Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes V Palaiologos (bysantinsk kejsare) - Johannes VI Kantakuzenos (bysantinsk kejsare) - Johannes VII (bysantinsk kejsare) - Johannes VIII (bysantinsk kejsare) - Johannes I (biskop i Åbo) - Johannes II Petri (biskop i Åbo) - Johannes III Westfal (biskop i Åbo) - Johannes IV Olavi (biskop i Åbo) - Johannes IV (kejsare av Abessinien; Kasa) - Johannes Anglicus - Johannes av Gaëta - Johannes av Gud - Johannes av Korset - Johannesberg - Johannes Bothvidi - Johannes brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES
ling och rikets mäktigaste man, samt
änkedrottningen och hennes parti en strid om
makten, i vilken bägge parterna sökte stöd hos
främmande makter, Anna främst hos serberna,
Kantakuzenos hos turkarna, som så inkallades
till Europa. Sedan Kantakuzenos (1355)
störtats, måste J. ytterligare uppleva, att först
hans son Andronikos IV, sedan dennes son
Johannes VII för någon tid usurperade makten.
J. var förmäld med Kantakuzenos’ dotter
Helena. För att utverka stöd i Västerlandet
företog J. 1369 en resultatlös resa till Avignon. Lm.
6) J. VI Kantakuzenos (d. 1383)
utövade, under nominellt erkännande av J.V:s
medregentskap, makten som krönt kejsare
1347—55, då han avsade sig kronan och gick
i kloster. En högt begåvad man, visade J.
under de förvirrade förhållandena (se J. 5) ofta
prov på diplomatisk och politisk skicklighet.
J. var även en framstående förf., bl.a. till en
apologetiskt hållen historia om hans egen tid.
Jfr Kantakuzenos. Lm.
7) J. VII (d. 1408), son till Andronikos IV,
sonson till J.V, tvangs att avstå från arvsrätt
till tronen till förmån för sin farbror Manuel
och fick i stället Selymbria och Thessalonika.
1390 störtade han sin farfar, som
återuppsat-tes av Manuel. Manuel gjorde emellertid
omsider J. till medregent, ett ädelmod, som denne
visade sig värdig genom sin trohet, då
Kon-stantinopel belägrades av Bajasid. J. dog i
kloster. Lm.
8) J. VIII (d. 1448), son av Manuel II, övertog
1423 ett starkt förminskat, av turkarna allt
hårdare beträngt rike, varav han måste
överlämna stora delar till sina bröder. J. sökte
genom allvarlig strävan uppnå union mellan de
båda katolska kyrkorna. Lm.
Johannes, biskopar i Äbo.
1) J. I (d. 1291), dominikanprior i Sigtuna
och den förste, som enl. kanonisk rätt valdes
till biskop i Äbo 1286. 1290 blev han
ärkebiskop i Uppsala. A.S.
2) J. II Petri (d. 1370), f. i Västerås,
studerade vid univ. i Paris och valdes 1366
till dess rektor. Ss. biskop i Åbo 1368—70
utverkade han stadfästelse på kyrkans gamla
fri-och rättigheter samt värnade dem mot ingrep.
Strängt tillhöll han bönderna att fullgöra sina
skyldigheter mot kyrkan. A.S
3) J. III West fal (d. 1385), av urspi.
tysk släkt, var kanik och domprost i Åbo,
innan han blev biskop 1374. Också han
utverkade påvlig stadfästelse på kyrkans rättigheter
men besegrades i striden med ärkebiskopen i
Uppsala ang. gränsen mellan de båda
stiften. A.S.
4) J. IV Olavi (d. 1510), f. i Finland,
studerade i Paris, där han 1487 var den
engelska nationens prokurator. Biskop i Åbo
1506, understödde han med folk och penningar
landets försvar mot danskarna men kunde ej
hindra, att domkyrkan plundrades av Otto
Rud. A.S.
Johannes IV, kejsare av Abessinien (o. 1832
—89), hette eg. Ka sa och var hövding (ras)
i Tigré, då vid kejsar Theodoros’ död (1868)
frågan om suprematien i Abessinien blev
aktuell. Med okuvlig energi och klok beräkning
lyckades han småningom samla så stor makt
i sin hand, att han 1872 kunde i Aksum låta
kröna sig till kejsare (negüs negesti) av
Abessinien under namn av J. IV. Om hans
utrikespolitiskt stormiga regering se Abessinien,
historia. J. stupade i strid mot mahdisterna
vid Metemmeh i Sudan. C.F.
Johannes A’nglicus, se Johanna
(”påvin-nan”).
Johannes av Gaeta, påve, se G e 1 a s i u s II.
Johannes av Gud, se Juan de Dios.
Johannes av Korset, seJuandelaCruz.
Johannesberg, Skaraborgs och Älvsborgs läns
anstalt för sinnesslöa, belägen invid
Marie-stad, grundades 1875 av Emanuella Carlbeck
(se denna); c:a 340 elever stå under anstaltens
vård. C.
Johannes BothvFdi, teolog (1575—1635), blev
efter studier utomlands 1616 hovpredikant hos
Gustav II Adolf, som han följde i fält och hos
vilken han tjänstgjorde ss. biktfader och
kon-sistorialråd. 1630 kallad till biskop i
Linköping, fick J. året därpå följa drottning Maria
Eleonora ut till Tyskland, varest Gustav Adolf
gav honom i uppdrag att i Sachsen verka för
den evang. läran och upprätta konsistorier i
Magdeburg och Minden. Under sin korta tid
som stiftschef i hemlandet verkade han bl.a. för
god ordning, förbättrad sjukvård och
undervisning. J. var en framstående predikant. S.N.
Johannes brev, vanl. de 4:e—6:e i ordningen
av N.T:s 7 s.k. ”katolska” brev, i sv. bibeln de
3:e—5:e. De 2 mindre J.-breven (2:a och 3:e)
äro verkliga brev med en konkret anledning.
Förf, kallar sig ”den äldste” och skriver i 2:a
brevet till ”den utvalda frun” (möjl. =
församlingen) ”och hennes barn” för att mana till
kärlek och varna mot irrlärare; i 3:e brevet till
”Gajus, den älskade brodern” för att
stimulera hans gästfrihet mot resande bröder. Förf,
tillhör samma miljö som förf, till Johannes
evang. och l:a J.-brevet; detta rör sig med
samma tankar och terminologi som Johannes
evang. och hör nära ihop med detta. Det är
en uppbygglig traktat, som varierar
”Johan-neiska” tema; framförallt inskärpes den
aktiva broderskärleken. Skarpt polemiseras mot
— 495 —
— 496 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
