Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvning - Kalvningsfeber - Kalvost - Kalvskinn - Kalvsund - Kalvsvik - Kalvträsk - Kalydon - Kalydoniska jakten - Kalymmation - Kalymnos - Kalypso - Kalö - Kam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALVNING
Kalvning. 1) Framfödandet av ett fullgånget
nötkreatursfoster. Detta underlättas genom
vissa fysiologiska förändringar av
moderdjurets födslovägar, främst förslappning av breda
livmoderbanden, och sker genom rytmiska
sammandragningar av livmoderväggar och
bukmuskler, varigenom fostervägarna öppnas och
fostrets utstötande möjliggöres. V.M-r.
2) Se I s b e r g.
Kalvningsfebcr el. rättare förlossningslamhet
är en hos nötkreatur förekommande sjukdom,
som vanl. uppträder under de närmaste
dagarna efter förlossningen, mera sällan vid andra
tidpunkter, och drabbar företrädesvis
högmjölkande djur i god kondition. Sjukdomen har ett
ganska typiskt förlopp och inledes med en från
bakkroppen utgående allmän förlamning.
Småningom avtrubbas medvetandet och
känsligheten, mjölkavsöndring och tarmrörelse avstanna
helt. Temp. är oftast under den normala. I
vissa fall följes sjukdomen av raseri- el.
krampanfall. Tillfrisknandet sker efter lämplig
behandling, luftpumpning av juvret, hastigt, och
redan efter 16—48 tim. kan full hälsa
konstateras. Dödsprocenten är efter rationell vård
ringa. Sjukdomens orsak är ej med visshet
känd. Man har gissat på blodbrist i hjärnan,
på bildandet av gifter i livmoder el. juver,
alltså ett slags självförgiftning, på förlamning
av sympatiska nervsystemet o.s.v. I sällsynta
fall har sjukdomen påvisats hos får, getter och
svin men har hos dessa djur ett lindrigare
förlopp. V.M-r.
Kalvost, se K a 1 v d a n s.
Kalvskinn ur garveriteknisk synpunkt i
inskränkt bemärkelse benämnas endast de skinn,
som falla från kalvar, som uppfödas med
modersmjölk. Sådana k. lämna den bästa råvaran
för boxkalv o.d. S.H-g.
Kalvsund, municipalsamhälle i Öckerö s:n,
Göteborgs och Bohus län, på Kalvö utanför
Göteborg; 0,27 kvkm.; 167 inv. (1932). K. är
badort, lotsstation och fiskläge med 10
yrkes-och 5 binäringsfiskare; fångstens totalvärde
40,645 kr. (1930). Taxeringsvärde å
fastighets-skattepliktig fastighet 226,000 kr.; till
kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 90,790 kr.
(1931). M.P.
Kalvsvik, s:n i Kinnevalds hd, Kronobergs
län, n. om Åsnen; 64,34 kvkm., därav 46,19 land;
1,023 inv. (1932; 22 inv. pr kvkm.); 8,o kvkm.
åker (1927; 17,3 °/o av landarealen), 26,9 kvkm.
skogsmark. — Pastorat: K. och Jät, Kinnevalds
kontrakt, Växjö stift. M.P.
Kalvträsk, kapellförsamling, se Burträsk.
Ka’lydon, antikt namn på tempel- och
sago-ort i Etolien, Oineus’, Tydeus’ och Meleagers
stad, centrum för sagan om den ”kalydoniska
jakten” på vildsvinet, som härjade trakten. En
grekisk-dansk exp. har grävt fram en del ruiner
nära den moderna byn Bochori, bl.a. ett
tempel åt Artemis Lafria. N.V.
Kalydo’niska jakten, se K a 1 y d o n.
Kalymma’tion, se Kassett.
Kaly’mnos, ö, se Dodecaneso.
Kaly’pso, grek, myt., hos Homeros dotter till
Atlas (se denne), mottog gästvänligt den
skepps-brutne Odysseus (se d.o.), vilken hon kvarhöll
i 7 år, förgäves lovande honom odödlighet, om
han för alltid ville stanna hos henne. W.N.
Kalö, liten ö i Kalö Vig, Djursland,
Danmark, numera förbunden med fastlandet genom
Kalö ruin.
en väganläggning. K. tillhörde liksom andra
smärre öar under 1200-talet Kronan. På ön
finnas ruiner av ett slott, anlagt under yngre
medeltiden, rivet på 1670-talet. Där hölls
Gustav Vasa fången 1518—19. B.
Kam. 1) Redskap för hårets redande och
ordnande samt för dess smyckande, av
urgammalt ursprung och förekommande i
Europa, även i Skandinavien, redan under äldre
stenålder. Den äldsta i Sverige funna k. är
från 3:e årtusendet f.Kr. Även från
bronsåldern äro sv. k. kända. Till in på järnåldern
äro k. korta men höga och arbetade i ett
stycke, senare långsmala som nu och med en
förstärkande skena. Redan under yngre
järnålder uppträder den under medeltiden vanliga
formen med tänder åt båda hållen.
Synnerligen vackra ornerade k. finnas från kyrkor,
— 1035 —
— 1036 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
