Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järta, 1. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRTA
ning i det stora hela måste anses obestyrkt”.
Något slutgiltigt svar på denna och den
likaledes mycket debatterade frågan om J:s
politiska åsikter 1809 har ännu ej givits. Om J:s
glänsande formella begåvning som sekreterare
vittnar det väsentligen av honom författade
memorial, som åtföljde utskottets förslag till
R.F. Efter R.F:s antagande lämnade J.
Konstitutionsutskottet men stod ändå i viss
kontakt med där pågående arbete på den nya R.O.
Som statssekreterare åtnjöt han stor
auktoritet. Han insåg klart de politiska och
kommersiella vådorna av en brytning med England
och lyckades genom skickliga åtgärder
upprätthålla handelsförbindelserna med England
trots det av Napoleon oss påtvingade
”kontinentalsystemet”. När Sverige slutl. tvangs
förklara krig, var J. den ende, som i statsrådet
avstyrkte detta steg. Under sin andra
statssekreterareperiod, då landet befann sig mitt
i en ekonomisk kris, uppträdde han med
framgång mot dåv. kronprinsen Karl Johan, som
föreslog konstlade medel mot växelkursens
stegring. J. var eljest en entusiastisk
beundrare av Karl Johan men förfäktade städse sin
mening utan hänsyn till person. Detta
lynnes-drag möta vi även hos J. som landshövding,
då han mer än en gång i ämbetsskrivelser
hävdade sin oförgripliga mening gentemot själva
regeringen. Landshövdingen J. var ej allenast
en mycket representativ man — hans hållning
var ”nästan kunglig” —, han var därjämte
outtröttligt verksam för Dalarnes väl, särsk. under
inträffande nödår. ”Sånger i Dalarne” (i
”Odalmannen” 1823) vittna om hans kärlek till
hembygden. Han stod allmogen nära, och sina
starka sympatier för Dalarnes allmoge
utvidgade han till hela landets. Behovet av ”ett
självständigt och ss. sådant i lagstiftningen
deltagande bondestånd” var för J. ett viktigt
argument för ståndsrepresentationens
bibehållande, sedan han utvecklats i konservativ
riktning. — Efter avskedstagandet levde J. under
en följd av år som privatman, först i Falun
och från 1825 nästan hela tiden i Uppsala. En
statspension tryggade någorlunda hans
existens. Han blev flera gånger erbjuden höga
äm-betsmannaposter men avböjde ståndaktigt. Den
ömtålighet, som förmått honom att självmant
lämna statstjänsten tidigare, när hans åsikter
ej tillräckligt beaktades, ingav honom ett slags
motvilja för offentliga värv. Ej ens i den stora
uppfostringskommittén, i vars arbete han
deltog 1828, fann han sig till rätta. J:s skrift ”Om
Sveriges läroverk” är ett uttryck för hans från
kommittémajoritetens avvikande åsikter. Med
den i Falun utg. tidskr. ”Odalmannen”
markerar J. bestämt sin frontställning mot
liberalis
men. Hans där intagna art. ”Om statistik” och
”Om allmänna undsättningsanstalter” rönte
stor uppmärksamhet. Den förra underkastades
en utförlig granskning av Wallmark i
”Allmänna journalen” på anmodan av Karl XIV Johan,
som i J:s kritik av fördragsteorien misstänkte
legitimistiska tankegångar. J. svarade i ett
särsk. bihang till ”Odalmannen” med en hel
avh., kallad ”Svar på Allmänna journalens
anmärkningar”, J:s förnämsta politiska skrift.
I Uppsala kom J., den forne radikalen, att
framstå som ”den konservativa fylkingens
främste man” och ”ultraismens hövding”.
Jämte Geijer, hans intime vän under
Uppsala-åren, står han även som den främste sv.
representanten för den ”historiska skolan” (se
d.o.). Polemiken var J:s livsluft; han kallade
sig själv så sent som 1835 ”verkelig
oppositionsman”. Anonymt publicerade han under
årens lopp en mängd art. i olika organ, särsk.
”Uppsala correspondenten” och ”Sv. biet”.
Hans kamp mot den liberala oppositionen
uteslöt ej kritik av regeringen, och han hyste
vissa betänkligheter mot att medarbeta i
”Statstidningen”, som en tid utgavs som
regeringens organ. Gärna förebrådde han konungen
och hans ministrar för bristande
självständighet gentemot den andra statsmakten i strid
mot statsskickets grundsatser, sådana han vid
denna tid fattade dem. Hans avh. ”Om rätta
förståndet och rätta användandet af 106 och 107
§§ i Sveriges regeringsform” är typisk för hans
uppfattning. J. är en av våra främsta
prosastilister, och hans sarkastiska kvickhet kom
i de polemiska alstren väl till sin rätt. Hans
ton blir dock efter hand allt mindre segerviss,
och Geijers ”avfall” 1838 var för J. ett hårt
slag. En svår lever- och gallsjukdom bidrog
under hans senare år att öka hans
pessimistiska syn på tillvaron. — Av J:s hand äga vi
även värdefulla historiska skrifter och
levnadsteckningar. För Geijer var J. en värdefull
rådgivare i dennes historiska förf.-skap, och hans
omorganisation av Riksarkivet fick
grundläggande betydelse för denna inst:s kommande
utveckling och därmed för sv. hävdaforskning.
— Litt.: ”Valda skrifter” (2 bd, 1882—83), utg.
med biogr. av H. Forssell. — Minnesteckningar
i Sv. akad. 1848 av C. D. Skogman, i Vet. akad.
1874 av L. De Geer; C. D. af Wirsén, ”J. och
Geijer före och efter utgivandet av den senares
Litteraturblad” (”Sv. akad:s handl.”, 1900);
Lydia Wahlström, ”H. J.” (i ”Den sv. odlingens
stormän”, 5, 1902); S. Wallengren, ”H. J. som
politisk teoretiker”, 1 (1906); A. Brusewitz,
”Studier över 1809 års författningskris” (1917);
”H. J:s och B. v. Beskows brevväxling”, 1—3
(i ”Sv. akad:s handl.”, 1929—31). J.E.N.
— 873 —
— 874 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
