Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNÅLDERN
dokien. I länderna kring ö. Medelhavsbäckenet,
bland dem även Grekland, var järnet känt
redan under 1400-talet f.Kr. men då ännu
sällsynt och huvudsaki. använt till smycken, ss.
fingerringar o.d. Först under 1100-talet f.Kr.
kom järnet här i allmännare bruk. Inom de
av greker bebodda områdena markeras den
äldsta j. i eg. mening av lerkärl med dekor i
geometrisk stil (se d.o.) samt likbränningens
första uppträdande (se Gravskick, sp. 762).
Denna kulturgrupp, som anses uppburen av
de från n. invandrade dorerna (se G r e k 1 a n d,
sp. 839), är känd genom materialet från ett
betydande antal gravfält, av vilka det mest
kända låg utanför den s.k. Dipylonporten i Atens
stadsmur (se Dipylonstil). I Italien
slog järnet igenom något senare än bland
grekerna. Syd- och Mellanitaliens j. började enl.
Montelius under 1100-talet f.Kr., Norditaliens
under 1000-talet. Italiens äldsta j :s kultur
erbjuder flera likheter med Greklands men har
en nationell särprägel (se
Villanovakul-turen). Genom etruskernas (se d.o.)
invandring till Mellanitalien samt de grekiska
kolonierna i Syditalien blev landet senare kulturellt
nära förbundet med ö. Medelhavetsbäckenet.
Huvudsaki. över Italien bredde sig den nya
tekniken ut över Mellan- och No r de u r
o-p a, där den gav upphov åt Hallstattkulturen
(se d.o.). O. 500 f.Kr. avlöstes denna av
La-Tène-kulturen (se d.o.), kännetecknad av starka
etruskiska och grekiska inflytelser men skapad
av kelterna och från dessa spridd över hela
Europa n. om Alperna. I Skandinavien kom
järnet enl. senaste forskningar i allmänt bruk
först o. 300 f.Kr. Genom Greklands
införlivande med det romerska väldet och grekiska
konstnärers och konsthantverkares överflyttning till
Italien övertog detta land under 2:a årh. f.Kr.
rollen som ledande kulturmakt och
Mellaneuropas leverantör av keramik och
metallvaror. Efter Cæsars erövring av Gallien och den
tidiga kejsartidens framskjutande av gränsen
till Donau förlorade därtill större delen av de
keltiska områdena sin självständighet. Endast
i Britannien fortlevde La-Tène-kulturen till
tiden e.Kr.
Inom de ännu självständiga germanska
områdena är emellertid kulturen under äldre
kejsartid (Kr.f.—200 e.Kr.; se Romersk
järnålder) till väsentlig del en
vidareutveckling av den keltiska. Även här äro de
grekiska importvarorna nu avlösta av italienska.
På gr. av germanernas gravskick (se d.o. sp.
762) äro särsk. capuanska bronsvaror rikt
företrädda. Även formgivningen å inhemska
smycken, vapen och nyttighetsartiklar är under
denna tid starkt präglad av inflytelser från den
Uppslagsbok. XIV. ___ 865 __
28
romerska världen. De vägar, varpå dessa
inflytelser nådde fram till germanerna, voro de
redan länge brukade över Alppassen. Den
nygrundade prov. Pannoniens huvudstad
Carnun-tum vid Donau (ö. om Wien) blev stapelplats
för den romerska handeln på Nordeuropa. En
viktig förmedlande roll spelade de i Böhmen
boende markomannerna (se dessa), med vilka
romarna slöto ett handelsfördrag. Under
yngre kejsartid (200—400) fick j. en annan
prägel. Den italienska importen upphörde, ss.
man antar, på gr. av en elakartad ekonomisk
kris, som under 3:e årh. utbröt inom det
romerska riket. I stället började nu en rik
införsel från de vid denna tid romaniserade
Rhenländerna, där särsk. glasindustrien
blomstrar. Samtidigt utsättes Nordeuropa för en
stark påverkan från trakterna av Svarta havet,
å vars n. kust goterna vid denna tid på
grekisk-keltisk-skytisk grundval skapat en i viss mån
nationell kultur. Denna stod germanernas egen
betydligt närmare än den rent romerska.
Inflytelserna från den blevo därför vida mer
stadigvarande och utgöra en viktig grundval för
kulturutvecklingen i Nordeuropa även under
den följ, folkvandringstiden,
”Mero-vingertiden” (se d.o.). Denna periods äldre
skede (400—600 e.Kr.), som inleder den yngre
j., kännetecknas av germanernas
stormlöpning mot det romerska riket och bytets
spridning ut över Nordeuropa (”guldåldern”).
En vida större vinst ur germansk synpunkt sett
innebar dock det västromerska rikets
undergång och därmed lättandet av trycket från en
övermäktig kultur. För de stammar, som
bosatt sig inom det romerska rikets forna
gränser, blev visserligen fristen kort, enär de
hastigt romaniserades. Bland folken i Europas n.
utkant kunde däremot en friare utveckling
börja och självständiga insatser göras i
denna, t.ex. på ornamentikens område (se D j u
r-ornamentik). Inom den germanska
världen skedde vid denna tid en
maktförskjutning, i det att det hittills ledande folket, de
östgermanska goterna, gingo under och
efterträddes av de västgermanska frankerna. I samma
mån som dessa romaniserades, gled dock
tyngdpunkten över till de rent germanska
områdena vid Rhen. Dessas betydelse ökades ännu
mer genom befruktande inflytelser från de till
Italien under 500-talet invandrade
germanfolken, bland dem langobarderna. Från denna
sydgermanska kulturgrupp gå starka
påverkningar till det engelska Kent (se England,
sp. 638) liksom till den sv. Vendelkulturen (se
d.o.). Den yngre
folkvandringstiden (600—800 e.Kr.), till vilken dessa kulturer
höra, karakteriseras f.ö. av den senklassiska,
— 866 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
