Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karibiska bergen - Karibiska havet - Karibo - Karien - Karies - Karikal - Karikatyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIBISKA HAVET
Regnskog i Karibiska bergen.
Kari’biska havet, del av Atlantiska oceanen,
mellan Antillerna, Syd- och Mellanamerika; har
en yta av c:a 2,7 mill. kvkm. och ett medeldjup
av 2,645 m. K. förbindes med Mexikanska
bukten genom Yucatansundet.
Huvudförbindelserna med Atlanten äro Jamaicakanalen
(Wind-ward passage) och Monapassagen, på ömse
sidor om Haiti, samt passagen mellan Grenada
och Trinidad. K. består av 3 genom
Jamaica-och Caymanryggarna skilda bäcken:
Sydkari-biska havet (största djup 5,197 m.),
Cayman-bäckenet med K:s största djup. 6.269 m., samt
Yucatanbäckenet (största djup, 4,709 m.). Mellan
Små Antillerna inkommer s.
ekvatorialström-men, här kallad Karibiska strömmen.
K. hemsökes ofta av ( rkaner, s.k. hurrikaner.
O.P.
Ka’ribo (eng. tvoodland cariboo), benämning
på skogsren i n. Amerika (se Ren).
Ka’rien, bergigt landskap i s.v. delen av
Mindre Asien. K:s äldsta inv., karerna, voro
besläktade med lykierna och ansågos en gång,
möjl. med orätt, som indogermaner och bärare
av den mykenska kulturen. De höllo stånd
mot de invandrande dorerna, blevo 545
persiska undersåtar, deltogo i joniska upproret och
spelade under hela grekiska och romerska
historien en självständig roll. Karerna voro
bl.a. illa beryktade sjörövare. Främst bland
K:s många städer må nämnas Miletos,
Hali-karnassos, Magnesia vid Maiander (se d.o. och
M a u s o 11 o s). N.V.
Ka’ries är n lokal förstörelseprocess i
benvävnad el. tänder. — K. i benvävnad är en
lokal, kronisk fortskridande inflammation,
varigenom denna vävnad småningom
nedsmältes och förstöres. Utgår processen från
benhinnan (se Benvävnad), uppkommer en yt-
k. (benusur); utgår den från benets centrala
delar, från benmärgen, uppkommer en central
k. med utbildning av benhålor. Från
ur-sprungsvävnaden bildas i båda fallen
granula-tionsvävnad (se d.o.), vilken tränger in i
benvävnaden och åstadkommer förstörelsen.
Gra-nulationsvävnaden bildar också i regel rikEgt
med var, vilket småningom får sitt avlopp
genom fistelgångar. Mera sällan uteblir
varbildning och en torr k. (k. sicca) uppstår (så i
regel vid syfilitisk k.). Ofta avsprängas avdöda
benpartier, vilka ant. utstötas el., särsk. vid
central k., komma att kvarligga som sekvestrar
i benhålorna (se Benröta). Ben-k.
framkallas ofta av vanliga varbakterier, ofta äro
emellertid också tuberkulos, syfilis och strålsvamp
orsaken. — K. itänder består i huvudsak av
en lokal urkalkning och nersmältning av
tandsubstansen och uppträder först i emaljen, sedan
också i dentinet (se Tandröta). T.H-n.
Ka’rikal, fransk besittning på s.ö. kusten av
Främre Indien, hörande till Franska Indien;
135 kvkm.; 57,914 inv. (1931). Staden K., 17,558
inv. (1931), har förbindelse med det engelska
järnvägsnätet. Livlig handel med Ceylon och
Malackahalvön. O.P.
Karikaty’r (ytterst ital. caricatura, till
cari-care, belasta, överdriva; etymologiskt samma
ord som sv. chargera) betecknar en avbildning
av en person (el. ett djur), avsedd att — på
ett mer el. mindre oförargligt sätt — förlöjliga
denne el. de idéer, som av honom framföras,
el. den tidsanda, som han företräder. K.
åstadkommes genom markerande och överdrivande
av framträdande drag, som innebära en
avvikelse från det normala el. proportionerliga,
t.o.m. ett kroppsligt lyte. K. kan utvidgas till
en löjeväckande framställning av mera allmän
art, utan direkt personliga porträttdrag, kan
upptaga fantastiska blandningsgestalter,
dro-lerier m.m. Redan under antiken voro sådana
k. kända både i den bildande konsten och i
dramat. Mot medeltidens slut bli de vanliga
och även spridda genom träsnitt och
kopparstick, vilka särsk. kommo till användning i de
kyrkliga striderna. Under renässansen och
senare ägnade sig flera framstående konstnärer
åt k. Bekanta äro fysionomiska teckningar av
Lionardo da Vinci samt målningar av P.
Brueghel d.ä. Miniatyrer och reliefer med
k.-mässig hållning blevo vanliga t.o.m. på det
kyrkliga området. K. blev ett av
samhällssatirens förnämsta medel. Här framstodo under
1600-talet J. Callot, under 1700-talet W.
Ho-garth (följd av Th. Rowlandson m.fl. i
England), vid 1800-talets början F. Goya. Sin
största betydelse har k. fått under de sista
hundra åren, sedan pressen upptagit den ss.
— 1195 —
— 1196 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
