Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordan, Pascual - Jordanalys - Jordandar, gnomer - Jordanes (Jornandes) - Jordanskaffningslån - Jordanus Nemorarius - Jordarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDAN
Jordan [jå’r-], P a s c u a 1, tysk fysiker (f.
1902), prof, i teoretisk fysik i Rostock 1929,
har jämte M. Born väsentligen bidragit till ut
vecklandet av de Heisenbergska
kvantameka-niska idéerna till en systematisk
matrismekanik (se K v a n t a m e k a n i k). Skrifter:
”Ele-mentare Quantenmechanik” (1930; jämte M.
Born), ”Anregung von Quantensprüngen durch
Stösse” (1926; jämte J. Franck). N.R-e.
Jordanaly’s avser att utröna jordarters och
jordmånens kemiska, fysikaliska och
biologiska beskaffenhet och tjänar främst
praktiska sylten. Sedan gammalt skiljes mellan
kemisk och mekanisk j. Den mekaniska,
som utföres dels genom siktning, dels —
beträffande de finare kornstorlekarna — genom
slamning, åsyftar att fastställa proportionerna
mellan de ingående kornstorleksgrupperna (jfr
Jordarter). Den kemiska utföres på
vanlig analytisk väg och avser vanl. mängden
av för kulturväxterna assimilerbara
näringsämnen, ofta kompletterad av växtodlingsförsök
ocn bestämning av surhetsgraden el. den s.k.
vätejonskoncentrationen. Härtill kommer ofta
bestämning av kapillaritet, hygroskopicilet,
vattenhalt, hållfasthet och krympning m.m. G.Fn.
Jordandar, gnomer, se
Elementarandar.
Jorda’nes (Jornandes), romersk-gotisk
hävdatecknare (500-taIet), har förf,
framställningar av den romerska och den gotiska
historien; endast den sistn. (”De origine actibusque
getarum”, utg. 1882 av Th. Mommsen i
”Monumenta Germaniæ historica”) har självständigt
källvärde. J. identifierar i enlighet med tidens
uppfattning goterna med geterna och gör
därigenom de förras historia äldre och
bragd-rikare. Den gotiska stammens hemland
förlägger han till ön Scandza, Skandinavien. Av
förhållandena där ger han en skildring, som
endast till ringa del går tillbaka på nu bevarade
källor och är den utförligaste beskrivningen
på Norden i så gammal tid. Här förekomma
de mångdebatterade uppgifterna om
heruler-nas fördrivande genom danerna och dessas
ursprung från svearna. Utom daner och svear
omtalar J. ett stort antal stammar i Norden, vilka
man i vissa fall bestämt kan identifiera, i andra
däremot icke. Det förefaller, som om J. hade
särsk. god reda på folken i v. Skandinaviska
halvön. Man kan knappast tveka om att han
nämner ett antal småstammar i n.v. Skåne,
Halland och Norge. Dock härska ännu
rörande enskildheter vitt skilda åsikter. Ss. källa
för den nordiska historieforskningen har J.
använts redan under medeltiden; den prosaiska
krönikans förf, känner hans verk, drar därur
slutsatser ang. goternas härstamning från
Nor
den och talar om honom ss. ”en vis mästare,
som hette Ardan”. Bl.a. J. V. Svensson (i
”Namn och bygd”, 1917) och L. Weibull (i
”Vetenskapssocietetens i Lund årsbok”, 1925)
behandla J:s’ folknamn, E. Wessén hans
forn-historiska uppgifter i ”De nordiska
folkstammarna i Beowulf” (i ”Vitt. hist. och
antikvitets-akad:s handlingar”, 36, 1927). B
Jordanskaffningslån, se Egnahem, sp. 21
—22.
Jorda’nus Nemora’rius, medeltidens
inflytelserikaste matematiker (d. 1237), verkade vid
Paris univ. och var trol. identisk med
domini-kanernas ordensgeneral Jordanus Sax o.
I J:s’ matematiska skrifter, ”Aritmetica
demon-strata” (aritmetik), ”Algoritmus demonstratus”
(algebra), ”De triangulis” m.fl., vilka äro
påverkade av arabiska förebilder, användas för första
gången bokstäver som beteckningar för tal. H-r.
Jordarter. 1) J., de lösa på berggrunden
liggande mekaniska och kemiska
sönderdelnings-produkterna av bergarter och organismer,
delas med avseende på ursprunget i minera 1-j.
(t.ex. sand) och organogena el. biogena
j. (ss. torv-j., skalgrus, diatoméjord, gyttja)
samt kemiska sediment, utfällda ur
vattenlösningar (t.ex. kalktuff, bleke och järnockra),
men förekomma ofta i blandning. Med
avseende på bildningssättet skiljes beträffande de
förstn. mellan v i 11 r i n g s-j., vilka ligga mer
el. mindre in situ, g 1 a c i a 1 a j., uppkomna
direkt genom glaciärers och landisars
verksamhet och vanl. osorterade och oskiktade, t.ex.
morän-j. (seGlaciala bildningar), samt
sedimentära j., vanl. sorterade, skiktade
samt transporterade och avlagrade av vatten
och vindar, t.ex. glacifluviala j., avlagringar i
sjöar, hav och floder. De organogena j. äro ur
denna synpunkt dels in situ-produkter, dels
sediment. Till åldern äro j. vanl., ss. i
Fennoskan-dia, kvartära, ibland tertiära, blott undantagsvis
äldre, beroende på att de med tiden
småningom hårdna och övergå till bergarter (diagenes).
Vittrings-j. äro en vitt utbredd kulturjord
utanför de kvartära nedisningsområdena. Inom
dessa har den blott undantagsvis hunnit
nämnvärt nybildas, ss. på Ölands och Gotlands alvar.
Med avseende på transportsättet äro de
sedimentära j. dels luft- el. vindsediment (se D
y-ner och Flygsand), dels vattensediment.
De bruka i Fennoskandia vanl. indelas i följ,
av den sv. markforskaren A. Atterberg
uppställda j.-grupper:
block och sten, med medel-diam. > 20 mm.
grus „ „ 2—20 „
sand „ „ 0,2—2 „
mo el. finsand „ „ 0,02—0,2 „
mjäla el. mjuna
(lättler) „ „ 0,oo2—0,02 „
lera „ „ < 0,002 „
— 563 —
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
