Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
med skickligt begagnande av ståndsstriden
hans erkännande som arvfurste. K.G., 4 år
äldre än Kristina, fann i tronföljarskapet en
mager ersättning för giftermålet, och då hans
ställning vid hovet var ganska obehaglig,
till-bragte han de följ, åren huvudsaki. på sin
för-läning Öland, varvid dryckeslag upptogo en
betänkligt stor del av hans tid. Kristinas
tronavsägelse kallade dock K.G. i hans kraftigaste
mannaålder till Sveriges konung (1654—60).
Det var i en kritisk tid, som K.G. fattade
regeringstyglarna. I det inre voro finanserna i
ett uselt skick, och mellan adel och ofrälse
rådde osämja. Ute i Europa spårades ännu det
stora krigets efterdyningar, Sveriges nyvunna
stormaktsställning var ännu osäker, och i ö.
utgjorde Polens begynnande upplösning en
företeelse, inför vilken Sverige ej kunde stå
likgiltigt. På riksdagen 1655 åstadkoms i den
finansiella frågan en uppgörelse,
fjärdeparts-räfsten (se R e d u k t i o n e r), vilken adeln
gärna velat ha fastslagen som slutgiltig men
vilken K.G. enl. de ofrälse ståndens krav fick
förklarad för provisorisk. Ständerna gåvo, om
än på vissa håll något motsträvigt, konungen
fria händer för det krig mot Polen, som han
ansåg nödvändigt. Orsaken därtill var
framförallt ryssarnas framträngande i ö. Polen, vilket
innebar ett allvarligt hos mot de sv.
östersjöprovinserna. K.G. ansåg det säkraste medlet
häremot vara ett sv. besättande av länderna
i fråga, varvid dock så vitt möjligt öppet krig
mot Ryssland borde undvikas. Som
förevändning begagnades Johan Kasimirs anspråk på
sv. kronan. Sommaren 1655 inryckte från
Livland och Pommern 3 sv. härar i Polen. Utan
större motstånd bemäktigade sig M. G. De la
Gardie betydande delar av Litauen, ehuru hans
brist på beslutsamhet och militär förmåga till
ryssarna utlämnade bl.a. det viktiga Vilna. K.
G. själv intog lätt Warszawa och Kraköw,
tvang Johan Kasimir att fly till Schlesien och
hyllades av en stor del av Polens adel och
trupper. Under trycket av K.G:s militära
övermakt måste Fredrik Vilhelm av Brandenburg
uppge sina planer på Västpreussen, som
besattes av svenskarna, och genom fördraget i
Kö-nigsberg (jan. 1656) taga Ostpreussen som län
av sv. kronan. K.G. stod på höjden av
framgång. Vidden av hans planer kan visserligen
ej med säkerhet fastställas, och slutgiltigt
utformade torde de ej ha varit, men tidvis synas
de ha varit gränslösa som Östeuropas slätter
och åsyftat ett herravälde över hela Polen,
ända ned mot Svarta havet. Som ett minimum
har säkerligen för K.G. stått förvärvet av hela
s.ö. Östersjökusten. Men nu reste sig mot K.G.
ett övermäktigt motstånd. Folkets hat mot
kät
— 1209 —
tarna och adelns ovilja mot K.G:s planer på
konungamaktens stärkande åstadkommo en
omsvängning i stämningen i Polen, överallt
reste sig polackerna, och konungen återvände.
De sv. truppernas överlägsna kvalitet och K.G:s
fältherreskicklighet räddade visserligen armén
från undergång på det djärva fälttåg långt
söderut, som K.G. företog för att kuva resningen,
men hans trupper voro för fåtaliga för att
behärska det vidsträckta landet. Ett nytt
fördrag med Fredrik Vilhelm tillförsäkrade
visserligen för tillfället K.G. dennes understöd,
och under konungens överbefäl besegrade de
sv. och brandenburgska trupperna i juli 1656
vid Warszawa de mer än dubbelt överlägsna
fienderna. Men avgörande blev slaget ej;
kurfursten vägrade i sitt eget välförstådda intresse
sin medverkan till att utnyttja segern, och det
allmäneuropeiska läget blev alltmera hotande
för K.G. Nederländarna sågo med största
missnöje det hot mot den för dem livsviktiga
handeln på Östersjön, som svenskarnas övervälde
vid detta hav medförde, och ville framförallt
skydda det viktiga Danzig. En nederländsk
flotta visade sig här, men genom en förmånlig
handelstraktat, vars eftergifter dock, tack vare
en skicklig formulering, ej blevo så
synnerligen betungande, tillfredsställdes
handelsrepub-liken för ögonblicket. Ryssarna började
däremot i juni 1656 krig, och kejsarens hållning
blev alltmera hotande. Så tvangs K.G. att i
nov. genom fördraget i Labiau erkänna Fredrik
Vilhelms suveränitet över Ostpreussen och
därmed uppge tanken på en sammanhängande sv.
Östersjökust. Ett försök att med hjälp av
Georg II Råkoczy åter vända krigslyckan i
Polen misslyckades 1657 och påskyndade blott
det slutliga fredsbrottet med Österrike, och i
juli s.å. hade svenskarna av sina stora
erövringar i Polen blott kvar Västpreussen. Då
var emellertid K.G. med huvudarmén redan
på väg mot en ny fiende, Danmark.
Fredrik III hade ivrigt spejat efter tillfälle
att taga revansch på Sverige för
Brömsebro-freden; nu trodde han det kommet och
förklarade krig (se Danmark, Historia, och
D a n s k-s v e n s k a krig, 4 och 5). K.G:s
glänsande fälttåg 1657—58, som kulminerade i
tåget över Bälten, är en i krigshistorien
enastående bragd och visar honom på höjden av
hans fältherrebegåvning. Djärvt men efter
mogen överläggning och omsorgsfull prövning av
alla möjligheter och risker utnyttjade K.G. på
ett för Sveriges hela följande historia
utslagsgivande sätt de möjligheter, som den starka
kölden gav honom. Genom freden hade K.G.,
om än ej på det urspr. avsedda sättet, fört det
sv. Östersjöväldet ett stort steg framåt. Mot
— 1210 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
