
gammal. P.S
6) J. G e o r g IV, den föregåendes son,
kurfurste (1668—94), efterträdde 1691 fadern och
stod liksom denne i kampen mot Frankrike,
trots starka slitningar, på kejsarens sida.
Därtill bidrog, att denne till riksgrevinna von
Rochlitz upphöjde J. G:s älskarinna
Magda-lene Sibylle v. Neidschütz, vars mor och övriga
släktingar hänsynslöst utnyttjade hennes makt
över J. G. till att rikta sig själva. P.S.
7) J., konung (1801—73), en mångsidig och
högt begåvad furste, efterträdde sin bror
Fredrik August II 1854. Under sign. P h i 1 a 1
e-t h e s översatte J. Dante (”Divina commedia”,
3 bd, 1839—49); hans ”Dichtungen” utkommo
postumt 1902. I inrikespolitiken företrädde J.
en progressistisk konservatism, i
utrikespolitiken var han nära knuten till Österrike. P.Dhl.
Schwaben. 1) J. Parricida (1290
—efter 1313), krävde förgäves av sin farbror,
konung Albrekt I, andel i de habsburgiska
besittningarna och mördade honom 1308.
Förklarad i akt av Henrik VIII, flydde han
förklädd till munk och bönföll förgäves påve och
kejsare om nåd. [B.]
Skottland. 1) J. (eng. John) B a 1 i o 1,
konung (d. 1315), se B a I i o 1.
Ungern. 1) J. (ung. Janos) Z å p o 1 y a,
konung (1487—1540). J., som var son till
pa-latinen Stefan (Istvån) Zåpolya och prinsessan
Hedvig av Teschen, framträdde tidigt som en
av ledarna för den nationella oppositionen mot
hovet och genomdrev 1505 ett riksdagsbeslut,
att efter den regerande konungens död ingen
utlänning skulle väljas. Hos hovet var J. illa
anskriven, hans upprepade frierier till
prinsessan Anna avvisades, och hans utnämning
till ståthållare i Siebenbürgen 1511 var
närmast en förvisning. Genom att här med stor
stränghet kuva ett bondeuppror ökade J.
ytterligare sin popularitet hos adeln, men hans
tvister med hovet fortforo, och den inre
splittringen underlättade turkarnas framträngande.
Beskyllningen mot J. att avsiktligt ha kommit
för sent vid Mohåcs torde dock vara ogrundad.
J. valdes 1526 av riksdagen till konung
men måste mot Ferdinand I anropa turkarnas
hjälp och blev blott en turkisk lydfurste. P.S.
Österrike. 1) J. (ty. Johann),
ärkehertig, tysk riksföreståndare (1782—1859),
— 487 —
— 488 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
