Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål - Järn- och stålframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRN OCH STÅL
Denna slagg Kan icke helt avlägsnas ur järnet,
utan valsat el. smitt välljärn innehåller alltid
slagg i form av ränder el. stråk, som äro lätt
synliga i en brott- el. snittyta. Någon rening
från svavel sker icke vid väll järnsmetoderna,
utan man måste utgå från ett mycket
svavel-rent tackjärn. Vid puddlingsmetoden sker
färskningen i en stenkolseldad flamugn, men
i övrigt på principiellt likartat sätt som vid
härdsmidesmetoderna. Se vidare Välljärn.
Till gruppen götstålsmetoder höra
degelståls, martin-, bessemer- och
elektrostål-metoderna, d.v.s. alla metoder, där smidbart
j. erhålles färdigt i flytande form och vanl.
tappas i kokiller till göt (se d.o.). —
Degel-stålsmetoden, som är den äldsta,
användes endast för framställning av i allm. hårt
degelstål (se d.o.) av högsta kvalitet.
Processen inskränker sig vanl. till en nedsmältning
i degelugn av rena råmaterial — tackjärn,
skrot, välljärn etc. —, blandade i sådana
proportioner, att smältan får den önskade
sammansättningen, utan att några mera
vittgående kemiska omsättningar behöva genomföras.
— För massproduktion av j. är m a r t i
n-metoden den mest använda. Processen
genomföres i stora ugnar, martinugnar, med
trågformig botten, rymmande ett smält stålbad
av 10—300 tons vikt. Som bränsle användes
gas, i allm. från gasgeneratorer (se d.o.),
ibland med tillsats av masugnsgas (se
Masugn). För att nå erforderlig temp. i ugnen
förvärmas gas och förbränningsluft till hög
temp. i med ugnen sammanbyggda
regeneratorer. Det för processen använda tackjärnet
tillföres i form av tackor, s.k. kall insats, el.
i flytande form kommande direkt från
masugnen el. från en större behållare, s.k.
tack-järnsblandare el. mixer. Jämte tackjärn ingår
i den insatta chargen nästan alltid skrot, d.v.s.
återgående j. från tidigare smältningar el. från
kasserade byggnads- och
maskinkonstruktioner m.m. Detta medför en billigare
tillverkning, dels därför att skrotet är billigare än
tackjärnet, dels emedan smältningsprocessen
förkortas genom den lägre genomsnittliga
kolhalten i chargen. Mängden skrot växlar efter
omständigheterna men går i regel icke över
% av chargens vikt. Vid chargens
nedsmältning oxideras först kisel och mangan och en
del järn av den starkt oxiderande lågan i
ugnen, och de därvid uppkommande oxiderna
bilda en på det smälta järnet flytande slagg.
Genom växelverkan mellan järnbadet, slaggen
och förbränningsgaserna samt genom tillsatser
av järnmalm el. dyl. oxideras sedan även
kolet. När önskad kolhalt nåtts, vilket
kontrolleras genom bedömning av kolhalten hos
ut
tagna prov, tillsättes ferrolegeringar för
desoxidation, d.v.s. för att ur järnet avlägsna det
överskott av syre, som under processen
inkommit i stålbadet. Därefter tillsättas ev.
lege-ringsämnen, och stålet och slaggen uttappas
ur ugnen. Stålet tappas i kokiller, varvid ofta
tillsättes aluminium i små mängder för att få
stålet möjligast gasfritt, och får stelna till göt.
Vid den sura martinprocessen, som
genomföres i ugn med sur, eldfast infodring och där
den bildade slaggen består av övervägande
syrabildande (sura) oxider (kiselsyra), sker
icke någon rening från svavel el. fosfor, utan
råmaterialet måste från början ha låg halt av
dessa ämnen. Vid den b a s i s k a
martinprocessen kan fosforhalten nedbringas väsentligt
och svavelhalten något, vilket sker genom
tillsats av kalk till slaggen. Då slaggen på
detta sätt bringas att övervägande bestå av
basbildande (basiska) oxider, måste även ugnen
ha basisk infodring, för att denna icke skall
frätas ur av slaggen. Den sura
martinmeto-den användes för framställning av huvudsaki.
hårt stål, den basiska för j. av såväl lägre som
högre kolhalter. Se Martinprocessen.
— Vid bessemerprocessen (se d.o.), som
genomföres i en stjälpbar, päronformad ugn, s.k.
konverter, insättes tackjärnet alltid i flytande
form. Skrot användes endast i mindre
mängder för att reglera processens förlopp.
Tackjärnets raffinering och färskning sker här på
så sätt, att luft under högt tryck inblåses
nedtill i konvertern genom en med kanaler
försedd botten och passerar upp genom
järnbadet. Därvid inträder en synnerligen kraftig
oxidation av järnets bibeståndsdelar under så
stark värmeutveckling, att badet håller sig
flytande. Vid den sura bessemerprocessen
erhålles huvudparten av värmet genom
förbränningen av kisel och mangan, vid den
basiska el. t h o m a s-processen, där kalk insättes
med tackjärnet, från förbränningen av fosfor.
Det för de olika processerna avsedda
tackjärnet måste alltså hålla relativt höga halter av
de nämnda ämnena. Stålet tappas vanl. direkt
från konvertern i kokiller. Den sura
bessemerprocessen användes huvudsaki. för hårt stål,
den basiska endast för mjukt stål. Vid de
basiska metoderna erhålles som biprodukt en
fosforrik slagg, thomasfosfat, vilken användes
som gödningsmedel. —
Elektrostålme-t o d e r n a intaga i metallurgiskt avseende så
att säga en mellanställning mellan
martin-och degelstålsmetoderna. Man kan liksom i
martinugnen och ofta med större effektivitet
genomföra färskning och särsk. raffinering av
järnet, men man kan också inskränka
behandlingen till enbart sammansmältning av därför
— 813 —
— 814 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
