Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jomini, Antoine Henri - Jom kippur - Jommelli (Jomelli), Niccolo - Jomsborg - Jomsvikinga saga - Jon (mytologi) - Jon (fysik och kemi) - Jona - Jon-And, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOM KIPPUR
des opérations militaires” (6 bd, 1805—11),
”Histoire critique et militaire des guerres de la
révolution” (15 bd, 1819—24) och ”Precis de
1’art de la guerre” (2 bd, 1830) — Litt.:
Mo-nogr. av F. Lecomie (3 éd. 1888) och C. A.
Sainte-Beuve (1869) E.Bz.
Jom kippur, se Försoningsdagen och
Judendom, sp. 677.
Jommelli [jåmä’li] (J o m e 11 i), N i c c o 1 o,
italiensk tonsättare (1714—74), en av de mest
betydande musikerna av den neapolitanska
skolan, var elev i Neapel av Leo och Feo, i
Bologna av Padre Martini, blev tidigt bekant
för sina operakomposilioner, i sht ”Merope”
(1741), vilka förskaffade honom platsen som
direktör för konservatoriet i Venedig; 1749
blev han kapellmästare vid Peterskyrkan i
Rom, 1753 hovkapellmästare i Stuttgart 1769
återvände han till Neapel. Utom operor,
inalles 82, skrev J. även kyrkliga verk. I sina
operor låter han text och handling spela större
roll, än som var brukligt i den neapolitanska
skolan, där musiken helt hade övertaget Just
på gr. av denna sin måttfullhet måste han lida
den smäleken, att hans sista operor i Italien
icke väckte något intresse. — Litt.: H. Abert,
”N.J.” (1908). E.A.
Jomsborg, enl. den sena nordiska (danska
och norsk-isländska) historieskrivningen ett
vikingafäste vid s. Östersjökusten, ofta förlagt
till Usedom. J.-problemet är ytterligt invecklat
och omstritt, sedan historikerna ej längre mena
sig utan vidare kunna godtaga de sena
uppgifterna om J. Under alla omständigheter är
det säkert, att vid Oders mynning ett samhälle
Jom el. Jumne varit beläget, som varit bebott
av slaver, samt att på 1040-talet i dess närhet
en borg varit belägen, som tjänat traktens
be-byggare ss. tillhåll. Efter 1100-talets mitt, när
ärkebiskop Absalon ledde den danska flottan
ned till vendernas land, trodde man, att en
vendisk borg, som man förstörde, var det
gamla J. Man antog redan på 1180-talet,
snarast på gr. av en förening av politiskt
ställningstagande samt metodisk källforskning och
konstruktion, att J. grundats av den från
Danmark fördrivne kungen Harald Gormsen,
vilken landsflyktig lärt venderna sjöröveriets
konst och sålunda varit orsaken till de
fruktansvärda vendiska härjningståg, varunder
Danmark på inbördeskrigens tid lidit; Harald
klandras också starkt därför (Svend Aagesen).
Nästa steg i utvecklingen gör gällande, att den
i Vendland belägna borgen — här säges den
ligga i Julin — grundats under Haralds
väl-maktsdagar och att han där insatt daner ss.
styresmän; fortfarande är klandret märkbart
(Saxo). I den isländska Jomsvikingasagan,
som — åtm. i sina bevarade redaktioner —
arbetar med från Danmark importerat stoff,
har man gått vidare; här har sambandet
mellan J. och venderna helt försvunnit och J.
blivit ett de nordiska vikingarnas idealsamhälle
med egna lagar och sedvänjor. Dit förlädes
flera betydande vikingahövdingar: Sigvald Jarl,
Bue och Vagn, Styrbjörn och Palnatoke.
Joms-vikingarna togo del i alla mera ryktbara slag:
Hjörungavåg, Fyrisvall, Svolder. Det mesta av
detta är bevisligen dikt och historisk
konstruktion, men möjligt är ju, att de danska
kungarna med sina förbindelser i Venden och
sannolikt livliga intresse för Odermynningen
någon tid intagit J. el. kanske rent av grundat
det. Att bevisa något sådant kan ej komma
på tal; sådant källäget är, tala många skäl
däremot, intet därför. Endasl fullt säkra
arkeologiska resultat kunna rädda åt Nordens
vikingar den borg, som samtiden och den
närmaste eftervärlden ansågo tillhöra venderna.
— Litt.: L. Weibull, ”Kritiska undersökningar
i Nordens historia o. år 1000” (1911); C.
Weibull, ”Sverige och dess nordiska grannmakter
under den tidigare medeltiden” (1921); S.
Lar-sen, ”J.” (i ”Aarböger for nordisk
Oldkyndig-hed”, 1927); S. Bolin, ”Om Nordens äldsta
historieforskning” (1931). B.
Jomsvikinga saga, se Jomsborg.
Jon, grek, myt., se lon.
Jon, fys. och kem., en atom, atomgrupp,
molekyl el. ett molekylkomplex, som genom
upptagning el. avgivning av en el. flera
elektroner blivit negativt, resp, positivt elektriskt
laddad. Alltefter antalet upptagna el. avgivna
elektroner säges partikeln el. komplexet vara
enkelt, dubbelt o.s.v. joniserad (se J o n i s
a-t i o n och Elektrokemi). N R-e.
Jona, en av de s.k. mindre profeterna i G. T.,
hjälte i Jonas bok, vilken i kap. 1—2
skildrar J:s äventyr till sjöss och i kap. 3—4
händelser i Nineve, två tydligt skilda delar.
Boken vill framställa Jahves allmakt och hans
godhet även mot hedningar. Materialet är till
stor del sagostoff; motivet att sagohjälten
slukas av ett odjur och åter uppkastas, är känt
från skilda håll. J:s psalm (Jon. 2:3—10)
bryter av i sammanhanget och är senare
tillsatt. J:s bok stammar från tiden efter
Babyloniska fångenskapen. — Litt.: H. Schmidt,
”J.” (1907); L.C. Stollberg, ”J.” (1927). G.Bsm
Jon-And, John Erik Algot, grafiker och
teatermålare (f. 8/s 1889), sedan 1927 ord.
dekorationsmålare vid Kungl. teatern, Stockholm
J. har övergivit den tidigare realistiska
scen-dekorationskonsten för en effektfull
expressionistisk stil. Sitt ansende som framstående
kraft på området har han nått genom arbe-
— 543 —
— 544 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
