Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
den unga staten haft att bekämpa ytterligt
stora svårigheter. Med Österrike utbröt en
kortvarig konflikt, när den i fredsfördraget i
S:t Germain stipulerade folkomröstningen i
Klagenfurtområdet 1920 utföll till J:s nackdel;
en jugoslavisk inmarsch i landet försöktes, men
trupperna drogos tillbaka efter påtryckning
från de allierade makternas högsta råd. —
Gentemot Rumänien reglerades gränsen genom
fördrag 1921—23. — Av Bulgarien erhöll J.
genom freden i Neuilly 1919 vissa områden i
Makedonien, mestadels bebodda av bulgarer;
vid denna gräns ha oroligheter ofta
förekommit — dock ej av storpolitisk art. Långvariga
underhandlingar med Grekland ang. spec.
jugoslaviska rättigheter vid transitotransport
över Stloniki avslutades förmånligt 1929.
Förhållandet till Albanien var spänt 1927, och de
diplomatiska förbindelserna avbrötos för kort
tid. J:s allmänna politiska ställning har
emellertid bestämts dels av dess anslutning sedan
1922 till den franskorienterade ”lilla ententen”,
dels av dess motsättning till Italien.
Upprepade gånger har J. legat i svårlösta konflikter
med denna makt. Väl lyckades det J:s
utrikesminister under de kritiska åren, kroaten A.
Trumbic, att avvärja Italiens längst gående
anspråk beträffande Dalmatien och Fiume; men
den ordning, som fastslogs i Rapallofördraget
1920 och gjorde Fiume till en fristat,
upphävdes vid de direkta underhandlingarna i Rom
1924. Italiens ställning som ledande makt vid
Adriatiska havet, vilken utbyggts genom
Ahmed Zogus övertagande av makten i
Albanien och genom anknytning till Österrike, Ungern
och Bulgarien, har J. endast kunnat besvara
med ivrigt fasthållande vid lilla ententen och
klok undfallenhet.
Den ledande inrikespolitiska frågan har gällt
enhetsstat—federation; kroaterna ha under
olika ledare, främst Radie, det kroatiska
bondepartiets skapare, önskat självstyre; på andra
håll ha montenegrinarna framställt liknande
krav. Gentemot dessa ha inv. i det gamla
Serbien varit centralistiskt sinnade. Efter nyval
1920 antogs 1921 en författning, som endast de
ytterligtgående autonomisterna togo ställning
emot; själva det namn, som häri gavs åt
staten, Serbernas, kroaternas och
slovenernas konungarike, ger
vid handen, hur föga sammansmälta de olika
riksdelarna voro. De gamla partierna fortsatte
emellertid att bestå, ett parlamentariskt liv av
ganska sällsynt natur utvecklades. Det gamla
Serbiens högerparti, de urspr. ganska
decentra-listiskt sinnade radikalerna, utvecklades under
Protic, Pasic och efter dennes död 1926
Stano-jevic till centralisationens främsta anhängare.
under det att vänstern, de tidigare centralistiskt
sinnade demokraterna, splittrades i två grupper
under L. Davidovic och S. Pribisevic, av vilka
först den ena och sedan den andra förenade
sig med de autonomistiska grupperna. Av dessa
höll sig den viktigaste, det kroatiska
bondepartiet under Radie, borta från parlamentet till
1922 och försonade sig med monarkien först
1925; det samarbetade därefter än med
demokrater, än med radikaler. Partiställningen var
ytterligt labil, och ministärerna — radikala
och demokratiska partiregeringar,
koalitionsregeringar av skiftande art — avlöste varandra
i rask följd. Samtidigt härmed tillväxte
motsättningen mellan de olika landsdelarna, främst
mellan Serbien och Kroatien. Belgrad och
Za-greb voro två fientliga städer. 1928 höll allt
på att gå sönder. Folkupplopp förekommo över
hela riket, kroaterna drevo obstruktion i
parlamentet, tidn. förde ett våldsamt språk. Då
inträffade 20/e, alt en serbisk deputerad under ett
upphetsat parlamentssammanträde nedsköt två
kroatiska deputerade samt sårade ytterligare
tre, bland dessa Radie. De kroatiska
deputeradena lämnade den ”blodiga skupsjtinan”,
krav framställdes om enhetsstatens upplösning;
när Radie i aug. dog, blev hans begravning
inledningen till våldsamma och blodiga
antiser-biska manifestationer i Kroatien. Sådant var
läget, när den sittande regeringen 30/i2
inlämnade sin avskedsansökan till kung Alexander.
Denne kallade till sig kroaternas nye ledare,
V. Macek, men denne vägrade underhandla
annat än på grundval av medgivandet av full
självstyrelse åt Kroatien inom rikets ram.
Alexanders svar blev, att han 5/i—6/t 1929
satte 1921 års författning ur kraft, och
proklamera diktatur: riket skulle t.v. styras genom
kungl. dekret. Premiärminister blev general
Zivkovic. Den nya regimens politik har förts
utmed två linjer. Ett positivt lagstiftnings- och
uppbyggningsarbete har satts i gång samt
krönts med framgång; de finansiella
förhållandena, tillfälligt upphjälpta genom stora utrikes
lån, inge dock farhågor.
Centraliseringssträ-vandena ha upptagits mera målmedvetet och
hårdhänt än under den parlamentariska
regimen: partier av etnografisk art förbjödos, nya
förvaltningsområden, som helt bröto med de
historiska enheterna, skapades, själva rikets
namn ändrades till ”Konungariket J.”.
Tryck-och talfrihet upphävdes, talrika politiska
processer förekommo; särsk. hårt drabbades
Kroatien, där oroligheterna fortsatte. — Formellt
upphävdes diktaturen genom den 3/a 1931
ok-trojerade författningen, som skapade en
representation för två hus. I verkligheten fortsättes
den, ty tal- och tryckfrihet återställdes icke i
— 695 —
— 696 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
