Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karbider - Karbidkväve - Karbidlampa - Karbin - Karbinhake - Karbinol - Karbocykliska föreningar - Karbol - Karbolineum - Karbolsyra - Karbonados, karbonader, karboner - Karbonat - Karboner - Karbonformationen - Karbonisering - Karbonit - Karbonpapper - Karbonsyror - Karbonsystemet, karbonformationen, stenkolssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARBIDKVÄVE
sorters egenskaper. Kisels k. kännetecknas
genom sin hårdhet och användes under namnet
karborundum som slipmedel. Lj
Karbi’dkväve, kalkkväve (se d.o.).
Karbi’dlampa, för belysning använd
transportabel lampa, i vilken acetylengas bildas av
vatten på karbid (jfr Acetylengasverk)
och förbrinner i en enkel brännare. K.
brukades förr allmänt som cykellykta (se A c e t
y-1 e n b e 1 y s n i n g, sp. 109). K. utan reflektor
och glas förekommer mycket på skeppsvarv,
där den användes ombord på reparenter och
nybyggen på sådana ställen, där ej fast el.
provisorisk elektrisk belysning finnes. v.S
Karbi’n (fra. carabine, till carabin, ryttare
beväpnad med eldgevär), förkortat gevär (se
d.o. och Handeldvapen, sp. 538 och 539).
I förhållande till geväret är k. lättare och
mindre skrymmande (fördel bl.a. för beriden el.
åkande trupp) men har lägre utgångshastighet
(mer krökt bana), större spridning och starkare
rekyl (”stöter” mera). R.Sbg.
Karbi’nhake, krok, stängd av en fjäder, som
hindrar en i kroken häktad ring el. dyl. att
hoppa ur.
Karbino’1, benämning på metylalkohol,
CHgOH. Högre alkoholer kunna tänkas
härledda från k., därigenom att en el. flera
väteatomer blivit ersatta med olika radikaler, och
benämnas ofta som derivat av k. Lj.
Karbocy’kliska föreningar, kem., se
Cykliska föreningar.
Karbo’l, se Karbolsyra.
Karboline’um är en av bitumen brunfärgad
destillationsprodukt ur stenkolstjära. Namnet
är härlett av lat. carbo (kol) och oTeum (olja)
och har intet med karbolsyra att göra. K. är ett
av de mest effektiva träkonserveringsmedel,
som finnas, och användes för bestrykning av
virke, stolpar, plank o.d. Då k. även är starkt
decinficerande, begagnas det för besprutning av
fruktträd, buskar m.m. mot skadedjur och röta
under benämningen vattenlöslig f r u k
t-trädskarbolineum, vilket är en
emulsion av k. i såp- el. tvållösning. C.-A.N.
Karbolsyra, k a r b o 1, kem., se F e n o 1 e r.
— Flytande k., se Flytande fenol.
Karbona’dos, karbonader, karboner,
derba massor el. kristalliniska aggregat av svart
diamant, ha fått stor teknisk användning, dels
som slipmedel efter finkrossning, dels till
infattning som skärande taggar i borrkronor vid
diamantbergborrning (se D j u p b o r r n i n g).
Brasilien är nästan den enda producenten av k.
(Jfr Diamant, sp. 257 och 259). K.A.G.
Karbonal, kolsyrans salter.
Karbo’ner, se Karbonados.
— 1179 —
Karbo’nformationen [-Jo’n-], se K a r b o
n-systemet
Karbonise’ring, förfarande att medelst
kemisk behandling avlägsna vegetabiliska
föroreningar ur ull el. vävnader därav. K. kan
ske genom behandling med utspädd svavelsyra
el. saltsyra. För att vid färgade varor färgen
ej skall taga skada av syran, kan
kloralumi-nium i stället användas. Lj.
Karboni’t, sprängämne, sammansatt av
nitro-glycerin, salpeter och trä- el. vetemjöl. Har
fått användning som säkerhetssprängämne
särsk. i kolgruvor. Lj.
Karbo’npapper, tunt kalkerpapper, avsett för
erhållande av genomslagskopior vid
maskinskrivning. K. är på ena sidan överdraget med
ett färgstoff (anilinfärg, fint sot), som lätt
färgar från sig vid beröring. J.Tbg.
Karbo’nsyror, äro organiska syror,
innehållande radikalen —COOH, karboxyl, t.ex.
CH,.COOH, metylkarbonsyra el. ättiksyra. Wk.
Karbo’nsystemet,
karbonformatio-nen, stenkolssystemet, geol., är
den del av den paleozoiska lagerserien, som är
närmast yngre än devonsystemet; k. innehåller
betydande lager av stenkol och överlagras
närmast av permiska lager i olik utbildning. I v.
Europa, där k. först undersöktes, är dess nedre
avd., bergkalken el. Fusulinakalken, en marin
bildning, ställvis mer än 1,000 m. mäktig, och
den övre består av sandstenar, som innehålla
skifferleror och kolflötser. Karbonperioden var
utmärkt av betydande jordskorperörelser,
varigenom bergskedjor (armorikanska och
varis-kiska) uppveckades och vidsträckta fastland
uppstodo med en rik vegetation, vars
lämningar givit upphov till stenkolslager (se S t e
n-kol). — I v. Europa är övre delen av k.
utbildad som stenkolsförande, medan i n.
Ryssland, på Spetsbergen och i de arktiska
områdena det övre k. är marint utbildat med
fossilrika kalkstenar; i Donetsbäckenet i s. Ryssland
finnas kolflötser i nedre k. Marint överkarbon
förekommer även i Alperna i området för
medelhavet Tetys (se d.o.), som under
karbonperioden skilde den n. kontinenten från den s.
K. är även rikt utbildat både i n. Amerika och
Kina; där finnes såväl marint som terrestert
k. med vidsträckt utbredning. Kinas stora
sten-kolsrikedomar ha hittills endast i obetydlig
grad tagits i användning. — K. är synnerligen
rikt på fossilförande avlagringar,
innehållande såväl marin fauna som terrester
flora. Bland bergkalkens fossil märkas
forami-niferer, särsk. sådana av släktet Fusuli’na (se
d.o.), av tagghudingar krinoidéer, blastoidéer
och de äldsta reguljära sjöborrarna, samt av
armfotingar talrika arter av släktena Spi’rifer
— 1180 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
