Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnlegeringar - Järnlersten - Järnlunden - Järnmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNLERSTEN
el. under en mångfald fantasibenämningar
(acidur, nirosta, staybrite m.fl.), vilka vanl.
avse att ge uttryck för legeringens särsk.
egenskaper. En särsk. grupp bilda f e r ro le
geringar (se d.o.), vilka användas som
tillsatsmedel vid framställning av stål och j. I.S.
Järnlersten, miner., se Clay iron stone.
Järnlunden, sjö i Vårdnäs och Tjärstad
socknar i s. Östergötland; 15 kvkm.; 85 m.ö.h. J.
genomflytes av Stångån och ingår i Kinda
kanal samt står i förbindelse med de å samma
nivå liggande sjöarna Äsunden och Ämmern.
S.E-s.
Järnmalm. Med j. förstår man så pass rika
koncentrationer av järnhaltiga mineral, att
järn kan med ekonomisk fördel framställas.
De viktigaste j.-mineralen äro: magnet i t
el. s v a r t m a 1 m (Fe3O4), h e m a t i t (Fe2O3)
el., som den i kristalliserat tillstånd kallas,
järnglans el. blodstensmalm, 1 i m
o-n i t el. j ä r n o c k r a (järnhydrat med
växlande vattenhalt, även andra järnhydrat
finnas ss. göthit) och j ä r n s p a t el. siderit
(järnkarbonat, FeCO3). Av dessa mineral har
magnetiten den högsta järnhalten, 72,4 °/o,
he-matiten något lägre, 70 °/o, limoniten högst
62 °/o och järnspaten 48,s °/o. Utom dessa
mineral må nämnas de vatlenhalliga
järnsilika-terna c h a m o s i t och t h u r i n g i t.
J.-mineralen äro alltid mer el. mindre uppblandade
med andra mineral, s.k. gångarter, vilka sänka
järnhalten. De sv. exporlmahnerna innehålla
60—69% järn. Huvudmassan av de mellansv.
j. ha o. 50%. Av utlandets stora och
betydande j. visa flera endast o. 30 %, och fall finnas,
då j. med o. 25% kunnat utnyttjas.
Karbonat-malmerna och de vatlenhalliga malmerna
kunna genom r o s t n i n g, de övriga genom olika
slags anrikningsmetoder erhålla högre
järnhalter.
J. kunna uppkomma genom flera olika slags
geologiska processer. Omedelbart knutna till
eruptivbergarter äro de j., vilka bildats
genom m a g m a t i s k differentiation, d.
v.s. utsöndring ur en magma före dennas
stelnande. J. kan därvid ant. ligga omsluten av
eruptivbergarten, ss. i Taberg i Småland, där
den utgör en utsöndring ur en hyperit, el. också
kan j. förhålla sig intrusiv till omgivande
bergarter ss. i de stora lappländska fyndigheterna
Kierunavaara och Gällivare. Genom
substanstillförsel från eruptivbergarterna
(kontaktmetamorfos) kunna, särsk. i karbonatbergarter, j.
uppkomma. Vackra ex. härpå äro j. i Banatet
och på ön Elba. Genom i berggrunden
cirkulerande lösningar kunna kalkstenar i
större eL mindre utsträckning ombildas till j. (s.k.
metasomatiska malmer). På detta
sätt ha framförallt järnspatmalmer uppkommit.
Som ex. må nämnas Eisenerz i Steiermark och
Bilbao i Spanien. Slutl. kunna genom
utfäll-ning av järn ur havs- el. sjövatten
sedimentära malmer uppkomma. Till denna grupp
höra ett stort antal starkt växlande typer: de
unga sjö- och myrmalmerna, de
meso-zoiska och paleozoiska oolitmalmerna och de
prekambriska kvartsrandmalmerna. Sjö- och
myrmalmerna, på vilka vår äldsta
järnframställning byggde, spela numera ingen större roll
i vår järnhushållning. De mesozoiska och
paleozoiska sedimenlära malmerna ha ofta
malmmineralen (hematit, limonit, silikat och
järn-spat) utbildade som koncentriskt skaliga små
korn, s.k. o o 1 i t e r. Dessa malmer, vilka vanl.
ha låg järnhall (o 3O°/o), ha stor utbredning
i Franska Lothringen (här kallade minetter),
Tyskland, Luxemburg, England, U.S.A. och
Newfoundland. I Sverige finnes en
representant för dessa malmer i Fyledalen i Skåne (dels
oolitmalm, dels sideritmalm). De prekambriska
kvartsrandmalmerna uppträda i ofantliga
kvantiteter kring Lake Superior i Nordamerika.
Genom sekundära omflyttningar ha flerstädes
dessa fattiga kvartsrandmalmer anrikats till
högprocentiga malmer av stor ekonomisk
betydelse.
De svenska j. fördela sig i huvudsak på
två områden, ett nordsvenskt, i Lapplandsdelen
av Norrbottens län, och ett i mellersta
Sverige, i den s.k. Bergslagen. De viktigaste
lappländska malmerna, huvudsaki. svartmalmer, i
underordnad mängd blodstenar, karakteriseras
av apatit som den viktigaste och nästan enda
gångarten, vilken ger malmerna en än hög, än
låg procent av fosfor. De uppträda i
Lapplands porfyrleptitformation och äro inlrusiva i
omgivande porfyrbergarter. De största
fyndigheterna äro: Kierunavaara, Luossavaara,
Toul-lavaara, Koskullskulle och Gällivare. Den
mellansvenska bergslagens j. äro betydligt
talrikare men av mindre dimensioner än de
lappländska. Den största fyndigheten, Grängesberg,
och några andra fyndigheter inom samma del
av Bergslagen ha hög fosforhalt och
särskiljas som apatitmalmer. övriga
fyndigheter, vilka utmärkas av låg fosforhalt, bruka
indelas i kalkmalmer, skarnmalmer och
kvartsrandmalmer. Dessa motsvara, vad man enl.
en äldre sv. indelning kallade biandstenar,
kvickstenar och torrstenar.
Kalkmalmer-n a äro svartmalmer i kalksten med ringa
inblandning av silikater. Skarnmalmerna
sitta vanl. även de i kalkstenar men åtföljas av
rikligt med skarnsilikater av olika slag,
am-fiboler, pyroxener, granat m.m. Ett mindre
antal kalk- och skarnmalmer äro manganrika
— 799 —
— 800 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
