Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Dialekt - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
med kringliggande dial.-områden på alla sidor
framstår jämtskan som en avgjort sv. dial.,
trots de många överensstämmelserna med
tröndska mål, överensstämmelser, som givetvis
i en stor del fall torde få uppfattas som
beroende på inflytelser från Tröndelagen, men i
andra, ej oväsentliga fall torde vara oberoende
av sådant inflytande och i stället bero på
parallell utveckling el. självständigt fasthållande
vid vissa fornspråkliga drag. Särsk.
iögoifal-lande hos jämtmålen är deras ovanligt starkt
utpräglade cirkumflekterade accent på gammal,
lång stamstavelse av fordom tvåstaviga ord,
som bortkastat ändeisens vokal: küt, springa;
störs, flicka. Denna regel tillämpas dock ej
i de sydjämtska socknarna (fr.o.m. Oviken), ej
heller i de östjämtska (Ragunda tingslag).
Ändelsevokalens bortfall, som är förutsättning
för cirkumflekteringen, är ett specialfa!’ av
den från fornsvenska och fornnorska kända
”vokalbalanse n”, d.v.s. den regeln, att när
stamstavelsen i fornspråket var lång,
försvagades ändelsestavelsen; när stamstavelsen var
kort, blev ändelsestavelsen bevarad el. t.o.m.
skärpt. Sålunda blev t.ex. küta, springa,
förvandlat till kütä, ett i sydjämtskan och
öst-jämtskan liksom i härjedalskan, medelpadskan
och ångermanländskan ännu kvarlevande
mellanstadium mellan det gamla küta och det nyss
anförda centraljämtska küt. Däremot
bevarades ändelsevokalen åtm. till en tid utan
försvagning, när i fornspråket stamstavelsen var
kort: tåla, sedermera stundom tåld (d är en
vokal mellan a och ö). Typen tåla är svensk.
Den når, ehuru ej med oavbruten utbredning,
från Roslagen till gränsen mellan J. och
Trön-.delagen. Härjedalen har däremot en med
norskan närmare överensstämmande typ tölö.
Vokalbalansens upprätthållande i fråga om alla
slags ändelsevokaler, är det viktigaste
karakte-ristikum för de övre norrländska målen, och
denna regel torde ingenstädes finnas så skarpt
utpräglad som i J. Här möter man sålunda
med större konsekvens och rikare nyansering
än i omgivande mål det förhållandet, att de
gamla kortstavigas ändelsevokal får ett slutnare
uttal än deras stam vokal: biti, bitit, iti, ätit
(med ett annars sällsynt, mycket öppet i i
stamstavelsen, ett mindre öppet i i ändeisen),
stugu, vuku, vecka (med öppnare u i
stamstavelsen, slutnare u i ändeisen). Dessa ex. på
vokalbalans, som här äro anförda i västjämtsk,
d.v.s. den mest konservativa jämtska formen,
utgöra tillika ex. på t i 11 j ä m n i n g, en
ljudlag, som jämte vokalbalansen är den viktigaste
i jämtskan och som innebär, att stamstavelsens
vokal på ett el. annat sätt anpassar sig efter
ändeisens. — Närmast västjämtskan el. ”opp-
länningsmålet” (Undersåker, Åre, Kall) står
centraljämtskan (Storsjötrakten).
Centraljämts-kan skiljer sig från västjämtskan bl.a. genom
att i stor utsträckning ersätta västjämtskans
u med öppet o, t.ex. gobben: gubben-, stonn:
stunn, stund; voko: vuko, vecka; vidare
genom att ha bevarat långt mindre rester av den
gamla kortstavigheten än västjämtskan samt
genom ett mindre antal lånord från Tröndelagen
och särsk. från norskt stadsspråk. Sydjämtskan
utmärkes, utom, som ovan nämnts, genom
vo-kalbalanstypen kutä el. kute gent emot
cen-traljämskt küt, även genom många säregna
ljudutvecklingar, av vilka den mest
observerade är nybildning av diftonger ss. gao gent
emot centraljämtskt gå. — De gamla
diftongerna au, ei, öy äro bevarade i nästan hela J.,
men sammandragna i grannmålen utom
tröndskan, som dock ej bevarat dem i samma
utsträckning som jämtskan. Påfallande är
särsk. en karakteristisk
diftongsammandragning i Offerdal: bän gent emot bein, ben. —
Nordjämtskan (fr.o.m. Hammerdal norrut) har
en rad viktiga avvikelser från centraljämtskan,
av vilka några ha paralleller i ångermanländskan
och vidare norrut: stålp gent emot stölp,
stolpe; lav gent emot lov (öppet o); ett slags
mycket bred ö-vokal, ofta med dragning åt u: bö
gent emot centraljämtskt och västjämtskt bo
(öppet o), bud, g öl gent emot centraljämtskt
gol (öppet o), gul, lönn gent emot
centraljämtskt lonn, lund, östjämtskan (Ragunda
m.m.) och än mer sydosljämtskan (Revsund
m.m.) utmärker sig för ymnig användning av
ö i st.f. den inre jämtskans rena, öppna o,
vilket innebär en anslutning till de norrländska
kustmålen. Rörande beteckningar jfr H ä
1-s i n g 1 a n d. — Litt.: E. Jessen i (norsk) ”Hist.
Tidsskr.”, 1872; K. H. Waltman, ”Lidmål” (i
”Sv. landsmål”, 13, 1894); H. Westin, ”Två
jämtska bröllopskväden” (i ”Jämtlands läns
fornminnesförenings tidskr.”, 4, 1906),
”Lands-målsalfabetet för Jämtland och Härjedalen”
(i ”Sv. landsmål”, 15, 1907); H. Geijer i
”Sverige”, utg. av O. Sjögren, 6 (1913), ”En
byskomakares historia” (i ”Sv. landsmål”, 1920),
densamme i ”Nysvenska studier”, 1 (1921) och
i ”Sv. landsmål”, 1922; A. Vestlund,
”Medelpads folkmål” (i ”Sv. landsmål”, 1923, även
akad. avh.); talrika texter från en mängd
örte. inom landskapet med grövre beteckning i
kalendern ”Jämten”. H.G-r.
Fornminnen. Stenåldersfynd finnas spridda
över hela landskapet. Av tidig karaktär är en
vacker kastspjutspets från Offerdals s:n. De
flesta härröra från en framskriden del av
yngre stenåldern; redskap av skiffer äro
talrika, även sådana av kvartsit förekomma. Na-
— 779 —
— 780 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
