Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judisk litteratur - Judisk musik - Judits bok - Judson, Adoniram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDSON
jiddisch äro J. L. Perez (1851—1915), en
romantiker, vars romaner, legender, ballader
och dramer räknas som en prydnad för denna
litteratur, samt Scholem Rabinowitsch
(pseud. Scholem Aleichem, 1859—1916),
en judisk Mark Twain, berömd för sina
ghetto-skildringar. Jiddischlitteraturen har på sistone
även att framvisa en blomstrande lyrik och en
mycket uppmärksammad dramatisk konst. En
mängd judiska tidskr. och tidn., över 500,
utkomma i jordens alla länder. — Litt.: M.
Steinschneider, ”Jüdische Literatur” (i Ersch
und Gruber, ”Allgemeine Enzyklopedie”, Sekt.
2, d. 27, 1850); G. Karpeles, ”Geschichte der
jüdischen Literatur” (2 bd, 3 Aufl. 1920); J.
Winter och A. Wünsche, ”Die jüdische
Literatur seit Abschluss des Kanons” (3 bd, 1894
—96); N. Slouschz, ”The renaissance of
He-brew literature 1743—1885” (1909); K. V.
Zet-terstéen, ”De semitiska språken” (1914); M.
Ehrenpreis, ”Den hebreiska litteraturen” (i M.
Ehrenpreis och A. Jensen, ”Judarna”, 1920);
J Klausner, ”Geschichte der neuhebräischen
Literatur” (1921). G.O-r.
Judisk musik återspeglar det judiska
samfundets säregna historiska öden. Detta
innebär, att med judarnas upphörande ss.
självständigt folk även utvecklingen av en allmän
j.m. var omöjliggjord. Hur denna varit
beskaffad, så länge hela folket var samlat i
Palestina, därom veta vi ej mycket, trots
bibelns fantasifulla skildringar av vissa
enskildheter, instrument, levitkörer m.m. Den
tjänade dock i huvudsak gudstjänstens ändamål. Ju
mera judarna växte ihop med de länders
kulturer, dit de förskingrats, desto mera
begränsades j.m. till kultmusiken, där någon
assimilering med den icke-judiska omgivningen
syntes vara utesluten. Goda traditioner från
den äldre tiden ha därvid bevarats i de
österländska synagogornas melodier. Men även
dessa kultmelodier rönte småningom inflytelse
från yttervärlden. I sht spansk-moriska och
slaviska melodier, båda uppvisande
österländska element, vunno insteg i synagogorna. Nya
beståndsdelar tillkommo sedan i Tyskland. Då
den judiska gudstjänsten huvudsaki. är av
liturgisk karaktär, kom liturgen (scheliach
zib-bur, församlingens ombud el. böneman, på
nyare tid ”kantor”) att spela den viktigaste
rollen. Hela gudstjänsten föredrogs av honom
på ett recitativiskt-melodiskt sjungande sätt, till
stor del improvisatoriskt (församlingens
deltagande var begränsat till ett minimum).
Stundens stämning och böneordets innehåll blevo
således allena formbestämmande för dessa
ut-gjutelser i toner. Därav förklaras de
synago-gala melodiernas glödande intensitet och skift-
ningsrikedom. Oberoendet av yttre formlagar,
ofta även av all tradition, hade emellertid även
sin avigsida: improviserandet åtföljdes ofta av
godtycke och smaklöshet. Frånvaron av
fler-Stämmig körsång berövade också den
synago-gala sången möjligheten att nå den
vittfamnan-de karaktär, som den kyrkliga polyfonin kan
berömma sig av. Nytt liv kom in i j.m. under
1800-talet, då begåvade kantorer o.a. judiska
musiker upptecknade de melodier, som vunnit
hävd, skilde agnarna från vetet och
komponerade kantorala och körsånger i mer el. mindre
traditionell stil. Även orgel infördes. De mest
betydande namnen i detta reformarbete, som
alltjämt pågår, äro: Sulzer,
Lewandow-ski, Deutsch, Weintraub,
Naum-b o u r g, Kirschner, Baer (se denne), A
1-man, Nadel, Kornitzer. — I de ö.
länderna, där judarna leva mera avskilda från
den övriga befolkningen, ha de även utbildat
en egen folkvisa, som dock står den
synago-gala stilen mycket nära. Detsamma gäller den
världsliga j.m., som en del rysk-judiska
tonsättare (Achron, Gnesin m.fl.) vinnlagt
sig om — den är i grunden en blandning av
rysk och synagogai ton. — Litt.: A. Ackermann,
”Der synagogale Gesang in seiner hist.
Ent-wicklung” (1894); A. Friedmann, ”Der
synagogale Gesang” (2 Aufl. 1908); J. L. Cahan,
”Yiddish folksongs and their original airs”
(1912) ;A. Z. Idelsohn, ”Hebräisch-orientalischer
Melodienschatz” (1914 ff.), A. Nadel, ”Den j.
m.” (i ”Judarna”, Nationernas bibi., 1920); L.
Ssabanejew, ”Die nationale jüdische Schule in
der Musik” (1927). F.S-l.
Judits bok, en av G.T:s apokryfer (bl.a.
bevarad på grek., men urspr. skriven på hebr.),
berättar m Judit, en vacker judisk änka,
som genom list räddade sin fädernestad,
Be-tylua, och om natten lyckades döda assyriernas
fältherre Holofernes. Framställningen
lider av historiska orimligheter: Nebukadnessar
göres till assyrisk i st.f. babylonisk konung
m.m. Boken torde stamma från
mackabéerti-den och uppmanar till trohet mot lagens
föreskrifter. G.Bsm.
Judit förekommer sporadiskt i medeltida
konstframställningar och blev under 1500-talet
särdeles omtyckt i scenen med Holofernes’
huvud (mest berömd är Baldassare Peruzzis bild).
Under renässansen och barocken uppträder hon
ej sällan i konsten som naken gestalt. E.W.
Judson [jB’dsan], A d o n i r a m, amerikansk
missionär (1788—1850), en av de första av
missionssällskapet American board 1812 till
Indien utsända missionärerna, där J. emellertid
snart övergick till baptismen. På gr. av
ostindiska kompaniets motstånd lämnade J. In-
— 685 —
— 686 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
