Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kallus - Kallvalsning - Kallvattenkur - Kallwitz - Kallvulkanisering - Kallös - Kalm, Pehr - Kálmán - Kálmán, Emmerich - Kálmány - Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLVALSNING
fram, dela sig och bilda cellrader med
utpräglad spetstillväxt. Bildningen av k. utgår i regel
från kambiet (se d.o.), stundom även från unga
märg- och parenkymceller, sker däremot ej
från utvuxna vedceller, så att en blottad
vedvävnad först efter hand genom k. överväxes.
I en k. inträder vävnadsdifferentiering,
me-ristem uppstår, och nya skott och rötter
utvecklas. Sammanväxningen mellan en
ymp-kvist och dess underlag sker genom bildning
av en k. — Med k. menar man även en starkt
ljusbrytande massa, som hos silrör (se d.o.)
bekläder silplattan och stundom tilltäpper
hålen i densamma. O.Gz.
2) Med., se C a 11 u s.
Kallvalsning, tekn., se Valsning.
Kallvattenkur. Kalla bad, sjöbad, kall dusch
halvbad m.m. användas huvudsaki. i hygieniskt
syfte, men samma badformer kunna, metodiskt
utformade, även göra tjänst vid vissa
sjukdomars behandling. Det är framförallt den
terfniska effekten, man härvid eftersträvar (se
Bad). En sådan k. framkallar en känsla av
ökad kraft, spänstighet och välbehag, varför
den också huvudsaki. användes vid
trötthets-tillstånd, i konvalescens och vid en del nervösa
sjukdomar. Vid vissa febertillstånd brukas
även kallvattenbehandling i temp.-nedsättande
syfte. Lokala k. äro avtvätlningar, kalla
avrivningar, kalla omslag, fot- och sittbad.
Redan de gamla egypterna, indierna, grekerna
och romarna använde k. Då i början av
1700-talet talrika hälsobrunnar (se d.o. och
Badort) upptäcktes och togos i användning,
uppblomstrade även k., men först på 1800-talet
blevo dessa kurer mera vetenskapligt grundade,
särsk. av österrikaren Winternitz. Som
förkämpar för k. kunna nämnas Priessnitz och
Kneipp, båda icke läkare. I Sverige anlades
den första kallvattenkurorten i Söderköping
1842. Sedan dess har k. kommit till
användning i större el. mindre utsträckning vid
flertalet av våra bad- och kurorter liksom vid de
flesta sjukhus. T.H-n.
Kallwitz, S., tysk tonsättare, se C a 1 v i s i u s.
Kallvulkanise’ring, se Gummiindustri,
sp. 1,205.
Kallö’s, kallusliknande, se K a 11 u s.
Kalm, Pehr, naturforskare (1716—79),
student i Åbo 1735. På rekommendation av prof.
J. Brovallius och på S. C. Bielkes bekostnad
fick K. göra naturvetenskapliga forskningsresor
i Finland 1740, i Uppland och Västmanland
1741. Inskriven vid Uppsala univ., blev han en
av Linnés främsta lärjungar, sändes av denne
på en forskningsfärd till v. Sverige och utg.
1746 sin ”Wästgötha och Bahusländska resa”.
I sällskap med Bielke reste K. 1744 i Rysland,
— 1011 —
blev 1746 docent och 1747 prof, i
naturalhisto-ria och ekonomi i Åbo, vilket ämbete han
tillträdde vid hemkomsten från en på Linnés
initiativ företagen resa till Nordamerika 1747
—51, som han efter mönster av Linnés
resebeskrivningar skildrat i ”En resa till N.
America” (3 bd, 1753—61, ny uppl. 1904—15; de
sista 4 d. blevo outg. och förstördes vid Åbo
brand 1827; en efterskörd utg. 1929). Enl.
resans syfte insamlade och hemförde K. många
nyttiga frön och plantor, som kunde vara
odlingsbara i Sverige. Ss. prof, utgav K. 146
disp. och offentliggjorde i ”Vet.-akad:s
handlingar” åtskilliga rön. C.V.J.
Kålmån [kä’1-J, ungersk konung, se
Koloman.
Kålmån [käT-], E m m e r i c h, ungersk
operettkompositör (f. 1882), vilken som
företrädare för den borgerligt-mondäna
Wienoperet-ten, där den typiska Wienvalsmelodien starkt
uppblandats med ungerska och amerikanska
(jass-)element, vunnit popularitet genom bl.a.
”Czardasfurstinnan” (1916), ”Bajadären” (1921)
”Maritza” (1924) och ”Cirkusprinsessan” (1927),
vilka samtliga framförts i Sverige,
”Czardasfurstinnan” bl.a. på Operan 1932. G.M.
Kälmåny [käTmän], ungersk konung, se
K o 1 o m a n.
Kalmar (förr Kalmarne-, till sv. dial. kalm,
stenröse, stenkummel, och en i sv. ortnamn
vanlig ändelse -arn), stapel- och residensstad i
Kalmar län vid den smalaste delen av
Kalmarsund (frånsett den endast genom ett smalt näs
med fastlandet förbundna halvön Skäggenäs);
22,45 kvkm., därav 21,«4 land; 20,177 inv. (1932).
— K. är en av Sveriges äldsta städer. Talrika
mynlfynd från tiden före år 1000 tyda på att
K. varit en gammal hamn- och handelsplats.
Staden K. omnämnes dock först från o. 1200,
sedan den tyska expansionen vid Östersjön
börjat, bl.a. av Saxo och Snorre Sturlasson. K. kan
då betraktas som ett tyskt faktori; de tyska
köpmännen upparbetade här en järnexport,
baserad på de småländska sjö- och
myrmalmerna, samt export av fisk. K.-järn omtalas 1284
i en handelsordning för Flensburg. Man har
sagt, att K. vid 1200-talets början var Sveriges
förnämsta stad. Ehuru nära förbundet med
den tyska stadsgemenskapen, förmådde K.
aldrig bryta sig ur det sv. länsväsendet. K. blev
aldrig en fri stad, utan behärskades av
länsherren över Kalmar län — innehavaren av K.
slott. I stadsstyrelsen, i övrigt bestående av
åldermän, från 1300-talet av rådmän, kallades
länsherren prefekt. Rikslagstiftningens
principer om hälften svenskar i stadsstyrelsen
förmådde dock ej göra sig gällande. Det
”försäk-ringsbrev”, genom vilket borgerskapet 1389
— 1012 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
