Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Geologi - Höjd- och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
metamorfa zon dyker i sin tur in under följ.
3) Fjällskifferzonen, det eg. fjällområdet,
bestående dels av sparagmit-, kvartsit- och
glim-merskiffrar, gnejser, stundom, ss. i Äreskutan,
kopparkisförande, och amfiboliter (s.k.
Seve-el. Äreskiffrar), dels lösa, ofta kalkrika
glim-merskiffrar, s.k. köliskiffrar (i Tännforsfältet,
Ansättområdet, Frostviken). Veckningen och
bergartsmetamorfosen är stark. Fjällskiffrarna
äro stundom bortdenuderade och deras
underlag, urberget och siluren, blottlagt i ”fönster”
(Oldfjällsområdet, Mullfjället). — J:s
kvartära, lösa jordarter äro väsentligen glaciala,
särsk. inom den flacka köliskiffer- och
silur-terrängen, dock ofta täckta av yngre torv- och
myrmarker. Blott Indalsälvens trånga dalgång
upp till Stugun har legat under högsta (marina)
strandgränsen och är därför delvis
sediment-fylld. Under den v. israndens tillbakaryckande
mot den sista isdelaren, i Centraljämtland
belägen österut på sträckan Gillhof—Hammerdal, i
n. J. västligare mellan Hotagen och Sjotigden,
bildades i dalgångarna och över Storsjöslätten
vidsträckta issjöar, ”den centraljämlska
issjön”, med avlopp mot Norge, i vilka vitt
utbredda och bördiga issjösediment, mest mjäla,
avlagrades. Under nämnda recessionsperiod, som
upptog större delen av det finiglaciala skedet,
avsattes också i dalbottnarna ett flertal
rull-stensåsar. Från isdelaren gick isrörelsen dels
åt s.ö., dels åt v. och n.v. upp mot fjällkedjan.
Moränen utgör på silurslätten ett nästan
sammanhängande täcke och är där liksom i
fjälltrakterna ofta stenfattig, lerig och bördig; i
urbergsområdena däremot mer grusig,
blockrik och ofta karg. G.Fn.
Höjd- och terängförhållanden. J. ligger till
allra största delen över höjdkurvan för 200
m.ö.h., d.v.s. är huvudsaki. högland. Det enda
stråk av lågland, som skjuter in i landskapet,
är Indalsälvens dalgång, vars botten strax
innanför länsgränsen i ö. blott når 42 m.ö.h. Å
andra sidan stiger terrängen i J:s v. del till
mycket höga nivåer. Högsta punkten är
Storsylen i Sylarna (1,762 m.ö.h.). — J:s terräng
uppvisar 3 olika huvudtyper. I ö. ligger
urbergsområdet, en i stort sett 350—400 m. hög
platå, med en småkuperad yta, över vilken
enstaka smärre massiv resa sig, ss. Stadsberget
vid Gesunden (538 m.) och Knotthöjden (520
m.) s.v. om Håsjö. Platån är f.ö. sönderdelad
av talrika sjöfyllda sänkor. Från det
Central-jämtska silurområdet, vars medelhöjd är
betydligt lägre, stryka vidare några skarpt
markerade dalgångar mot s.ö. genom
urbergsplatån. De viktigaste av dessa genombrottsdalar,
som trol. äro epigenetiska, äro längst i s.ö.
Revsundens dal, som nu under större delen
av sin sträcka genom urbergsområdet
upptages av sjön Revsunden. Den utgår från
Storsjöns s.ö. vik och fortsätter genom
Lockne-och Revsundsdalarna till Ljungan. Möjl. har
en gång Storsjön dränerats denna väg. Även
Storsjöns nuv. avlopp Indalsälven passerar
urbergsområdet i en dylik genombrottsdal, i
vars v. del Gesundens sjöbäcken är beläget
och som i ö., där den fått en mera s.ö.
riktning, kallas Ragundadalen. Här mynnar
Am-meråns dal in från n.v. Även denna kommer
från silurområdet och är alltså en partiell
genombrottsdal. Urbergsytan är i sitt v. bräm
på en bredd av 1—2 mil synnerligen jämn och
sänker sig långsamt under siluren i v. Detta
beror på att den till skillnad från den övriga
urbergsplalån ända till sen tid varit täckt av
silurlager och därigenom skyddad mot att
sönderskäras av denudationen. Den representerar
i själva verket det subkambriska peneplanet,
d.v.s. den gamla denudationsyta, på vilken
kambro-siluren en gång avsattes. —
Silurom-rådets centrum är Storsjön, som omgives av en
vågig plalåyla. över densamma höja sig särsk.
i n. ända till 150 m. höga isolerade kullar och
ryggar av mestadels kvartsit med svagt
sluttande sidor. Brant resa sig däremot ett par
porfyrberg (östberget på Frösön och
Hover-berget). V. om silurslätten vidtar del intill
85 km. breda fjällbältet, som når ända till
norska gränsen. I s.v. resa sig direkt över
silurslätten de klumpiga, av kvartsit uppbyggda
Oviksfjållen, som kulminera med lluiidsh< gen
(1,371 m.). 1 n.v. ligga däremot framför
fjällens fot några 500—600 m. höga platåberg, ss.
Offerdalsbergen, uppbyggda av fjällskiffrar,
vilande på silur. V. om denna zon ligger den
eg. fjällkedjan, uppbyggd av fjällskiffrar. Den
börjar vid Härjedalsgränsen i s. med
Anaris-fjällen (Stora Anahögen 1,428 m.) och
Lunn-dörrsfjällen, åtskilda genom Lunndörrens 1,5
mil långa och 877 m.ö.h. liggande fjällpass.
Den fortsätter norrut med Ottfjället,
Vällista-och Renfjället och Äreskutan (1,420 m.). Till
samma typ höra fjällen n.v. om Kallsjön, ss.
Anjeskutan (1,199 m.) och Manshögarna.
Längst i s.v. resa sig J:s högsta fjäll, de av
fjällskiffrar och amfibolit uppbyggda Sylarna
(1,762 m.) och Härjångsstötarna (1,626 m.).
Till samma komplex höra Bunnerstötarna
(1,554 m.) och Snasahögarna (1,463 m.).
Mellan de sistn. och Anjan i bältet av lösa
köliskiffrar äro fjällen låga med mjuka former,
ss. Middagsfjället (912 m.). Detta område, som
är lägre än högfjällsbältet i ö., dräneras dock
österut genom Indalsälven, som i en
epigene-tisk genombrottsdal banar sig väg genom
fjällkedjan mellan Äreskutan och Renfjället. I n.
— 775 —
— 776 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
