Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järta, 1. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRTA
till ny R.F. maj 1809, statssekreterare för
handels- och finansärenden 12/g s.å. (avsked 1811),
landshövding i St. Kopparbergs län 1812, på
nytt statssekreterare 1815, åter landshövding
1816, avsked från denna befattning 1822,
utgav tidskr. ”Odalmannen” 1823—24, chef för
Riksarkivet 1837—44, led. av Sv. akad. 1819
(tog sitt inträde först 1826). J. var g.m. 1) 1801
Charlotta Levis (d. 1805), 2) 1806 Frederika
Christina Hochschild (d. 1839). — J:s studier
i Uppsala omfattade huvudsaki. latin,
historia och offentlig rätt samt avslutades med
kansliexamen. Bland personer, som han tog
intryck av under studentåren, må nämnas J. F.
Neikter. Genom denne, som var starkt
påverkad av Montesquieu, fick han intresse för
fransk upplysningsfilosofi och blev enl. egen
utsago ”tidigt initierad i politiska studier”.
Redan under studentåren kem han i beröring
med Benjamin Höijer, även han bördig från
Dalarne och snart J:s förtrogne vän. Under
Stockholmsvistelsen besökte J. vid olika
tillfällen Uppsala och upptogs i den s.k. Juntan
(se d.o.), där Höijer intog en ledande
ställning. Till Stockholm kom han utan
ekonomiska resurser och fick tidvis utstå verkliga
umbäranden. På gr. av släktskapsförhållanden
var han i början ofta gäst hos general Pechlin,
där han den ödesdigra 16/s 1792 råkade flera
av deltagarna i sammansvärjningen mot Gustav
III. Av en tillfällighet var han på maskeraden,
när attentatet mot konungen förövades, men
i de sammansvurnas planer var han ej invigd,
fast han anat, att något utomordentligt var i
görningen. I dessa kretsar närdes hans
sympatier för den franska revolutionen. Av vikt
för J:s utveckling blev hans vänskap med
skalden Kellgren, vars bortgång 1795 djupt grep
honom. J. kunde vid denna tid gripas av
missmod och bristande självtillit. Motgångar i
be-fordringshänseende och sjuklighet jämte den
allmänna olusten i landet torde härvid ha
inverkat. Av höga vederbörande ansågs han
farlig på gr. av sina ”jakobinska” grundsatser;
hans kvicka epigram och infall, som ofta voro
riktade mot överordnade, förbättrade ej hans
ställning. Höijer uppmanade honom
emellertid att ej i förtid ”dö ifrån det allmänna”,
införde honom i studiet av Kants filosofi och
uppmuntrade hans förf.-skap. Som politisk
visdiktare har J. ett rum i vår litteratur; hans
kvicka ”Visa om sansculotterna” vann själva
Kellgrens bifall. Art. av hans hand inflöto i
G. Adlersparres ”Läsning i blandade ämnen”
och i de av G. A. Silverstolpe utg. tidskr. På
den senares förlag utgavs även 1799 J:s
berömda politiska satir ”Några tankar om sättet
alt upprätta och befästa den urgamla franska
monarkien”, vari han, under sken av att
förhärliga den gamla regimen i Frankrike på
revolutionens bekostnad, i själva verket med väl
genomförd ironi sprider löje över åtskilliga
förhållanden i Gustav IV Adolfs Sverige. På
1800 års riksdag trädde J. som oppositionsman
starkt i förgrunden jämte Adlersparre m.fl.
”ja-kobiner”. Med eldig vältalighet hävdade han
riksdagens rätt att själv och ej blott i ett
hemligt utskott få del av dess egna verks,
riksbankens och riksgäldskontorets, verkliga
ställning. Han yrkade även, att riksdagen endast
för bestämd tid skulle åtaga sig bevillning. Då
oppositionen fruktade, att ett härom gjort
förbehåll skulle skjutas åt sidan av
lantmarskalken och adelns majoritet, ledde detta till
upprörda scener på riddarhuset 29/s, varvid bl.a.
J. avsade sig ej blott riksdagsmannaskapet
utan även adelskapet. Han skrev sig nu ej
längre Hierta utan J. Avsägelsen kostade
honom en tid därefter hans
protokollssekreterar-tjänst. J. ägnade sig nu en följd av år åt
enskilda värv. Han åtog sig åtskilliga juridiska
uppdrag, blev ombud för Falu bergslag och
sekreterare i Stockholms stads
brandförsäkringskontor, därmed avsevärt förbättrande sin
ekonomi. Hans nu vunna praktiska insikter
i ekonomiska och finansiella spörsmål kommo
honom till godo under hans blivande
offentliga bana, och fortsatta studier fördjupade
hans samhällsuppfattning. Starkt kände han
emellertid fäderneslandets olyckor. J.
ansågs tidigt av sina vänner som den
”kommande mannen”, och när han indrogs i
1809 års händelser, fick han sitt stora tillfälle.
Vid förberedelserna till statsvälvningcn
verkade J. som en återhållande kraft mot
förhastade åtgärder, men när det avgörande steget
tagits, kom han att oavbrutet stå i händelsernas
centrum under två hela år. Hans namn har i
det allmänna medvetandet framför allt blivit
knutet vid tillkomsten av Sveriges ännu
gällande R.F. Om J:s andel i författningsverket
har under senare år uppstått en livlig
vetenskaplig diskussion med inlägg av bl.a. S. J.
Boèthius, A. Brusewitz, E. Fahlbeck, N. Höijer
och G. Rexius. I ett brev till J. 1824 kallar
B. v. Beskow honom ”skaparen av Sveriges
constitution”, utan att J. själv synes ha
reagerat däremot. En dylik uppfattning av J;s
dominerande roll i grundlagsarbetet har varit
ganska allmänt omfattad men torde numera
vara övergiven. Försiktigt säger Brusewitz
ang. J:s inflytande på det eg. grundlagsarbetet
”utöver den i och för sig betydelsefulla roll,
han spelade som utskottets penna”, att vår
kunskap därom är ”så knapp el. i varje fall
så obestämd, att hans förmenta ledande ställ-
— 871 —
— 872 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
